Böcker om en tid vi tror inte återkommer.

Jag läser nu en reabok Anders Rydell: Boktjuvarna Jakten på de försvunna biblioteken. De flesta vet att nazisterna brände misshagliga böcker i stora bokbål men det är mindre känt att nazisterna också  plundrade biblioteken över Europa. Syftet var att stjäla kunskap, rensa de misshagliga böckerna och inrätta ett nytt högskole- och forskningsväsende. Likaså med konstplundringen som Rydell beskriver i Plundrarna – hur nazisterna stal Europas konstskatter (inte läst än) var syftet att bli ledande i världen samt rättfärdiga det Nya Riket.

Även i Sverige händer det att böcker anses olämpliga för den nya tiden. Att böckers innehåll skrivs om till nytryck som i Pippi Långstrump, bibliotek försöker rensa bort böcker vilka icke bedöms PK som Tintin. Bibliotek bränner böcker för de tar för mycket plats. Hur väljer man vad som skickas till värmeanläggning, vad inte? Bibliotek köper inte in samhällskritiska böcker som Massutmaning av nationalekonomen Tino Sanandaji utan gör egna bedömningar över vad folket skall läsa. Eller köper in bara ett exemplar fast kön för utlåning är redan några år lång. Jag står på plats 14 för Massutmaning.

Censuren är inte så långt ifrån oss som vi tror.

Jag har läst Anthony Doerr: Ljuset vi inte ser som är en berättelse om blindhet, på många sätt. Det är en vacker roman om andra världskriget, om ett barn som  fostras till nazist i Tyskland och fostran av en blind flicka att ”se” och behärska tillvaron, i Frankrike. Två personer från olika sidor som till sist möts kort i det krigsdrabbade Europas sista stund. Prisbelönt roman med stor faktakänsla.

Dessa tre hänger tätt ihop trots att den siste är roman.

Och sedan mina gamla favoriter. Stefan Zweig: Världen av igår som gott kan läsas med koppling till nutiden. Det är en biografi fram till krigsutbrottet 1939, beskrivning om tiden före den gamla Europas undergång.

Vem skriver sin biografi över nutidens Europa före – vad det nu skall bli?

George Prochnik: Stefan Zweig vid världens ände är biografi om Zweigs exil, som  jag rekommenderat förut. Stefan Zweig var en av världens mest berömda författare under mellankrigstiden. Han lämnade Österrike. Hans böcker förbjöds i Nazityskland. Trots sin berömdhet blev denne firade författare och intellektuelle, på bara några få år efter Hitlers maktövertagande, alltmer isolerad i sin exil. Det är svårt att tvingas flytta runt i ett främmande liv. Efter London, Bath, New York och slutligen Petrópolis i Brasilien, tog han 1942 sitt liv efter att ha fullbordat ”Världen av i går”. Hans fru följe med till döden. Orken att uthärda tiden blev för mycket.

Orken att uthärda tiden…

Som ni ser hänger jag inte med i det senaste bok floden utan läser böcker som kom ut ett tag sedan och fanns i bokreor. Att låna har jag nästan gett upp med, speciellt under vinterhalvåret.  När bibliotek blev värmestugor och fritidsgårdar försvann tystnaden och lugnet. Ja, även de äldre har sluta uppföra sig när de har högljudda kaffekalas bland böcker! Min långa kärlekshistoria med bibliotek är på upphällning.

Enligt bibliotekslagen ska biblioteken och deras verksamhet prioritera följande grupper och deras behov: personer med funktionsnedsättning, de nationella  minoriteterna, personer med annat modersmål än svenska samt barn och ungdomar. Svenska är inte prioritet. Prioriteras finska, det är ju minoritet? Vet inte, läser en finsk bok per år. När biblioteken till och med certifieras dyrt i HBTQ frågor! i stället aktuella och efterfrågade böcker blir bokhandel, Internet och bokrea, second hand att inte glömma, det som räddar de lässugna. När de unga som tar bara mobilen i sin hand växer upp ligger biblioteken i farozonen som lämplig sparobjekt.

