Dags för fjällvandring och bloggpaus.

Snart bär det iväg mot fjällen. I år blir det en betydligt kortare tur än förra året. Först 5 – 6 dagar i Hemavan / Kungsleden med ett barnbarn, 10 år gammal, den sista som ska göra en ”obligatorisk” vandring med mig.  Sedan packar jag om och åker till Abisko och går mot söder så länge jag ids och tar lite udda vägar. Viker mot Sarek sedan. Därifrån åter mot söder eller någonstans. Det är inte så planerat, lite som andan faller på och vädret styr.

Jag antar att det blir min sista tur i de svenska fjällen. Alla barnbarn har gjort en vandring med mig. Jag själv är så klar med svenska fjällen oavsett många hörn jag inte har varit på. Det har mestadels varit avkopplande, vackert, också strapatsrikt. Det sägs att intresset för de svenska fjällen ökar. Bra så, flera gånger har jag varit alldeles ensam på min led. Men, det är just det jag söker, ensamhet, tystnad, bara naturen och jag. Svenska fjällen brukar bjuda på det. Har dock vandrat både med mina två barn och min sambo men mestadels har det varit ensamma turer både i Sverige och även utomlands.

Det var överraskande trevligt förra året med otaliga vandrare som passerade långsamma mig, pratade med och även tältade nära ibland. Det svenska knappa ”hej” från de man mötte på fjäll leder var utbytt till massor av trevliga möten och även djupa samtal om livet på PCT. Jag är än förälskad i USA och min PCT vandring

Nästa år är än frågetecken. Som gammal kan man inte planera så långt men visst är jag sugen på någon längre tur långt borta – igen. PCT gav mersmak. Men det räcker inte. Ibland måste man erkänna sin ålder och följderna med det.

Ålder är inte bara en siffra även om jag ibland tror det också själv.

Ha en bra sommar! Vi hörs mot hösten.

Bilder: bron över Vuojatädno, nederst vy över Sarek från övre Padjelantaleden.

Dödsängel med morfinspruta och trött på Samhället vi lever i.

Jag har funderat över livet och döden de sista dagarna. Det är naturligt när döden drabbar en. Det är inte så att jag bara sitter och grubblar. Jag gör vad som skall göras, det praktiska. Vi närmast anhöriga samlades för kaffe. Jag gick 22 kilometers träningsrunda. Jag packar saker för min vandring. Jag tömmer lägenheten av mina privata saker, den är ju uthyrt den första maj för sex månader.

Min hyresgäst är en indisk dataexpert. Dessa vi har ont om. Men någon bostad kan man inte ge till honom utan han får leta och flytta runt. Nyss sa politiker att vi inte skall ha arbetskraftsinvandring för enkla arbeten. Bra, men hur tänkte  han få folk till arbete om bidragen ger lika mycket som lönen, eller kanske mer? Vilket arbete kan den helt outbildade få? Kommunala stödjobb?

Jag gör en liten ömsesidig insats och hyr ut till datakillen.

Valet kommer att gå förbi mig. Jag kan inte rösta från USAs ödemark. Skönt att slippa propagandan men jag hade velat rösta – om jag visste på vilket parti.  Jag känner föga sympati för någon parti nu även om det finns punkter i vallöften jag kan instämma i. Löften är löften, verklighet annat.  Jag får veta hur det gick när jag är åter hemma.

I min ålder börjar man känna ungefär att jag har gjort min del för Samhället. Vad har jag gjort – egentligen – utöver mina tre barn?  Jag har haft fadderbarn, arbetat med bistånd, planterat 1000 träd i Afrika, smugglat saker till de behövande, varit ganska varsam med miljön men flyger, ofredat politiker i Kina angående Tibet, domar mot yttrandefrihet i Saudiarabien, mer… även ställt frågor till svenska politiker fast de aldrig svarar. Jag har inte lastat världen med kriminalitet eller missbruk. Jag har arbetat i ett yrke som ansågs samhällsnyttig. Jag var framgångsrik, sägs det. Jag har försörjt mig och mina barn.

