Dags för fjällvandring och bloggpaus.

Snart bär det iväg mot fjällen. I år blir det en betydligt kortare tur än förra året. Först 5 – 6 dagar i Hemavan / Kungsleden med ett barnbarn, 10 år gammal, den sista som ska göra en ”obligatorisk” vandring med mig.  Sedan packar jag om och åker till Abisko och går mot söder så länge jag ids och tar lite udda vägar. Viker mot Sarek sedan. Därifrån åter mot söder eller någonstans. Det är inte så planerat, lite som andan faller på och vädret styr.

Jag antar att det blir min sista tur i de svenska fjällen. Alla barnbarn har gjort en vandring med mig. Jag själv är så klar med svenska fjällen oavsett många hörn jag inte har varit på. Det har mestadels varit avkopplande, vackert, också strapatsrikt. Det sägs att intresset för de svenska fjällen ökar. Bra så, flera gånger har jag varit alldeles ensam på min led. Men, det är just det jag söker, ensamhet, tystnad, bara naturen och jag. Svenska fjällen brukar bjuda på det. Har dock vandrat både med mina två barn och min sambo men mestadels har det varit ensamma turer både i Sverige och även utomlands.

Det var överraskande trevligt förra året med otaliga vandrare som passerade långsamma mig, pratade med och även tältade nära ibland. Det svenska knappa ”hej” från de man mötte på fjäll leder var utbytt till massor av trevliga möten och även djupa samtal om livet på PCT. Jag är än förälskad i USA och min PCT vandring

Nästa år är än frågetecken. Som gammal kan man inte planera så långt men visst är jag sugen på någon längre tur långt borta – igen. PCT gav mersmak. Men det räcker inte. Ibland måste man erkänna sin ålder och följderna med det.

Ålder är inte bara en siffra även om jag ibland tror det också själv.

Ha en bra sommar! Vi hörs mot hösten.

Bilder: bron över Vuojatädno, nederst vy över Sarek från övre Padjelantaleden.

Nationaldag, ursprung och vada över vatten.

Förra året passerade jag den så mäktiga Muir pass på USAs nationaldag, Independence Day . Inget firande. Ingenting än sten, snö och vatten samt en ranger som kontrollerade mina papper och gratulerade. Jag hade nyss börjat bli en ”kändis” på PCT. Den äldsta? kvinnan på leden.

Muir pass var en absolut favorit område på PCT. Ödsligt utom vandrare som kämpade i snömodden och tappade leden hela tiden. Men det var dock lätt i jämförelse året före och i år.

Jag hade så tur med min vandring. Lite snö, lite vatten, inga drunknade som de andra två åren. Ja, några snöstormar förstås, men det var inget oroande bara så kallt.

Varför riskera livet när det är synbart omöjligt att gå över vatten? Jag kan på något sätt förstå det. Man ger bara inte upp. Adrenalinet flödar. Man är oöverträfflig. Man ska fixa det, att vända är inte att tänka på. Det är en bra egenskap i katastrofer. De är dessa som överlever. Men att gå över omöjlig fors är inte katastrofläge, bara dumhet . Hellre ge upp, kanske vänta tills tidig morgon eller vända om. Noggrann bedömning och inte vada ensam.

Sedan finns de som helt enkelt överskattar sin förmåga och underskattar vattnets. Att gå över en flod när vattnet forsar och når till midjan är att utmana döden. Nyligen dog två asylsökanden som vadade över en flod i stället att ta vägen till USA genom gränspostering. Då tog El Salvadors president Nayib Bukele på sig skulden för hur dessa medborgare, Óscar Alberto Martinez och hans knappt tvååriga dotter Valeria, drunknande i Rio Grande. Han erkände också att landet inte erbjuder sina medborgare ett tillräckligt bra liv, snarare ingenting av livets behov.

Nationaldagen passerade: Jag hade velat vara i en stad och se firandet men jag var för långt ifrån, 4 – 5 dagsmarscher.  USA firar med parader, flaggor, glädje över att vara just medborgare eller bosatt i USA. Det finns andra åsikter, det finns alltid andra åsikter men denna dag brukar man samlas. Hot om terror  finns också att räkna med. De som protesterar brukar dock ”drunkna” i allmän festyra. Man ser på parader, grillar, äter tårta och framför allt firar med familj och vänner. Musik och fyrverkerier, kläder med mönster från amerikansk flagga. 4 juli är en stor helgdag.

4 juli år 1776 förklarade 13 amerikanska stater sig självständiga från Storbritannien. USA var bildad. Den första flaggan hade 13 ränder.

Kanske bör man ha en kamp för att bli fritt land innan den uppskattas? Är det därför vi värdesätter och värnar om Sverige så lite? Eller, hur var det nu? Amerika var inte obebott. Fråga indianerna om fördelen med invandring från Europa.