Vad läser du? Internet? Eller har du bra boktips som inte är ”sirap”  det vill säga deckare, kändisar, mitt hotta  liv och allehanda livsstilar.

Om bibliotek:

1996 hade Sverige 1541 bibliotek, skolbibliotek inräknade och 2015 fanns 1145 bibliotek. Andel kvinnor som anställda är 76 % av totala 9352 personer. Andel som lånar är också fler kvinnor än män.

Totala biblioteksbeståndet innehåller 104 938 792 ex varav 694 559 81 är böcker med skriven text. Vi lånar 7,8 fysiska lån per innevånare. Antal boklån likaså bibliotek minskar.

En utförlig rapport:

http://biblioteksstatistik.blogg.kb.se/files/2016/05/Rapport_Bibliotek2015.pdf

 

”Vi möter tiden som den söker oss”

9789187219382_200x_varlden-av-i-gar-en-europes-minnen_pocket”Det är och förblir en orubblig historisk lag att just de samtida aldrig lyckas skönja begynnelsen till de stora rörelser som skall bli avgörande för deras öde.”  Stefan Zweig om den osynliga starten för nazismen och Hitlers stödtruppers ankomst. Kanske också för vår tid men med andra spelbrickor?

stefan_zweig2Stefan Zweig 1881 – 1942 var en av sin tids mest kända och beundrade författare. Han levde både under det första och andra världskriget. Den politiska situationen före andra världskriget, att hans böcker förbjöds och hotet mot judar drev honom i landsflykt. Han kom först till England, sedan till USA och sist Brasilien. Han dog i Brasilien tillsammans med sin andra fru genom självmord.

Hans bok ” Världen av igår En europés minnen” blev färdig precis före självmordet. Jag har haft boken länge på bokhyllans ”att läsa” hög. Jag borde ha prioriterat den. ”Världen av igår” är en storartad läsupplevelse. Det var som att komma in i Europas kulturklubb – när det än fanns. Zweig känner alla, reser, träffar alla men tränger sig aldrig på. Hans beundran för de andra är märkbar fast han själv var bland de största av alla. Kända namn vimlar förbi, ibland måste man slå upp de. En del har jag  läst i skolan, på den tiden då kultur och bildning ansågs höra till utbildning.

Två gånger drabbas Europa av krig. Det första förändrar Europas karta, nya stater kommer till. Återhämtningen sker ganska snabbt. Han besöker Ryssland, nu Sovjetunionen, när revolutionen än är en förälskelse från folkets sida. Han upplever mellankrigstiden före Hitler som positiv, som de goda åren.

Zweig tar inga politiska ställningstaganden. Han är för enighet, broderskap, Europa, den öppna världen. Har vill inte blanda sig i, han är en författare och vill leva i den kulturella världen. Han har svårt att anpassa sig sedan som flykting, en utan sitt lands pass i en värld med gränser och slutenhet. Kanske är det som tar livslusten ifrån honom?

När Zweig skriver om upptakten till andra världskriget blir det obehagligt både för honom och läsaren.

120510_lgdv_buch_nah-200dpi_7170998648

Han beskriver de steg Hitler och stödtrupperna tar för att forma sitt rike. I början nästan osynligt, ett litet steg i taget, sedan lugnt, något som tyska folket accepterar och flyter med. Sedan nästa. Tills lagar är urgröpta. Tills böcker bränns. Tills snaran dras kring judar. Zweig är icke önskvärd och flyr i tid. Zweig beskriver engelsmännens förhandlingar med Hitler då bedragen Chamberlain, än inte i verkligheten, ropar ut ”peace for our time”

Peace for our time?

Ett  litet steg i taget? Det är som om nutiden tränger sig på. Det känns så nära, så som det vore något samtiden gör och planerar fast med andra spelare.

