Om inte ens jag kommer ihåg…

Idag, ett år sedan, dog min sambo. Han hade nyligen flyttat till ett demensboende och blev vad man kallar med nyspråk: ”korttidsdöd”. Ja, han var inte kroppsligt frisk längre, ett blödande magsår tillkom på den sista tiden. Döden var väntad men ändå chockartad. Han gick totalt ner sig i boendet på tio dagar. Personalen slutade att ge honom mat och vätska, näringen byttes mot morfin, de döendes vän.

Nej, ingen larmade oss anhöriga, personalen gav sig själv makten att bestämma över hans tillvaro. Själv var jag hos mina barnbarn vilka jag inte hade sett på fem månader. En vettig person ringde mig till sist. Det som fanns kvar var att sitta dödsvaka i några dagar.

Jag åker inte till graven, det känns meningslöst. Minneslunden, som finns i en annan kommun, är bara en ganska kal plätt med en stor kors på. Inga namnskyltar. En katt brukar tassa runt bland de döda vars aska har försvunnit i jorden. Platsen väcker ingenting, varken minnen eller sorg, bara tomhet.

Jag tar en promenad till en plats i skogen där vi ofta satt tillsammans. Flera av hans födelsedagar firade vi där. Den sista tiden orkade han inte gå dit men den klippan över sjön är mer minnesplats för mig än den plätt som kallas minneslund. Död och begravning är så organiserat. Jag tror att han hade velat ha sin aska strött hellre på trädgården han var med att bygga upp, men det är inte tillåtet.

De sju åren som jag var ansvarig för hans vård utplånade mycket av vårt liv tillsammans. Vi var ju inget par längre, bara en vårdare och vårdtagare.  De tre/sex månader sjukvården gissade som kvarvarande livstid för honom efter en lång sjukhusvistelse, blev sju år. Jag borde kanske inte tagit på mig de åren? Vet inte. I backspegeln tänker jag annorlunda än i början av den resan. Jag försökte göra då vad jag trodde var det bästa för honom.

Demens utplånar människan. För, när man blir dement försvinner också minnena av det liv man har haft. Bara spillror av händelser kommer fram ibland. Han såg en bild av Matterhorn och kom ihåg studierna i Tyskland. Han tittade på bilden av sin första fru men kunde inte placera henne i sitt liv. Vi såg bilder från våra vandringar och han tyckte jag var duktig men kunde inte se sig själv där i ödemarken. Våra resor var glömda.

Vår första fotoutställning kom han dock på. Jag har än affischen på badrumsdörren. Han kom ihåg att en känd konstnär höll tal för oss och att en kunglig person skrev i gästboken. Kanske var det hans konstnärliga livs höjdpunkt, större än våra gemensamma resor?

Han sa ibland ja, jag minns men kom han verkligen ihåg eller var det mitt minne han samtyckte till? Fanns då det upplevda på riktigt? Var mitt minne verklig eller bara en fantasibild av det som hade hänt? Om inte ens jag kom ihåg… Det var plågsamt. Som om ens liv hade blivit gungfly.

Han var en godhjärtad person. Hans kärlek till mig var större än min till honom, om vi borträknar de sjuka åren. Kanske var mitt omhändertagande av honom ett slags återbäring?  Han var min sanna vän och vänskap har jag alltid värderat högre än det som kallas kärlek. Kärlek är så flyktigt. Känslobetonat. Vänskap är mer solid. Att stå vid någons sida, ändå till döden.

http://blogg.iniskogen.se/2018/04/12/hal-i-mitt-hjarta/

PS. Molnet i bilden heter Kelvin-Hemholtz som vi såg under en resa till Norrland.

Barn glömmer inte…

Vad är ditt första barndomsminne? Mitt är ett krigsminne.  Jag kan än se gatan och huset med skyddsrummet framför mig, min gröna sittvagn och min mor som en suddig springande figur. Jag kan höra bomblarmet. Min mor tog mig till skyddsrummet, hon kunde skydda mig. Jag kände ingen rädsla efteråt.

Hur blir det med barnen i Gaza eller på andra krigsområden? Då deras föräldrar inte kan skydda dem för det finns ingenstans att fly? Då deras hem och skolor är raserade? Då maten är slut, vatten likaså och liklukten tränger sig överallt och det är svårt att hitta plats för att begrava alla? Då barnen blir övergivna inte bara av samhället som inte kan ge dem ett liv i fred utan även av föräldrar vilka hjälplöst söker skydd eller själv dödas. Vilka blir dessa barns barndomsminnen? Fäller bomberna inte bara död utan också hat mellan folken, som utvecklas till nya krig och mera våld? Ett barn som har upplevt kriget blir aldrig hel. Misstro mot världen – och fienden – stannar kvar.

