Film för regniga sommarkvällar

Varje sommar dyker det upp listor om bästa böcker, bästa film och allt annat bästa från badstränder till mat.

Några av filmerna på Sveriges Radios 100 lista  var mina favoriter, andra hade jag inte ens sett. Jag tycker om mörka filmer, gillar inte lyckliga slut med inbillning att nu börjar livet. Gärna filmer där allt är inte självklart utan slutet är överraskande som i Three Billboards outside Ebbing, Missouri.

Vita bandet borde alla se. Obligatoriskt. Så i tiden och skrämmande, man kan dra paralleller till nutiden. En annan film som dock inte fanns på listan är Guds hästar, rekommenderad av mig förut. Den ger en bild av rekrytering till islamiska självmordsbombare som är så aktuellt när Sverige och Europa får  IS medlemmar tillbaka från det kraschade Kalifatet.

Jag tycker också om typ katastroffilmer fast då brukar ju en hjälte dyka upp eller i alla fall går världen tappert under. Melancholia en favorit.  Så vackert och starkt om människans förmåga och oförmåga att tackla det oundvikliga. Hur skulle jag göra själv? Vad vill du göra på din sista dag på Jorden?

The secret life of Walter Mitty är varken katastrof eller tungt men helt enkelt en underbar överraskande och vacker. Birdman är något man vill se flera gånger, den är häpnadsväckande och man missar lätt någon nyans av spelet.

Alla filmer i bilderna är av hög klass, ger tankar om livet, roar och berör.

Absolut favorit är dock Into The Wild. Jag kan se om det flera gånger. Kanske beror det på önskan att bara lämna allt och ta min tält och gå. Dock vill jag inte ha så sorgligt slut. Mera om film: klicka på film förstås på etikettbubblan.

Vilka är dina favoritfilmer och varför?

Listan från Sv. Radio får du leta efter själv. Jag undviker att sätta ut länkar nu mera utöver mina egna.

PS. Jag har städat och slängt kommentarer före 2018 och en del inlägg samt länkarna. Är inte färdig än. Hoppas ingen tar illa upp när gamla kommentarer försvann. Jag läste de alla igen. Så mycket klokhet, men allt blir inaktuellt och ingen läser bakåt.

Äventyr är bara dålig planering?

Dag 20 på Pacific Crest Trail mötte jag en man som sprang. Mötte? Det var för mycket sagt. Han ropade något som att ge plats och kutade förbi. Först trodde jag att det  hade skett en olycka men några som kom efter sa att mannen försökte slå rekord, den kortaste tiden från México till Kanada. Han lyckades inte slå rekordhållaren belgiske Karel Sabbes 52 dagar, 8 timmar och 25 minuter från 2016, alltså ca 82 km om dagen. PCT är 2,653 mile, 4,270 km från gräns till gräns.

Han sprang förgäves. Han blev inte först.

Varför ville han springa? Det finns inte så många rekord och fantastiska äventyr att slå mer så allt skall gå så fort. Vem är snabbast upp till toppen, på cykel, maraton, på racerbanan, multisport, på PCT – den är en hjälte? Vara först och snabbast är det som gäller. Och helst ska det ske utan större uppoffringar.

Vem gör idag stora uppoffringar för att nå sitt mål? Vem gör något omstörtande även om allt är mot en? Finns det något att erövra än idag? Forskning, teknik, medicin, AI… och rymden förstås. Men det är inte så äventyrligt, kroppsligt krävande, bara ett segt, långsiktigt arbete, oftast i en lika hårt arbetande grupp eller flera över världen. Ständig trial and error till den dagen när målet eller något överraskande har nåtts.

Att komma till Mars som först vore något. Varför tar ingen sig till Mars? Ingen frågar: finns det någon manick som kan ta mig dit så åker jag med nu? Eftersom man har kunnat skicka dit bilar finns någon sorts transportmöjligheter uppfunna. Antagligen skulle det inte gå så bra men ingen försöker ens. I stället har vetenskapen fastnat i detaljer, perfektionism, säkerhet, träning och erövrar inga andra världar.

Finns det riktiga äventyrare kvar? Världen är undersökt till sista punkten.  Är det bara fart som gäller? Att vara den absolut yngsta eller äldsta ger skryt också en stund.

Jag såg filmen om polarforskaren Roald Amundsen.  Han var besatt av de två polerna och såg till att komma dit,  först. Han satsade oavsett hinder,  möjlig död och taskiga finanser. Han var den första genom Nordvästpassagen. Senare Nordostpassagen då han satt år  fast på isen några omgångar. Han ruinerade sig och utnyttjade sin bror som lät sig utnyttjas. Men han var det frivilligt, av det band som nära släktskap ger. Det kan hända att Amundsen inte var så trevlig person utan äregirig, men han höll ihop sitt följe och uppfyllde sina mål. Det var antingen eller, lyckas eller dö. Inga mellanting.

