Then shoot Me – om muren och Östberlin

Många besökare har hållit tal på Brandenburg torg med syftet att prata om frihet, alltså om muren som skilje Östberlin från Västberlin. 12 juni 1987 var det dags för USAs president Reagan. ”Mister Gorbatjov, tear down this wall”  sade  Ronald Reagan. Det tog dock ytterligare över två år innan folket hade fått nog och använde till och med hackor på båda sidorna.

1977 i januari stod jag med min familj på Östberlinsidan av Brandenburg Torg och tittade på avspärrningen. Efteråt försökte vi sätta oss i ett fik, dricka något och förklara för barnen mer om historien bakom. Men caféet serverade oss inte. Det var bara en kuliss, de hade ingenting, alla fall inte den dagen. Folk var placerade att låtsasarbeta där.
På hotellet vi bodde en natt fanns mat men bara någon typ smaklös dagens rätt och bröd i tjocka skivor. Man kunde inte välja något.

På flygplatsen bevakades vi med beväpnade vakter. När jag rörde mig utanför den osynliga gränsen tryckte en vakt geväret nästan i magen på mig. ”Skjut då,” sa jag och blängde på honom bäst jag kunde. Han backade.

Besöket var dock historiskt och en lektion om socialistdrömmar.  Många unga är även idag drabbade av luftslottet socialism, även kommunism, hur man nu skiljer dem år. ”Allt-gratis-folket”. Historien talar inte till dem. Sedan blir de flesta vuxna, men inte alla. Man börjar arbeta och inser hur ekonomin hänger ihop, oavsett problem den är behäftad med. Det finns inga gratis luncher annat än i soppkök.

Så, från 13 augusti 1961 till 9 november 1989 åtskilde en mur Väst- och Östberlin. Mellan 1949 och 1961 hade 2,7 miljoner människor flytt över gränsen till Västberlin. Så, vad gör man för att hindra folk att ta sig ut? Man bygger en mur. DDR kallade Berlinmuren för en ”anti-fascistisk skyddsmur”, som enligt statens propaganda var nödvändig som ett skydd mot de västtyska kapitalisternas aggression och försök att invadera och ta över Östberlin. Ett annat argument var att gränserna skulle stängas för att hindra spioner från väst ta sig in i landet.

De kommunistiska förklaringarna är alltid anpassade till makten, inte till folket.

Efter murbygget lyckades få fly. Flyktförsöken upphörde dock aldrig helt. Omkring 5 000 personer rymde lyckosamt till väst efter 1961 och av dessa var 574 gränsvakter. Metoderna kunde vara som i film, t ex att försöka flyga med en ballong över muren. Siffror för antalet dödsoffer vid flyktförsök varierar beroende på källor. 136 dödsoffer finns dokumenterade i form av en verifierad lista med namn och datum. De är säker många fler.

Muren raserades av folket, att börja med, 30 år sedan 9 november 1989.

Vissa grät när muren föll och det var inte av glädje. Än finns starka socialistdrömmar i världen som i Venezuela, ett land i misär eller Kuba där folk drömmer om Florida. Flera länder har ett slags smygsocialism och även i USA finns politiker, som Sanders med anhängare, som vill ge allt till alla utan realistisk uppfattning om hur pengar intjänas och vem ska betala. Gratissaker. Vi vet hur det brukar sluta.

Även i Sverige finns tämligen starka socialistiska fästen. 8% röstade på Vänsterpartiet (som idogt förklarar att de är inte kommunister) i Riksdagsval med högst andel i Pajala. Vänsterpartiets ideologi är socialism, feminism, grön ideologi enligt dem själva. De har 25 000 medlemmar men antalet anhängare lär vara högre. Även Socialdemokrater har en uppfattning att de ”äger” landet och bestämmer över människors liv av välvilja och ”bättre vetande” från vaggan till graven. Dock är deras kärnanhängare snart just begravda och medelklassen föredrar egna beslut.

Kanske skulle jag förklara att vi var på väg till Vietnam och linjen gick då genom Östberlin med en dags tvångsmässig vistelse där i väntan på nästa plan. Det var före flygplan som kunde flyga non stop långa sträckor. En resa till Hanoi krävde då fem mellanlandningar. Flygplatsen i Hanoi var inte heller avpassat för större plan. Senare byggde ryssarna om flygplatsen så det blev dimensionerat för deras militärplan i händelse av militära behov. Det var vi tacksamma över. Vägen hem blev så mycket enklare.

Ingen talade om på den tiden att flyga var nästan kriminellt. De ryska planen serverade än rysk champagne och äkta kaviar, något det vanliga ryska folket endast kunde drömma om.

Att leva i en kommuniststat som Östtyskland hade sina sidor. En underbar film kan ge en uppfattning. Det är film men ibland träffar film nästan mitt i prick. Se den och bli road.

Läs också om Sverige och DDR: https://juliacaesar.blog/2019/11/09/berlinmuren-inom-oss/#more-14204

Reaganbilden från Wikipedia :Av White House Photographic Office – Ronald Reagan Presidential Library, ID C41244-9., Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=189219

Filmer att se innan vi går under.