Jag är pessimist om världsläget, handfallna politiker, bakom kulisserna spelare vi knappt vet något om, förhållandena mellan ismer, religioner, folkökning, hat, vapentillgång, de katastrofala sätten att lösa problem.

”Vi möter tiden som den söker oss” (Shakespeare), skriver Zweig.

Läs ”Världen av igår”. Den är lysande. Den är historia över en tid som gick till spillo.  Den äger en giltighet för vår tid. Den har mycket att säga till nutidsmänniskan. Men lyssnar vi?

Läs gärna också:

 stefan-zweig-vid-varldens-ande

Den brända boken Amok är från från Wikimedia:

Surviving copy of Zweig’s novel Amok (1922) burned by National Socialists.                   Bild: By Fraktion DIE LINKE. im Bundestag – 120510 LgdV Buch nah-200dpi, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=25771420

Denna länk handlar inte om Zweig. Men jag måste sätta ut det genast. Det är för viktigt för att förbises.  Även om inte syftet var så hänger det ihop på ett märkligt sätt med dåtiden som försöker bli nutiden. Läs!

http://fnordspotting.blogspot.se/2016/10/propagandafiaskot-i-sandviken.html

 

 

Läs också:

Överlevare från Birkenau

KZ Auschwitz, Einfahrt

Vi har nyligen ihågkommit dagen D under andra världskriget och nyss jämförde man läget under det första världskriget och nutid. Mitt första minne i livet är ett krigsminne och kriget mot Ryssland präglade på många sätt min barndom och miljoner andras liv. Jag minns 50 talet och början av 60 talet som någonting ljust, full med hopp och utveckling. Mitt första barn som föddes på 60 talet skulle få leva sitt liv i fred och utveckling.

Det var bara en hägring. Idag pågår det fler konflikter än på länge. Kommer också vi att bli indragna i islams krig mot andra islamister? Kommer Ryssland att sträva efter sina forna gränser? Kommer USA dras med igen i någon strid om rätt styre och ge anledning till andra att hoppa på? Mer … det finns många kombinationer och möjligheter i världens strider. Vi har inte förstånd nog att bygga ett fredligt samhälle. Människan är sin egen största fiende.

Men det var inte min mening att skriva om mina minnen utan om Heidis. Jag träffade henne på jobbet.

Fredagseftermiddagar var en bra arbetstid. Bara städerskan och jag var kvar på jobbet. Städpersonalen byttes ofta. Tanken var att ingen borde bli för bekant på arbetsplatsen och därför börja slarva med bekantskapens medgivande.

Den städerskan som var i övermått noggrann var en äldre kvinna född i Tyskland. Hon var nästan osynlig. Hon ursäktade sig när hon hämtade papperskorgen och finkänsligt frågade om hon störde mitt viktiga arbete. Jag drack kaffe en gång när hon kom. Det fanns tårta kvar från förmiddagskaffet. Någon hade fyllt år eller firat något. Det var tyst och tomt. Alla hade flytt avdelningen för viktigare uppgifter än patienterna. Jag bjöd henne en kopp och efter visst trugande tog hon en blygsam bit av prinsesstårtan. Jag frågade lite om städningen och varifrån hon kom.

På bordet låg dagens tidningar med bilder från något krig som pågick. Jag såg reaktionen i hennes ögon fast tidningen kunde knappt anfalla oss.

Du har också varit med i ett krig, sa jag.

Hon nickade.

Berätta. Jag lyssnar.

Hon var född i Tyskland, i ett litet samhälle nära gränsen till Polen. I byn bodde 244 personer. Hon kände dem alla och kunde namnge fortfarande ett femtiotal och efternamnet hos alla familjer som hört hemma i byn. Hon var den enda som var kvar vad hon visste. Hennes mor var jude. Men i byn var tyskar, polacker och judar beblandade med varandra så ingen var längre en polack, jude eller annat mer avlägset utan en tysk, boende i en tysk by. En grupp militärer blev stationerade nära byn och då blev tillhörigheten annan. Byn tömdes genom inträde i armén, arkebusering eller fångtransport.