Jag har protesterat mot vapen och krig. Försvarat yttrandefrihet med hot mot mitt liv. Oroat mig för den islamisering jag anser att landet är på väg mot. Inga muslimska länder  fyller ju demokratibegreppet eller yttrandefrihet, inte fred med oliktänkande, jämlikhet för kvinnor, allt det som är viktigt för mig.

Jag har tagit hand om min sambo, nästan till slutet. Men det är inget att skryta över. Det är så man gör. Kärlek kräver ibland uppoffringar.

Dock lämnar jag ingenting efter mig. Allt jag har gjort är så förgången tid. Så är det. Blommor, applåder och sedan glömska. Fattigpensionär. Slut.

Jag har kommit till ett slags uppgiven punkt i livet vad gäller samhället jag lever i. Jag känner mig oändligt trött över tillståndet i världen, inte bara i landet Sverige. Ni som läser denna blogg behöver inga flera förklaringar. Ni vet och jag vet att ni förstår.

Så, jag planerade en lång vandring, något jag har velat göra länge. Att gå rensar huvudet och sinnet. Det är en befrielse att försvinna ut till ödemarken från alltför mycket ”civilisation”. Jag gladde mig åt min resa. Efter sju år vågade jag lämna min sambo permanent till andra händer.

Min sambo dog snabbt av svält. I Sverige. I Kommunens boende. Jag vet inte vad som står i dödsattest men har man inte fått någon vätska och mat på över  en vecka och dör då är det ju svält och törst man dör av. Oavsett eventuella andra diagnoser. Oavsett om ens tid hade liksom runnit ut. Det fanns en suverän person på boendet men han kan ju inte bo på jobbet och bära allt på sina axlar. Han fick bli en dödsängel med en morfinspruta i handen.

Ingen ringde oss innan  det var nästan förbi. Resan till mina barnbarn under den veckan fick en bitter eftersmak.

Jag fick sitta dödsvakt omgående efter resan. Och döden kom snabbt. Som sagt, jag var tacksam för det. Morfin är de svältande döendes vän. Anna Ekelund Nachman skriver i ”Dagens Samhälle” om sin väns död. ”Ni måste acceptera att hon är döende, säger personalen. Att svälta människor till döds kombinerat med mycket morfin är inte ovanligt om de är tillräckligt gamla.”

Att svälta människor till döds med morfin… läs det sakta och känn hur det låter. Kanske det bästa som händer om man liksom gett upp? Men läs det sakta och lyssna på hur det låter för din egen framtid.

Samhällets moral mäts bäst i två saker: hur vi tar hand om de små värnlösa barnen och de gamla vårdbehövande. Moralen är inte god. Barn föds i bilar. Små barns vård ses som jämlikhetshinder. Gamla får svälta. Det finns säkert många andra måttstockar men jag tror att livets början och livets slut är de bästa mätinstrument vi har.

Hur mäter du samhällets moral mot och av sina medborgare?

Ingen går dock genom livet oskadd. Det är så lätt att gå sönder men det tar tid att lappa ihop sig. Vi hoppas alltid det bästa för de människor vi älskar. Många av oss rent av sliter för att åstadkomma det.  Man kan dock inte leva för någon annan, bara vara en del av andras liv.

https://www.dagenssamhalle.se/kronika/vem-bestaemmer-naer-vara-gamla-ska-doe-23678

Plast på tallriken?

Ibland fångar några nyheter ens intresse, ilska eller förvåning. På BBC läste jag – igen – om plasten som naturens fiende. Ingen nyhet alltså. Vårt slarviga sätt att handskas med avfall bildar mattor av skräp i haven. Hur ofta har vi läst om det?

I våra hav finns kilometerlånga plastområden. Fiskarna äter mikroplast. Sedan kommer fisken med plast i till din tallrik och du är bara en i plastens långa kedja kedja. Plast håller för evigt. Det är en hållbar produkt.