Vilka är sanna barndomsminnen? De i Gaza och Syrien är kända av världen och kan inte förnekas. Vi bara inte gör något åt det. Gaza kommer och går i media, om och om igen. Syrien är flerårskrig och Irak är också på G igen. De mänskliga katastroferna är oändliga. Vad blir det av barnen vars barndom är krig och brist på det mesta vi här i Sverige ser som självklart?

Barn glömmer? Nej, de gör det inte när händelserna är tunga. Om inte minnet larmar, minns kroppen. Om du inte minns talar föräldrarnas minnen, även förmedlande hat till dig. Webbsida “Walla!”har publicerat kommentarer efter en artikel om de fyra barn som dödades på Gaza strand. Hur tänker deras barn om Gazas barn? Som föräldrarna? När de växer upp?

Shani Moyal: “I couldn’t care less that Arab children were killed, too bad it wasn’t more. Well done to the IDF.” Stav Sabah: “Really, these are great pictures. They make me so happy, I want to look at them again and again.” Sharon Avishi: “Only four? Too bad. We hoped for more.” Daniela Turgeman: “Great. We need to kill all the children.” Chaya Hatnovich: “There isn’t a more beautiful picture than those of dead Arab children.” Orna Peretz: “Why only four?” Rachel Cohen: “I’m not for children dying in Gaza. I’m for everyone burning.” Tami Mashan: “As many children as possible should die.”

Är dessa kvinnor undantag? Jag misstänker att de inte är det. Jag misstänker att det råder ett slags hjärntvätt, liknande nazisternas i Tyskland då så många gick med och så få hjälpte de drabbade. Det är som ett arv, fört vidare redan i modersmjölken.  Vi hatar araber, syndabockarna och dödar dem. Vi hatar judar och utplånar problemet. Är inte det sak samma? Kommer detta någonsin att ta slut?

Tro mig, barnen kommer inte att glömma.

http://www.haaretz.com/mobile/.premium-1.606848?v=747F2BB12A33B56FAA93DBF1585507A2

http://www.nbcnews.com/storyline/middle-east-unrest/palestinians-mourn-four-children-killed-gaza-beach-n157536

http://www.bbc.com/news/world-middle-east-28439404

http://www.nytimes.com/interactive/2014/07/15/world/middleeast/toll-israel-gaza-conflict.html?_r=0

Forskare som experimenterar med möss påstår att vi att vi glömmer barndomen. Nybildning av nervceller i den innersta delen av hjärnans hippocampus bidrar till glömska. Sådan nybildning av nervceller, så kallad neurogenes, är som mest intensiv hos små barn – och ungar till många andra däggdjur.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/freud-hade-fel-om-barndomsminnen-enligt-ny-forskning_3776118.svd

 

Höst och förlorade minnen.

 

Två dagar kvar av sommaren, säger meteorologen just nu i TV nyheterna. Trots solen känns det idag som början till en höst. Löven faller, växterna dör, fåglarna samlar sig. Det kändes också som livets höst i sinnet. Vi har gjort en utflykt.

Vi tog bussen till en plats där vi har tillbringat så där 200 dagar av vår tid, en plätt i skogen där naturen har tagit över och inga människor syns till. Bävrar, sångsvanar, älgar, korpar, kärrhök, sothönor, hackspettar, tranor, grodor och andra mera osynliga djur bor på platsen eller omkring. En bäck rinner genom området som inte är mer än någon kilometer i längd och mindre i bredd. Skogen är risig, döda björkar med svampar och lav, några granar, alar och hasselbuskar. På våren är marken vit av vitsippor med fläckar av vilsna blåsippor. Sedan kommer ormbunkarna och täcker ytan. Alarna har bävern fällt. Senhösten är som ett virrvarr av döende växter med några lysande kantareller – inte i år för det har varit för torrt.

Sjön, varifrån bäcken rinner, har vuxit igen lämnande bara en smal rännil och en sumpskog efter sig.

Vi har avbildat området i alla årstider. Några bilder har varit på utställningar hemma och utomlands.

