Detta hände på den tiden då jag arbetade på Huddinge sjukhus som kurator. På Julaftons morgon ringde en barnmorska och frågade om jag kunde komma in, till förlossningen fast jag var ledig. Hon hade lite panik i rösten. Ett barn hade fötts på morgonen. Modern var påtänd av heroin. Hon hade promenerat in med fostervattnet rinnande, utan några som helst papper eller mödravårdsjournal. Hon var vresig. Barnet mådde dåligt och hamnade på neonatal för avgiftning.

Jag åkte in. Jag tittade på barnet, en klen pojke som skakade i kuvös med en massa slangar på sin lilla kropp. Jag gick till moden som låg kvar på förlossningen

Modern var både gråtfärdig och grinig. Hon hade planerat att avgifta sig precis till förlossningen, men barnet kom i förtid. Barn till heroinister brukar komma i förtid. Miljön i magen är så förfärlig att barnet vill ut. Mödravård? Nej, det hade hon inte haft tid till. Hon hade varit där en gång, men inte mer. Barnmorskan hade inte letat efter henne.

Vad gör man med ett sjukt barn och en abstinent mor på julafton? Barnet omhändertogs av socialjouren per fax, men behövde vård på neonatal en längre tid. Modern fick plats på enskilt BB rum där hon fick hjälp med avtändning och sin hälsa. Jag föreslog att hon kunde be hjälp från Socialtjänsten. Hon kunde be att bli placerad tillsammans med barnet i ett mödrahem för utredning. Nu, gråtande och skakig   gick hon med på vad som helst. Tack, tack, tack…

Att hamna i ett mödrahem ger lite tid att inse situationen och söka mer hjälp eller att lämna barnet i annan vård. Man kan inte lämna bort något man inte har haft. Att rycka bort barn från olämpliga mödrar på en gång efter förlossning fungerar illa. Man måste bli mor, psykiskt, innan man kan tänka till vad är bäst för barnet. Bråk och rättegångar är usel lösning.

Hennes livshistoria från ett missbrukarhem fram till gatan får ni bara ana. Men resultatet kan jag berätta. Hon gick till ett mödrahem med barnet, därefter till behandling bra bit från Stockholm, från sitt gamla liv. Efter fem år avvecklade jag vår sporadiska kontakt och läget var bra. Jobb, bostad, drogfri, barnet mådde bra. Men det märkliga var att under min tid som kurator på det sjukhuset föddes varje Julafton ett barn vars moder var en påtänd, för socialtjänsten okänd kvinna.

Var det julbarnet som påtalade oss om livets skörhet? Vad det barnet som skulle hjälpa oss att öppna våra ögon att se hur illa livet for med några av våra medmänniskor? Eller var modern bara en av dessa dårar som började ta droger för att må häftigt och bättre men fastnade och kröp nu fram gravid från gatan och fick möta livets största allvar?

Bilden en annan mor som samhället inte hade plats till under förlossningen.