Hur kunde något så praktiskt bli så farligt och för oss så försumbart att vi bara slänger det för vinden?

Men det är ingen nyhet längre utan spaltfyllnad. Då och då  påminner media om vår skuld till nedskräpning för att sedan uppmana oss att handla mer, producera mer och på så sätt skräpa mer. Julreklamen börjar komma. Jag har försökt ta mig bort från reklamutdelning men det hjälper inte.

Den största miljöfaran är dock krig. Det lämnar efter sig inte bara raserade människoliv, krossad infrastruktur utan även förstörd miljö. Ett liv i en miljöfara, orsakad av människor själva med hjälp av världens största ekonomi, militärindustrin. Då känns en plastpåse som väldigt oskyldig.

Förmodligen kan du inte stoppa något av de pågående krigen. Men du kan låta bli att slänga plast i naturen.

Så, vad åt du till middag idag?

Bilder överst: En man på Filippinerna letar efter något användbart på stranden, från YLE. Nederst Kobane, från TT.

Nästan vilse.

Jag gick till skogen när avlösningen kom. Skippade gymmet, kände inte för att träna inne. Tog en stig och följe den, vek till en annan. Det var mycket vatten på den stigen så jag tog en till åt något håll. Den var märkt med några gröna fläckar i träden. Gick en timme.  Stigen ledde ingenvart. Klockan talade om för mig att vända och springa  eller ta rätt stig ut från skogen.

Vart var ut från skogen? Det var tyst. Inga människor. Ingen utsikt åt något håll. Bara skog. Egentligen var det riktigt härligt att vara mitt i ingenting men min tid var begränsad bestämd av kommunala regler för antal avlösningstimmar. Jag och att orientera i skogen hänger inte ihop. Det är märkligt att jag inte går fel på fjällen utan stigar. Där har man ofta hållpunkter som vattendrag eller toppar. Ja, folk går förstås vilse även där.

Nu stirrade jag på klockan och kände stressen stiga. En stig bör alltid ta slut någonstans, eller?

Hastigt såg jag en korsande stig jag kände igen. Efter en stund hälsade jag på ekorren. Satt igång lite power walk och var hemma perfekt tio minuter innan när avlösningen var slut. Kände mig riktigt pigg efter mina 17 kilometer, 22 500 steg.

I skogen hittar man små tavlor av skönhet. Observerar vi de vackra detaljerna av en svamp, mossa, stubbe och vattenspegel eller rusar vi bara förbi? Det är avstressande att gå i skogen, trampa på de fallna löven, höra en hackspett hacka någonstans. Om man inte tror sig har gått vilse och har en tid att passa.

Hittade några kantareller. Det mesta av svamparna var ruttna efter det myckna regnandet.

Och sedan de tydligen obligatoriska soporna i form av plastpåsar med mera. Varför kan folk inte ta hem sina sopor? Just plast är evigt. Plastbärkassar är ett stort problem för livet i våra hav. Plasten bryts ned i små mikropartiklar som orsakar skador på djur, vatten och natur. Vi vet detta. Finns det någon över 15 som är ovetande?

Är vi fortfarande vilse i sopfrågan?

Att se längre in i framtiden är svårt. Att räkna ut hur mitt skräp påverkar eftervärlden tycks vara oöverkomligt. Vi är som de gråtande lyxfällan deltagarna. När räkningens dag kommer är vi fulla av bortförklaringar. Hur kunde det gå så att naturen betalar igen? Jag sorterade ju sopor, oftast.

Flera dör av skitigt vatten och luftföroreningar än krig påstås det.

Naturen hittar alltid en utväg. Frågan är om vi gör det.

Har gjort reklam för den här boken förut men du som inte har läst det än har en tänkvärd läsupplevelse kvar.  Boken har fått priset Time #1 Nonfiction Book of 2007 och massa andra utmärkelser. Alan Weisman: The World Without Us.