Korea var oss nära …

Just nu pågår öppningsceremonin av 2018 års vinterolympiad i Sydkorea. Därför lägger jag ut ett gammalt inlägg. Nej, det har ingenting med sport att göra, bara lite politik och människors godhet eller ondska.

Hade också du ett fadderbarn i Korea? Vi börjar bli för gamla för att komma ihåg det. 1968 var min gode vän Bert – Åke i Syd-Korea som chef för fadderbarnsverksamhet som drevs av Rädda Barnen. Jag hade ett fadderbarn och många, många andra bidrog till skolgång för barnen i det krigsskadade landet. Fadderverksamhet har sin del i det koreanska välståndsundret.

Syd -Korea valde hjälp och kontakt med väst efter kriget. Nord-Korea smällde igen dörren.

Före arbetet med fadderverksamhet hade Bert – Åke varit i Korea på Röda Korssjukhuset i Pusan som sjukvårdare 1952. Under Koreakriget fanns Sverige på plats med ett fältsjukhus som en del av den internationella närvaron.

1953 avslutades kriget med stilleståndsavtal, ett krig som i princip inte är avslutad med fredsförhandlingar och slutavtal.

Korea höll kontakt med Bert – Åke långt efteråt. När sociala förändringar som pension och sjukvård planerades hade koreanska tjänstemän brevväxling med honom. Hur var det i Sverige? Vad tyckte han om planerna? Vid Nyår kom alltid ett kort underskriven av alla gamla arbetskamrater: till Vår käre chef och broder … I Korea var han en viktig person. I Sverige var han bara statstjänsteman utan uppskattning. Det var så jag träffade honom.

Bert- Åke är död länge sedan.

Det enda ”positiva” resultat av kriget är nog den  av människor tomma landremsan mellan länderna där det vilda livet blomstrar. Civilian Control Zone  är 151 mil lång och 2,5 mil (amerikansk) bred. Praktisk taget ingen har gått där efter 6 september 1953. Naturen härskar.  En liten bit av natur utan människan. Vissa studier finns dock. Man har hittat den utrotningshotade Amurleoparden, bland annat.

Samma problem med hunger återstår på den norra halvan år efter år. Militär makt är viktigare än folkets väl. En atombomb har större värde och vikt än den lila människan. En galen diktator kan utlösa vad som helst när som helst även om nu under Olympiaden visar man nästan vänskap under samma flagga.

Korea är oss nära, inte bara nu under Olympiaden.

Om framtidens eventuella krig, analys om läget och krigsmöjlighet:

https://www.vox.com/world/2018/2/7/16974772/north-korea-war-trump-kim-nuclear-weapon

 

Plast på tallriken?

Ibland fångar några nyheter ens intresse, ilska eller förvåning. På BBC läste jag – igen – om plasten som naturens fiende. Ingen nyhet alltså. Vårt slarviga sätt att handskas med avfall bildar mattor av skräp i haven. Hur ofta har vi läst om det?

I våra hav finns kilometerlånga plastområden. Fiskarna äter mikroplast. Sedan kommer fisken med plast i till din tallrik och du är bara en i plastens långa kedja kedja. Plast håller för evigt. Det är en hållbar produkt.

Hur kunde något så praktiskt bli så farligt och för oss så försumbart att vi bara slänger det för vinden?

Men det är ingen nyhet längre utan spaltfyllnad. Då och då  påminner media om vår skuld till nedskräpning för att sedan uppmana oss att handla mer, producera mer och på så sätt skräpa mer. Julreklamen börjar komma. Jag har försökt ta mig bort från reklamutdelning men det hjälper inte.

Den största miljöfaran är dock krig. Det lämnar efter sig inte bara raserade människoliv, krossad infrastruktur utan även förstörd miljö. Ett liv i en miljöfara, orsakad av människor själva med hjälp av världens största ekonomi, militärindustrin. Då känns en plastpåse som väldigt oskyldig.

Förmodligen kan du inte stoppa något av de pågående krigen. Men du kan låta bli att slänga plast i naturen.

Så, vad åt du till middag idag?

http://www.bbc.com/news/av/world-41866046/the-giant-mass-of-plastic-waste-taking-over-the-caribbean

http://www.framtidsstigen.se/var-dagliga-plast/

https://www.nyteknik.se/opinion/plasten-i-varldshaven-gigantiskt-miljoproblem-6838335

https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/ny-studie-plast-hittat-i-kranvattnet-i-flera-lander

Bilder överst: En man på Filippinerna letar efter något användbart på stranden, från YLE. Nederst Kobane, från TT.

 

 

 

Nästan vilse.

Jag gick till skogen när avlösningen kom. Skippade gymmet, kände inte för att träna inne. Tog en stig och följe den, vek till en annan. Det var mycket vatten på den stigen så jag tog en till åt något håll. Den var märkt med några gröna fläckar i träden. Gick en timme.  Stigen ledde ingenvart. Klockan talade om för mig att vända och springa  eller ta rätt stig ut från skogen.

Vart var ut från skogen? Det var tyst. Inga människor. Ingen utsikt åt något håll. Bara skog. Egentligen var det riktigt härligt att vara mitt i ingenting men min tid var begränsad bestämd av kommunala regler för antal avlösningstimmar. Jag och att orientera i skogen hänger inte ihop. Det är märkligt att jag inte går fel på fjällen utan stigar. Där har man ofta hållpunkter som vattendrag eller toppar. Ja, folk går förstås vilse även där.