Han och två till dog när han försökte undsätta Umberto Nobile som hade havererat med luftskepp efter att ha flugit över Nordpolen. Jag undrar, vad tänkte Amundsen när han insåg att det var slut? Insåg han? Kroppen hittades aldrig.

Han var en polarforskare av rang. Filmen är värd att se.

Ibland när jag vandrar på fjällen och tar en udda väglös väg får jag den underbara känslan: kanske ingen har satt sin fot här. Troligen är det inte sant. Under årens lopp har otaliga människor gått över högfjäll men känslan av exklusivitet är mäktig. Det har funnits några sådana stunder i mitt liv. Att vara först…eller äldst.

Vart finns dagens Amundsen? Eller någon av de andra som trotsade den outforskade naturen?

Roald Engelbregt Gravning Amundsen, föddes 16 juli 1872 i Norge och dog troligen 18 juni 1928 nära Björnön Svalbard.

Let’s rock tills fängelseporten slår igen

Vinter -58 hade Elvis Presley filmen ”Jailhouse Rock” premiär i min hemstad. Förväntan var stor bland tonårsflickor och biografen var fullsatt samt slutsåld hela veckan. Jag var inte någon beundrare av Elvis Presley, inte heller av Paul Anka vilka två var idoler bland mina skolkamrater.

Jag hade en bokad plats på Konserthuset och gick på operan när de hade premiär två gånger i året. Men jag gick på bio med mina två bästa vänner. Ja, vi tre hade smitit ut med en lögn.

Våra föräldrar var redan förskräckta fast de inte visste något om Elvis annat än skvaller om hans höftrörelser. Så jag  sa inget hemma om bion utan ljög att jag skulle läsa läxor hos en kompis. De två andra sa en liknande lögn. Jag tog på mig min duffel och långbyxor som ansågs lite opassande. Kläderna visade att man hörde till de vilda tonåringarna. Vi som gick i flickskolan använde långbyxor bara under vinteridrott .

Jag hade dock ingen uppfattning om vad det vilda bestod av. Rökning kanske? Jag rökte inte. Jag hade köpt duffeln och långbyxorna med min lön och då var min tonårsprotest över. Sedan fortsatte jag bära tidningar på natten, gå i skolan på dagen och hjälpa mina föräldrar med hemmets skötsel och småsyskon, precis som åren före.

När vi närmare oss biografen möttes vi av en liten polisstyrka och brandkår. Nej, det brann inte. De var där för att hindra eventuella kravaller. Kanske blev vi alldeles vilda av Elvis? Lokalpressen, det vill säga två fotografer, var också där. Vi tre undvek att hamna i bild.

Filmen var så där. Elvis sång var behållningen. Många grät och tjöt lite under filmen. När vi kom ut sjöng vi alla på Jailhouse rock trots att vi fick passera polisen.

The warden threw a party in the county jail
The prison band was there and they began to wail
The band was jumpin’ and the joint began to swing
You should’ve heard them knocked-out jailbirds sing

Let’s rock everybody, let’s rock
Everybody in the whole cell block
Was dancin’ to the Jailhouse Rock

Dock hände inga kravaller. Alla skyndade sig hem. Jag antar att inte bara vi tre utan flera andra hade ”läst läxor” hos en skolkamrat.

Jag tänkte på Jailhouse rocks premiär när jag läste om slagsmål med 100 yngre personer i Stockholm, om sprängningar, skjutningar, våldtäkter på skolbarn, brinnande skolor, barn som rånar barn, nätövergrepp, lik som hittas i diket… allt det som också beskriver Sverige på denna soliga vårdag. Våra fängelser är fulla men det rockas knappt där med Elvis stil. Jag tänkte på våra föräldrar  på den gamla tiden som var rädda att Elvis höftvickning och sång kunde locka oss till fula tankar och omoraliska göranden. De ville skydda oss från det – och mycket annat också. De var fostrande föräldrar, inte våra vänner.

Nej, min ungdom var ingen idyll men skillnad till världen idag är betydande.

Det är dock lätt att tycka om Elvis. Det finns några sångare som är i klass för sig som Maria Callas, Frank Sinatra och Elvis. De kunde sjunga. De hade passion för musiken. Deras röst går in i märgen och berör, även efter deras död och ganska så halvdana inspelningar. Den teknik som finns idag får vilken blond medelmåtta som helst låta som om hon vore en sångare av högre klass.