Hur tror du att vår värld slutar sin beboeliga existens? Blir vår planet som Mars, kall, tom och blåsig? Eller kommer jorden att delas i möjliga och icke möjliga områden att leva i? Så är det redan, men värre kan det bli.  Jag tänkte inte på klimathoten utan nedsmutsning och skräp med förgiftad natur och vatten som resultat. Det tippar över.

Så, hur går mänskligheten under?

Själv tror jag på möjligheten att något elakt virus decimerar oss rejält, inte att vi alla omkommer. Trots att Sjukvården påstår sig ha beredskap för olika virusattacker misstror jag det. Resurserna och kunskapen räcker inte till, inte ens i Sverige. När min sambo låg på det stora sjukhuset smittades över 40 patienter av MRSA på den avdelningen under två sommarmånader. Renlighet och kunskap saknades. (Han hade tur.) Den andra händelsen var vaccinering mot svininfluensan. Nära mig finns en vårdcentral. Kön dit på vaccineringsdagen var nära en kilometer. Folk trängdes och slogs i kön. När vaccinet tog slut försökte folk forcera sig in på vårdcentralen. Polis höll ordning till sist.

Det är så vi beter oss om krisen kommer? Jag först! Oförmågan att acceptera verklighet kommer att orsaka mord?

En annan risk är atomvinter efter att några galningar – alltså politiker och ledare – trycker på knappen och då menar jag inte Trump. Möjligheten att terrorister får tag på atomvapen, smutsiga bomber, är inte heller orimligt. Då är vi illa däran men några kanske överlever och börjar om. Välkommen stenåldern!

Krig då? Det känns som lågintensiv inbördeskrig har redan nått Sverige när bilar brinner, skolor brinner, det sprängs och det skjuts dagligen. Rån, även på barn är vardagsmat. Vi får råd hur vi skall bete oss för att slippa bli offer. Ha inte en dyr jacka, gå inte ensam på kvällen om du är kvinna, rör inte något som ser konstigt ut… De som arbetar på Samhällets  viktiga serviceyrken som brandmän, väktare, poliser mm är hotade i sin yrkesutövning. Om det eskalerar mer?

Att kollidera med något från rymden är också en möjlighet. Meteoritnedslaget som hände i Ryssland 15 februari 2013 utanför Tjeljabinsk landade på obebott område som tur var, skadan blev mest skärskador och krossade fönster i närliggande stad. Innan dess inträde i atmosfären hade meteoriten inte upptäckts. Den svischade över Malmö på sin resa. Det sägs att inget hotar oss på närmaste hundra åren. Ska vi tro på det?

Det finns många undergångsfilmer. Några är väldigt realistiska och har helt möjlig utgång. Som Contagion och Vägen till ex.

Contagion

Filmen visar hur förloppet och konsekvenserna av en epidemi skulle kunna se ut, hur smittan förs snabbt fram i världen genom att människor reser runt. Kampen att hitta bot, hur Samhällstjänsterna fallerar, mat tar slut och de döda hanteras som avfall är realistiskt. Jag minns att en del folk tog filmen på allvar och var skräckslagna.

”The day after tomorrow”

Filmens öppningsscen är vacker, häftig och sedan kommer kylan i snabb takt genom tre supersnöstormar som håller på att förändra jorden och skapa en ny istid. Vice presidenten i USA har ignorerat varningar och använder världsekonomin som skäl. Som alltid: pengar. Så filmen kunde vara aktuell eftersom forskarna har förvarnat under 1970 talet om en kommande ny istid, men nu gäller varningarna om värme i stället. Oavsett, kylan får människor vandra till bättre områden. Möjligt? Ja, någon gång.

Vägen

Far och son tar sig igenom ett ödsligt och förkolnat landskap efter apokalypsen i hopp om att nå fram till havet. Världen är i stort sett död efter något som vi aldrig får reda på, ser ut som atomvinter. Allt har kollapsat. Endast enstaka individer finns kvar och de försöker överleva. Filmen är obehaglig och  väcker ständigt frågor som varför fortsätta leva när allt är förlorat? Vad händer med människor i det läget? Jag tror att få av oss agerar som humanitära änglar. Själv har jag min familj först på listan.

I Am Legend

Ett botemedel mot cancer upptäcks men efter ett tag utvecklas det till ett virus som förvandlar mänskligheten till kannibaliska varelser. Vetenskapsmannen Robert Neville är av någon anledning immun mot viruset och han jobbar på att hitta ett botemedel. Han är den ende överlevande människan i New York men går ut varje dag för att försöka få kontakt med någon annan, för att på nätterna låsa in sig i skydd mot uppvaknande zombier. Will Smith har huvudrollen. Hans rollfigur är så njutbar, känslig… han gör filmen helt enkelt oavsett det orealistiska. Eller? Kan bot vi uppfinner slå mot oss? Att ändra det mänskliga konceptet blir för mycket?