Jag mötte nutida exempel om fördelar i att vara indian. Stora areor, reservat med närapå förbud att vistas där för andra. Jakt som fick utövas när och med vilka vapen som helst medan de vita amerikanerna fick jaga på vissa tider, i regel den sämsta tiden på dygnet och bara med pilbåge. Kan fördelarna ersätta något? Knappast. Men  tiden lappar över alla sår om man så vill. Det är dock fördelaktigt  att ha indianskt ursprung anser vissa, som Elizabeth Warren, presidentkandidat försökte få till ett indianursprung genom DNA test.

Vilket ursprung ska man hylla? Vilket land får ens uppskattning? Jag tänkte på det når studenterna gick ut från närliggande gymnasiet. Eleverna bar alla möjliga flaggor. Dock råkade jag inte se en svensk flagga. Vilket land ska man hylla på sin studentdag? Den som gav en fri utbildning finansierad av de som betalar skatt eller det landet man flydde eller flyttade ifrån, kanske inte ens själv personligen?

Borde jag slå ett slag för Mongoliet? År 1206 förenade Djingis Khan de mongoliska stammarna och upprättade Mongolväldet. Enligt rykten som följe min släkt utvandrare mina förfäder från Mongoliet så där 600 år sedan. Det skulle vara efter den mongoliska Yuandynastins fall 1368, de härskade över dåvarande Kina. Så, egentligen är jag en mongol? Jag är inte född där, har aldrig varit i landet,  kan ingenting, varken språk eller historia. 11 juli är Mongoliets nationaldag. Jag borde i alla fall hurra för det?

Vad har du för ursprung? Har det någon betydelse för ditt liv?

Flaggorna av  Hoshie, Yaddah. – Made by Hoshie, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=574763

Vinter och Internetvinter?

Jag såg en del förbudsskyltar under min vandring på PCT.  Detta låg på ett område där snö var garanterat bristvara, året runt.  Men det var inte snö jag tänkte på utan EUs försök att reglera Internet. Internetvinter?

EU:s nya upphovsrättsdirektiv är på väg mot en sista, avgörande omröstning i Europaparlamentet. Jag klipper bara några rader och önskar att ni läser resten själv, länkar nedan. Det finns protestlista också att skriva på.

Artikel 11, »Länkskatten«:

  • Att återge mer än enstaka ord eller mycket korta utdrag ur tidningsartiklar (eller alla media?) kommer att kräva en licens. (Exakt vad detta betyder lär domstolarna få reda ut.)
  • Detta skall gälla utan undantag. Vilket innebär att även privatpersoner, småföretag och ideell verksamhet kommer att omfattas.

Skall vi bli kriminella allihopa? Hur skulle kontrollen ske? Är uselt insatt. Visst vill jag inte att min text och bild stjäls  och hamnar i kontext jag inte kan stå för (händer det? ). Folk får gärna låna om de skriver till mig en rad om det och lägger en länk. Många av oss bloggare använder ju andras material, nyheter mm och uppger en länk varifrån. Det är ju ofta själva vitsen med inlägget. Hur skulle reglerna bedömas för det? Vet ej.

Denna bild från Aurora, vinter i Umeå.

Nu ska jag inte måla upp Internetvinter utan alla som använder någon plattform bör nog ta en titt på EU förslagen. Kan vi sitta alldeles lugnt och vänta på vad EU överheten i sin visdom reglerar och  beslutar det som bäst gagnar yttrandefrihet? Jag skrev i alla fall på protestlistan. Mitt förtroende för politiker är tämligen begränsad. Yttrandefrihet är för viktigt för att sjabblas bort..

En dags Stockholmsvinter.

Har vi barnperspektiv – någonstans, någon gång?

Efter en paus på toppen av Glenn pass tog jag mig neråt mycket varsamt. Det var då jag träffade fyra personer som skakade om mig och gav dessutom hastigt dåligt samvete om hur jag hade varit som mor.

Stigen upp hade varit tungt men man belönades med otroligt häftig natur. Genast när jag trodde mig vara uppe på passets krön kom en tvär stigning till. Jag måste medge det var ansträngande men till sist satt jag på en liten platå där flera andra vandrare vilade, drack vatten och knaprade något från trailmix påsen. Alla såg lite trötta ut.

En rysk TV journalist sållade sig till gänget. Han kom från norr och skulle bara gå en mindre bit samt filma och göra intervjuer. Han började genast fråga ut mig när de andra hade informerat honom om min ålder. Fråga henne!

Han försökte få min vandring till en superprestation på grund av åldern men det gick inte. Jag hade satt mig för att vila flera gånger vid den tvära stigningen. Det sa jag inte till honom utan tyckte att hela vandringen var utan problem. Det är bara att gå!

Att gå sakta är väl inget problem? Att sätta sig vart femtionde meter vid uppgång är väl inget problem? Jag kom ju upp! Jag var på punkt 790 mile, dag 59, allt väl.

Vi avslutade intervjun ganska snabbt. Jag började gå neråt väldigt sakta. Det sker faktisk mer olyckor vid nedgång än uppgång. Gå ner är mer avancerad rörelse för kroppen fast det inte känns så. De flesta går också fortare ner än upp.  Stigen var smal och hal med isiga bitar blandad med geggig lera och stenar. Längre ner fanns ett snöfält. Det var då jag såg de fyra personerna. Av två syntes knappt huvudet.

