Nu grälar politikerna igen om fördelningen av föräldrapenningen. Varför envisas mammorna, inte papporna, att ta hand om barnet den större delen av föräldraledigheten? Kan det bero på att det är kvinnan som är gravid, bär barnet i sin kropp och också föder fram barnet eller genomgå en operation: kejsarsnitt? Kan något litet skäl vara att hon ammar, vilket anses bäst för barnet? Kanske var graviditeten jobbig och förlossningen slutade med underlivsskador, inte alls ovanligt idag? Det kan hända att den blivande familjen inte alls räknade ut hur mycket de eventuellt förlorar i pension så där om 30 – 40 år ifall någon av dem tog hand om barnet någon månad mer. Inte funderar mamman i termer förtryck och pappan i beröm när de delar föräldrapenningen och försörjningen av familjen enligt eget tycke.

Politikerna lägger alldeles för stor vikt på lönearbete och för liten vikt på det lilla barnet. Det är ju frågan om barnets första år, sedan kommer 17 till innan barnet är myndig. Därefter bor många barn kvar hemma eftersom de inte kan hitta eget boende. Det finns otaliga möjligheter till jämlikhet.

Och en sak är säkert: inga familjer planerar att föda barn till daghem. Det är något ekonomin sedan bestämmer eller kanske ens eget behov att självförverkliga något som absolut inte kan vänta några år. Få arbeten förändras så i några månader att man är helt ute om man tar ut föräldraledigt. Det gäller både män och kvinnor.

Idag mår många barn dåligt och olika diagnoser vi knappt visste ens existerade sprider sig. Det är möjligt att tidigare underskattade vi problemen, men kan en del bero på vårt jäktiga liv? Vi hinner inte med barnen och det betalar sig senare men trista resultat. Barnen borde kanske ta mer tid och arbetet och prylarna mindre? Vi borde skola barnen i vardagslivet, ansvar och delaktighet hellre än curla dem med pengar, service, dataspel och hobbyer. Kan hända att även skolan skulle fungera bättre om vi hann se hur våra egna barn sköter den biten?

Det är märkligt att jämlikhetskampen förs främst på dessa två nivåer: föräldrapenning och kvotering till bolagsstyrelser. Det är de späda barnen och få stora bolag som ska stå på barriären. Effekten vore knappt märkbart. Den miljön där barnen sedan vistas är övervägande kvinnodominerad, som daghem och skola. I kommuner finns också klar delning: kvinnor på sociala området och vården, män på gatukontoret. Det är på de nivåer jämlikhet vore synligt, inte i slaget mellan brösten och flaskan.

Jag tycker att Staten ska ge fan i att peta på hur många dagar mammor och pappor är hemma med sitt lilla barn. Den fördelningen måste vuxna människor kunna göra själv utan pekpinnar från Pappa Staten. Är nu pensionsförlusten för mammor ett allvarligt problem är det lätt åtgärdat. Det är bara att Staten pytsar in lite extra pensionspengar, låt oss säga för 2 – 3 år för de kvinnor som fött barn, men max för två barn. Man kan inte arbeta som barnafödare, förr eller senare skall var och en ut till jobbet eller Arbetsförmedlingen.