Det är dags för annan sång. Fåglarna sjunger i skogen. Våren blommar. Men det är tomt på skogsvägar. En barnvåldtäkt och ett hittad lik i närheten gör skogen till en enslig plats. Som om jag vore den enda i världen utanför allt som händer.

PS. Skriv under uppropet om hemlösa pensionärer. Namninsamlingen fortsätter även om den är inlämnad. Dock ville inte Statsministern ha det. Fortsätt att skriva på. Alla blir vi gamla och många även fattiga i Sverige.

https://www.skrivunder.com/inga_fler_hemlosa_fattiga_pensionarer_i_sverige?s=60344656

Me too? Not. Eller hur var min del i det hela?

När kvinnor gick ut och anklagade Hollywoodproducenten Harvey Weinstein för ovälkomna sexuella inviter och våldtäkter exploderade nätet, även här.  Han har gett alla svinaktiga män ett ansikte: vit, rik, trakasserande man. Men ingen av de ca 40 kvinnor som anklagar hade kurage nog att stoppa det innan. Var alla de blivande stjärnorna så fega, så bländade av en framtida filmroll att de höll tyst? Plats i Hollywoodglitter var kanske värt det? Nu som äldre och klokare, hänger stjärnorna ut honom. Det kommer säkert mer, om andra. Bollen är i rullning.

Han förtjänar sitt fall. Men de kvinnor som inte agerade tidigare förtjänar också att skämmas.

Weinstein tilldelades belöningen Brittiska filminstitutens Fellowship  som ges till individer för ”erkännande av deras enastående bidrag till film eller tv-kultur”. Han fick det tillsammans med sin bror, Bob Weinstein, 2002. Utmärkelsen  introducerades av mångfaldigt prisade Gwyneth Paltrow, en av de många stjärnor som nu har talat om Weinsteins obehagliga sexuella trakasserier.

Så, hon stod där och hyllade honom för att senare sticka kniven i och berätta om vad som hade hänt mer än 20 år tidigare.

Det har bara exploderat. Överallt. Kvinnor skriker #MeToo. Även länder där sexuella trakasserier är ständigt förekommande som Indien och Pakistan har nu #MeToo grupper. Kvinnor skall samlas på torget i Umeå och visa sin upprördhet. Mer… Anklagelser haglar. Man hänger förövare ut i media, inte i en rättegång. Saker som eventuellt har hänt åratals sedan kan svårligen bli rättssak.  Det är massmedian och Internet som dömer. Några misstänkta förövare har tvingats ta time out från arbetet. TV program rensas.

Hastigt blev det tvingande att göra något för snusket man har vetat länge.

Me Too? Not. Jag hade min ungdomstid i foto – film – och konstnärskretsar med flera dåtida små även större kändisar och det hände förstås en del kärleksaffärer. Jag tyckte vi var oerhört jämlika i den gruppen. Jag minns bara ett fall, en kvinna som angrep en känd musiker. Hon var inte riktigt klar i knoppen, inte han heller så.. . Det händer obehagliga saker när man är påtänd eller berusad. Det hela hade dock börjat helt frivilligt.

När övergå det helt frivilliga till övergrepp?

Sydafrika

I Sverige och kanske i den övriga världen är  vanligaste förövaren en främling och den vanligaste platsen där man drabbas av sexuellt ofredande är  krogen. Trakasserier kan ske på arbetsplatser och genom Internet.  Många angrepp i Sverige sker nu mera ute av en  eller flera okända män. Anmälningarna till polisen har ökat de senaste åren rent av katastrofalt. Vi ligger i topp i Europa och bland topp tre i världen i antalet våldtäkter. Det finns förstås skillnader i anmälningsbenägenhet och hur man räknar men oavsett det felaktiga i statistiken är det en larmklocka. Att försöka bortförklara ökar inte någons trygghet, man måste börja agera.

Det är knappast någon hjälp att kvinnor nu drar fram gamla händelser. Nutiden är allvarlig nog om inte värre.

Ebba Busch Thor är ett av dem som gick ut med att hon själv har utsatts för sexuella trakasserier. Hon ville däremot inte berätta något mer om det, men hon vill ha samtyckeslag. Kan någon tala om för mig hur man ens tror att det skulle fungera mot våldspersoner?

Flera tunga näringslivsprofiler vittnar också om sexuella trakasserier och uttrycker stöd för kampanjen #MeToo för SvD Näringsliv. Andra AP-fondens vd Eva Halvarsson säger:
Tragiskt nog tror jag inte att jag känner en enda jämnåriga kvinna som inte har varit med om detta, säger hon.