Två små flickor och deras föräldrar kämpade sig uppåt mot krönet i snömodden.

De två flickorna hade gympaskor, shorts och var sin lilla käpp. Jag hade två gåstavar, långbyxor, rejäla skor och hade ärligt sagt jobbigt att gå.

Jag frågade föräldrarna hur gamla flickorna var. De var 4 och 5 år.

  • De ska bli de yngsta som har gått hela Muir Trail, upplyste pappan mig.

Han tog lite bilder och de skulle skickas till Internet, Facebook. Vi har tränat för det här, sa han snabbt till mig när jag sa är de inte lite väl unga. Jag frågade inte om träningen.

Min första tanke var barnmisshandel. Jag kan inte i min vildaste fantasi tro att fyraåringen hade sagt: pappa, min största dröm denna sommar är att vandra Muir Trail 338.6 km som går ofta i svår terräng och på många höjder, upp och ner, stenigt och jäkligt men fina utsikter. Kan vi göra det, mamma och pappa? Snälla!

Jag tror att fyra och fem år gamla flickor vill gå och bada, ha picknick, gunga i parken, leka med kläddockor, spela spel på Ipad, åka på en sparkcykel och gå till Disneyland. Jag  tror drömmen är Disneyland inte Muir Trail. Inte att vandra 340 km för att föräldrarna ska få rekord och skrytbilder på Facebook.

Jag steg åt sidan och balanserade i snömodden för att ge dem plats gå förbi. Barnen halkade i snön, stretade förbi mig med sammanbitna ansikten. Jag tog mig varsamt neråt. Dagen efter träffade jag ytterligare ett barn på leden, en pojke precis 7 år med sin far.

Pojken var liten för sin ålder. Hans ryggsäck var för stor. Hans ansiktsuttryck och tystnad sa allt. Han ville vara annanstans. Det kan hända att vandring med pappan hade låtit spännande, men inte så långt, inte i så svår terräng. Hans far skröt att pojken blev den yngsta pojken som gick hela Muir Trail.

Första platsen var ju redan tagen av de två småflickor.

Jag sa några beundrande ord till pojken men hans ansiktsuttryck var bara trött. Fadern försökte skicka bilder till Internet.

Visst, barn kan prestera mycket mer än vi tror. Men att medvetet utsätta dem för faror? Bara för att Internet finns innebär det inte att föräldrar måste ha rekord ungar och synas över världen.

Jag undrade tyst för mig själv. Om något händer, ett barn halkar med sina små gympadojor och faller ner i avgrunden med död som följd. Hur skulle föräldrarna lösa det? Vore inte det livets slut? Skulle anklagelserna hagla mellan föräldrarna resten av livet? Eller vore det bara ett offer man får ta?

Vilka risker är rimligt att utsätta sina barn för att synas på skrytlistor och slå rekord?

Jag hade träffat ett barn till men hon var 13 år och gick en veckotur med sin far. Vi pratade en stund och fadern frågade om nästa bit på leden. När jag berömde flickan lyste hennes ögon som stjärnor. Men i dessa tre småbarns ögon lyste inga stjärnor.

Muir Trail är ingen barnlek. Det finns bättre områden om man vill lära sina barn att vara ute i naturen. Varför är inte en lättgången veckovandring nog längre? Blir det inte lika många likes på Facebook?

Dessa små vandrande barn gav mig en mindre bra tanke om mitt eget föräldraskap. Det var inte första gången jag skämdes över mitt moderskap men nu kom igen en minnesbild. Vad var jag att döma andra? Jag hade satt mina barns liv i spel. Under en av våra resor i södra Thailand var allas liv i fara tack vare vårt vägval. Vi, barnens far och jag sket i varningsskyltar, körde vidare och hamnade på ett terroristläger. Andra äventyrliga resor… Mer …Jag har också pressat barnen att vara på topp i skolan. De skulle vara bäst.

Jag hade gjort tvångsmässiga förändringar i barnens liv utan att fråga om deras åsikter. Nu gav barnen jag träffade på leden mig en senkommen skamkänsla. Vad använder vi våra barn till? Vad kräver vi av dem för att kunna skryta? Offrad vi deras välmående för att själv få fördelar? Får barnen avstå så vuxna orkar existera?

Är vi vuxna alltid först? Har vi barnperspektiv – någonstans, någon gång?

I skuggan av påtvingade slöjor, barnäktenskap, barnsoldater, köns­stympning med mera är det lätt att minimera våra egna felsteg. Vi är så mycket bättre! Att barnperspektiv knappt syns i vår svenska  vardag och garanterat inte hos våra politikers planering är en skamfläck, lika illa som föräldrar vilka tvingar sina barn fylla deras liv med rekord och skryt på Internet.

Nedersta bilden från Wikipedia. Muir Trail.