Nu stirrade jag på klockan och kände stressen stiga. En stig bör alltid ta slut någonstans, eller?

Hastigt såg jag en korsande stig jag kände igen. Efter en stund hälsade jag på ekorren. Satt igång lite power walk och var hemma perfekt tio minuter innan när avlösningen var slut. Kände mig riktigt pigg efter mina 17 kilometer, 22 500 steg.

I skogen hittar man små tavlor av skönhet. Observerar vi de vackra detaljerna av en svamp, mossa, stubbe och vattenspegel eller rusar vi bara förbi? Det är avstressande att gå i skogen, trampa på de fallna löven, höra en hackspett hacka någonstans. Om man inte tror sig har gått vilse och har en tid att passa.

Hittade några kantareller. Det mesta av svamparna var ruttna efter det myckna regnandet.

Och sedan de tydligen obligatoriska soporna i form av plastpåsar med mera. Varför kan folk inte ta hem sina sopor? Just plast är evigt. Plastbärkassar är ett stort problem för livet i våra hav. Plasten bryts ned i små mikropartiklar som orsakar skador på djur, vatten och natur. Vi vet detta. Finns det någon över 15 som är ovetande?

Är vi fortfarande vilse i sopfrågan?

Att se längre in i framtiden är svårt. Att räkna ut hur mitt skräp påverkar eftervärlden tycks vara oöverkomligt. Vi är som de gråtande lyxfällan deltagarna. När räkningens dag kommer är vi fulla av bortförklaringar. Hur kunde det gå så att naturen betalar igen? Jag sorterade ju sopor, oftast.

Flera dör av skitigt vatten och luftföroreningar än krig påstås det.

Naturen hittar alltid en utväg. Frågan är om vi gör det.

Har gjort reklam för den här boken förut men du som inte har läst det än har en tänkvärd läsupplevelse kvar.  Boken har fått priset Time #1 Nonfiction Book of 2007 och massa andra utmärkelser. Alan Weisman: The World Without Us.

https://www.sydsvenskan.se/2017-10-20/fororeningar-dodar-fler-an-krig-och-sjukdomar

 

 

 

Bort från mobiltäckning – en vandring med en regnprinsessa.

För ett barn som har växt upp med Internet är en värld utan det omöjligt att förstå. Ett barn som redan vid ett års ålder har klickat på bilderna i Pino`s värld, den lilla nallens dagliga upptåg, räknar wifi som något flygande i luften, alltid, överallt. Även i en djup fjälldal.

Är det inte så?

Jag har vandrat med ett barnbarn, ålder tolv, en femdagarsvandring med start i Hemavan. Hon är nummer fyra av de barn jag har gjort ungefär samma runda med. Tio år sedan såg jag sällan ett barn på fjälltur, men nu mötte vi totalt sex barn och en baby med sina föräldrar. Enligt statistik har barn och pensionärer ökat på fjällstugor. Gott så.

Vad ger vi till barnen? En naturupplevelse? Det är enklare med en ny teknisk pryl, tycker många.

Vandringen med barnbarnet blev regnig. Först på sista dagen kom solen fram. Jag kallade henne regnprinsessan. Hon  gick i blöta skor, plastpåsar över strumporna. Nej, hon gick inte, hon skuttade fram över leriga stigar, små forsar och vattenpölar. Hagel och vind förskräckte inte henne. Men hon valde stugboende när vädret blev riktigt illa. Jag ville det med, men lät henne välja. Besvikelsen var synlig: ingen wifi i stugan! Men telefonens laddning hade redan gett upp så besvikelsen varade en minut och hon läste en bok i stället.

Det finns en punkt på den leden där man kan få kontakt med yttervärlden genom Norge. Men, min telefon dog också så vi kunde inte meddela till hennes mor att allt var väl.

Så, natt nummer två tillbringades i stugvärmen. Under natten dök det upp  folk i stugan med tält som hade gett upp. Till sist var stugan fullt av oss som flydde regnet och vinden. På morgonen lyste topparna av nysnö. Men, det regnade igen.

Oavsett regnet, hagel och vind var det en fin vandring utan ens några myggbett. Tyckte jag.

Skulle hon fjällvandra som stor? Det var tveksamt, om inte vädret var bättre. Att kura i tältet hade sin tjusning men dag efter dag – nej, det var för stillsamt. I regnpausen gick hon på jokkstranden och letade efter fina stenar. Ja, vi hade regnkläder men någon där uppe passade på att hälla vatten över oss och försöka blåsa oss omkull, i stället stilla regn.

Vandra mer? Kanske ändå. Naturen var vacker. Det kan väl inte alltid regna?

Sista dagens sol kompenserade fyra regndagar. Ja, på kvällen öste det åter ner. På busshållplatsen träffade vi andra vandrare som hade haft lika blött, om inte värre. Så har vi haft det hela sommaren, muttrade en hemavanbo.

Det blir ingen mer vandring för min del i år. Jag satsar på längre nästa år – om livet så tillåter.

PS.Trumps kampanj löfte nummer 25 var att inte ta ut lön som president, men en president måste ta ut lön. Han donerade sin första kvartalslön till USAs National Park Service. En uppskattning av naturen?