Hon var fjorton år gammal.

Heidi Irmgard Keren överlevde som genom ett under. Barn brukade inte överleva i koncentrationsläger. Hon hade sällsynt vacker sångröst och soldaterna tyckte det var roligt när hon sjöng. De kunde släpa ut henne mitt i natten när alkoholen hade glatt deras sinne till den grad att de ville höra något, kanske

Ihr werdet mir verzeihen

Ihr müßt’ es halt versteh’n

Es lockt mich stets von neuem

Ich find’ es so schön

Och soldaternas druckna röster instämde i de sista orden. So Schöön! Det kanske räddade hennes liv när hennes mor, far, tre bröder och resten av byns befolkning brändes i brännugnarna efter döden. Hennes föräldrar hade varit fattiga jordbrukare men de hade ägt många böcker i ett bokskåp av ek.

”Kunskap befriar världen” brukade hennes far säga när han läste högt till barnen på kvällarna.

 Det andra som hade hänt mellan henne och soldaterna ville hon inte berätta om. Hon nickade bara nästan omärkligt. Hur livet blev efter den dagen då portarna öppnades och de ryska soldaterna kom in och vart hon tog vägen därefter satt som en hägring tills hon kom åter till byn och begrep att det var bara hon som var kvar.

Husen hade bränts eller övertagits av andra.

Hon kom till Sverige genom giftermål med en man som hade en liknande historia. Det höll inte. De hade för mycket sorg att bära. De fortsatte att träffa varandra som vänner när ensamheten blev för tung. Hon utbildade sig till musiklärare och arbetade i tiotal år men de svenska barnen och skolledningen hade annorlunda förväntningar av skoltillvaron. Att lära var inte huvudsaken. Social vägledning var inte hennes starka sida. Nu städade hon och hade ingen aning om vad livet kunde användas till.

Jag insåg att såren satt djupt inne utan möjlighet till läkning.

– Det är svårt att vara ingenting. Inte ens en bokstav i historiens gång utan en värdelös papperslapp som flyger bort med vinden. Kanske bara smulas sönder på gatan under någons stövlar.

Jag visste inte vad jag kunde trösta henne med.

– Du är ett vittne från ett historisk skeende vi aldrig ska glömma.

– Det finns ändå ingen fred, inget vi lärt oss av historien.

– Det finns två sorters fred, sa jag. Den ena är frånvaron av krig. Den andra är freden vi skapar inom oss genom vårt varande mot varandra. Det är den sanna freden. Du äger den. Det var inte ditt fel att de andra inte överlevde.  Du är utan delaktighet och skuld.

Hon började gråta. Alldeles ljudlöst. Tårarna rann. Jag gav henne en servett och la mina händer på hennes skakande axlar. Hon lutade sig mot mig och jag höll om henne.

– Vi har ett slags kollektivt minne, vi som överlevde. Ett minne vi inte önskade få men hoppades att överleva med.

Vi satt tysta. Hon slutade gråta lika ljudlöst som hon börjat. Hon steg upp, räckte fram sin hand.

– Tack. Du har gjort mer för mig än någon annan. Fred är inget enkelt begrepp.

Hon städade någon gång till innan hon förflyttades. Jag köpte blommor till henne för den sista dagen men då var hon redan utbytt mot en lettländsk tjej som snabbt hafsade över avdelningen med hörlurar i öronen med popmusik. Jag letade efter Heidi i de oändliga korridorerna men hittade inte ens lokalerna där städerskorna borde ha någon egen vrå, ett klädskåp kanske.

Men jag glömmer henne aldrig. Inte ni heller? Hon är död nu men hon och de andra med henne i Birkenau måste förbli ihågkomna.

Bild från Wikipedia.