 

Senaste besöket där var fyra år sedan, innan vi ställde bilen. Nu tog vi med matsäck och en kamera, skumpade i bussen och gick en bra bit på vägen medan trafiken körde förbi. I närheten tar ett nytt bostadsområde form. Vi kom till ”vår” skog. Då hände hösten, alltså livets höst, den döende, kalla, eländiga – inte den höst som jag älskar.

 

         Vad gör vi här, sa gubben min, här har vi aldrig varit.

 

De 200 dagarna rasade iväg och just då kändes hans borttappade minnesfunktion tungt. Jag var säker på att den här platsen kunde han inte glömma. Men så var det inte. Han hade förlorat en stor del av våra gemensamma dagar, fotograferande, den glädjen som en skogsplätt kan förmedla. Hade jag allt kvar eller var hans förlust också min?

Vi gick vidare några kilometer, slog oss ner på en bro, där vi har suttit förut och ätit vår matsäck. Jag plockade upp kaffet och mackorna. Hastigt sa han: har vi varit här förut, jag tycker jag känner igen platsen.

Inte en helt förlorad dag. Vi fortsatte och efter en mil kom vi till civilisationen, glass och busshållplats.

 

När demens drabbar en är det även närstående som förlorar. Det gemensamma livet, minnena, upplevelserna är decimerade till hälften, till min halva och det känns sorgligt. Livet krymper så oerhört.

 

I massmedia är åldringsvården igen på tapeten. Det är missförhållanden och vanvård. Anmälningarna ökar eller har vi äntligen lärt oss att anmäla? Och det är vi som än har minnet och förnuftet kvar som måste se och kräva att vården är human och tillräcklig och anmäla om det brister. De som diskuterar och även beslutar har oftast inte bilden klar för sig, det har man först när en själv har närkontakt med demens och åldringsvården.

 

 

Minnevärda stunder och livets ångest

Hur många riktigt minnesvärda stunder har du upplevt” frågar Antoine sin fru Cécile i filmen ”Deux jours à tuer” (Ödesdigra dagar). Han är döende och undanhåller det för familjen. I stället säger han äntligen vad han vill om sitt liv, arbete och sina så kallade vänner. Han vill kanske hjälpa dem att glömma honom och inte sörja?

Vad är minnesvärda stunder? Vilken händelse vill vi komma ihåg, kommer ihåg och är värt att bevara i minnet? Tänk smalt och glöm de där nya skorna, första utlandsresan eller studentflaket runt stan. Inte 50 årsfest eller en häftig present räknas. Det måste finnas något mer i livet. Finns det inget mer, något som berörde  in i kroppen och sinnet så vi skakade invärtes och kan frammanas som en bild på näthinnan med samma rysning som då, är frågan Antoine ställde berättigad även för dig.

Bröllop brukar de flesta räkna som sin minnesvärda stund. De flesta kvinnor – kanske även många män – skulle räkna sin förlossning dit, kanske inte själva förlossningen som kan vara en tung upplevelse utan den där stunden då barnet las på ens armar. Någon yrkesframgång kan höra dit. Belöning av någon art, slutet på åratals arbete som gav resultat. En stund då livet liksom klarnade upp och man visste precis hur man skulle göra. Naturupplevelse som tog andan ur en.

Jag tänker på vad som vore mina minnesvärda stunder. Vissa vet jag solklart, de har fastnat i minnet som en film och kan spelas om vid lust eller behov när allt annat känns mörkt. Det finns personliga saker man inte delar med andra men även någon yrkesframgång, bokutgivning, naturupplevelse och händelser kopplade ihop med mina barn och barnbarn.

Men de andra händelserna, vilka man egentligen inte vill minnas, men som stannar kvar i minnet oombedda? De mörka, ångestfyllda sakerna man helst vill glömma, men de försvinner inte utan är en del av ens jag – vill man eller inte.

Jag tänkte på dessa tre kvinnor i Cleveland vilka levt i fångenskap och har blivit behandlade på det mest grymma sättet man inte ens kan föreställa sig. Hur blir deras minnen? Kan de få speciella stunder av lycka utan att det förmörkas av det fasa de upplevt? Det finns andra vars liv har varit mer en plåga än lycka än vårt eget. Är vi tacksamma för vårt liv, lyckliga minnen och vänlighet vi mött? Tar vi vara på dem som står oss nära?

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ohio-kidnappare-far-till-fanges-barn_8161890.svd 

http://www.dn.se/nyheter/varlden/kidnappad-kvinna-fick-fem-missfall