Är det verkligen sant att alla män är bara skräp? Alla kvinnor är offer?

Jag är säker på att det sker och har skett trakasserier, övergrepp och värre som kvinnorna har tigit om, men ändå, #MeToo känns lite som ett väckelsemöte. Ett slags systerskap? Alla kvinnor som tigit i åratals sveps nu i vågen av #MeToo? Är övergrepp en statusmarkör? Måste alla rannsaka sig och komma på ifall? Sedan får man virtuella kramar, medlidande och röda hjärtan på Internet. Det blir som terapi vilket inte fungerar. Man riskerar att känna sig tom och övergiven när allt blåser iväg.

Varför känns det inte produktivt? Inte läkande ens?

Har jag blivit trakasserad sexuellt. Nej. Jag har inte uppfattat det så och inte mått illa av något, så nej. Har jag trakasserat någon, sexuellt? Svar ja, även om personen tyckte att det var bara trevligt.

Men först till vår utrikesminister som blev djupt chockad av liknande händelse, fast tvärtom. I samband med en EU-middag kände hon en hand på sitt lår. Hon gick och klagade till den dåvarande ordföranden för EU-kommissionen.  Om mannen läxades upp vet vi inte.

Ingen smäll på fingrarna? Inte ens hett kaffe på byxorna som bara av ett misstag? Klent av en maktmänniska. Hur skall då den vanliga kvinnan våga agera?

Jag har gjort det samma fast tvärtom, ”offret” var en man, en politiker känt som lite sexuellt vidlyftig. Jag gjorde ofredandet helt medvetet men det var inte planerat. Jag satt min hand på hans lår under lunchen när han ignorerade mig. Stundens impuls.  Jag ville få pengar till vår avdelning och till ett projekt. Vi hade ansökt enligt reglerna. Noll resultat. Inget svar. Vår budget räckte inte ens till heltid för alla och vi höll på att kollapsa av arbetstyngden.

Jag föreläste för en skara politiker varav en råkade vara den som satt på den pengapåsen vi ville ha en liten del av. Vilket läge!  Jag lyckades bra med föreläsningen. Långa applåder, flera tack, blommor, några politiker önskade hälsa på oss. Sedan bjöds lunch. Jag satt mig snabbt bredvid pengapåsemannen och tänkte prata mer om vårt arbete och behov av pengar. Han var inte så intresserad, snarare ignorerade han mig. När lunchen avancerade till kaffet och jag hade inte än lyckats prata med honom om pengar la jag min hand på hans lår, då vaknade hans intresse. Pang! Nu var han villig att lyssna.

Par dagar senare fick vi budgetförstärkning. Jag sa aldrig något om händelsen till arbetskamrater fast det hade varit intressant att få veta deras reaktioner, alla var kvinnor.

Precis som kvinnor idag erkänner sig ha blivit sextrakasserade, vill jag erkänna min synd mot en äldre vit svensk politiker. Inga namn. Han finns faktiskt inte bland oss längre. Borde jag hänga ut oss ändå? Nej. Sexuella trakasserier? Ja. Him too.

Finns det fler kvinnor? Erkänn nu! Har ni aldrig lagt er hand på en man som inte ville lyssna på er? Är ni änglar allihopa? Bara offer?

Så, många kvinnor har blivit trakasserade, våldtagna och sexuellt ofredade men få tordes säga något  då, varken här eller i Hollywood. Att barn tiger vet vi och har lagar som hjälper till att de kan anmäla senare, men att ingen av de vuxna kvinnorna som nu ropar jag med kunde stoppa övergreppen – oavsett vart och hur de hände – utan lät  kanske sina kvinnliga kamrater bli utsatta av samma svin. Det känns märkligt. Det är oerhört tragiskt. Är kvinnor så kraftlösa?

Men nu är dammluckorna öppna. Utvecklas detta till en modern häxprocess mot vita män där få kommer att kunna dömas men alla män åker i samma kittel? Eller är det en Internetgrej som dör ut för nya händelser tränger sig på? Kan vi glömma de ökande siffrorna av våldtäkter som visar andra än mediemän som förövare?

En sak är säkert. Tilliten mellan män och kvinnor  är sjunkande på båda sidor. Som en vit man sa: jag försöker hålla mig från kvinnor. Man vet aldrig vilka fel man gör.

Till sist vill jag sända en tanke till de incestdrabbade som var mina patienter, offren vars liv i drogträsket var nästan omöjlig att kravla upp från. Ni var riktigt tuffa! Att bli våldtagen som barn av en närstående man litar på är ett blödande skavsår som alltid känns, sa en av kvinnorna. Eller att sitta ständigt på en kaktus.

Allting är relativt.