Children of Men

Mänskligheten dör ut, inga barn föds. Den yngste människan i Världen avlider.  Efter två decennier av barnlöshet har samhället mer eller mindre fallit samman. Sedan dyker en gravid kvinna upp. Det finns  en scen i filmen som är makalös, kanske väldigt nutid: mamman med det nyfödda barnet går genom krigsområde i en raserad miljö mellan stridande människor. De visar aktning en kort stund och sedan skjuter man igen.

En sevärd film även om det brukar vara tvärtom. Vi förökar oss mer på krisens stund än när allt är bra i Samhället. Men forskningen säger att västerländska mäns spermakvalitet är sjunkande tack vare något, kanske miljögifter och höga halter av det kvinnliga hormonet östrogen  i dricksvattnet. Rester av P- piller och hormonpreparat kan inte renas ut.  Mellan åren 1973 och 2011 har spermakoncentrationen bland män i Europa, Nordamerika, Australien och Nya Zeeland sjunkit med 52,4 procent. Kanske även kvinnors fruktsamhet drabbas av miljögifter? Dock är vi nog för många redan?

Interstellar

Stephen Hawking tyckte att vi bör söka andra världar att kolonisera. I Interstellar har världen närapå kollapsat i klimatkatastrof med svält som följ. Dammstormar förstör grödan. Men NASA har inte gett upp att kolonisera nya planeter och rädda mänskligheten. En grupp forskare försöker hitta en ny värld i en annan galax genom att färdas genom ett nyupptäckt maskhål nära Saturnus. Några planeter kan vara möjliga att bosätta. Spektakulära rymdlandskap! En film för science fiction fantasten och rymdintressenten dock ligger vi inte i närheten av den möjligheten trots Elon Musk ihärdigt försöker ta oss till ogästvänliga Mars.

Filmen Melancholia är min absoluta favorit tack vare det psykologiska spelet och att – nej nu höll jag att avslöja för mycket.  Hotet kommer från rymden, en planet hotar att kollidera med jorden. Det finns flera andra filmer då  något från rymden hotar att kollidera med jorden eller Aliens invaderar oss, men Melancholia är en riktig högklassig på djupare plan. Ingen Bruce Willis dock!

Har nog lagt ut den här filmen flera gånger.

Beasts of The Southern Wild

Filmen skildrar sexåriga Hushpuppys uppväxt i  ett av USA:s fattigområde. Området drabbas av en omfattande storm som lämnar alla byggnader under vattenytan. Folk måste fly och evakueras. Väldigt aktuellt eftersom det anses att vattennivån snart raserar strandlägen över världen, städer drunknar. http://blogg.iniskogen.se/2013/03/17/se-en-toppfilm-the-beasts-of-the-southern-wild/

Vilken undergångsfilm är din favorit? Eller vill du ha vackra, snälla filmer med lyckligt slut? Då rekommenderar jag ”The Shape of Water”, en nästan saga som har kontakt med nutiden och det förgångna som bara sitter bakom dörren.

Film för regniga sommarkvällar

Varje sommar dyker det upp listor om bästa böcker, bästa film och allt annat bästa från badstränder till mat.

Några av filmerna på Sveriges Radios 100 lista  var mina favoriter, andra hade jag inte ens sett. Jag tycker om mörka filmer, gillar inte lyckliga slut med inbillning att nu börjar livet. Gärna filmer där allt är inte självklart utan slutet är överraskande som i Three Billboards outside Ebbing, Missouri.

Vita bandet borde alla se. Obligatoriskt. Så i tiden och skrämmande, man kan dra paralleller till nutiden. En annan film som dock inte fanns på listan är Guds hästar, rekommenderad av mig förut. Den ger en bild av rekrytering till islamiska självmordsbombare som är så aktuellt när Sverige och Europa får  IS medlemmar tillbaka från det kraschade Kalifatet.

Jag tycker också om typ katastroffilmer fast då brukar ju en hjälte dyka upp eller i alla fall går världen tappert under. Melancholia en favorit.  Så vackert och starkt om människans förmåga och oförmåga att tackla det oundvikliga. Hur skulle jag göra själv? Vad vill du göra på din sista dag på Jorden?

The secret life of Walter Mitty är varken katastrof eller tungt men helt enkelt en underbar överraskande och vacker. Birdman är något man vill se flera gånger, den är häpnadsväckande och man missar lätt någon nyans av spelet.

Alla filmer i bilderna är av hög klass, ger tankar om livet, roar och berör.

Absolut favorit är dock Into The Wild. Jag kan se om det flera gånger. Kanske beror det på önskan att bara lämna allt och ta min tält och gå. Dock vill jag inte ha så sorgligt slut. Mera om film: klicka på film förstås på etikettbubblan.

Vilka är dina favoritfilmer och varför?

Listan från Sv. Radio får du leta efter själv. Jag undviker att sätta ut länkar nu mera utöver mina egna.

PS. Jag har städat och slängt kommentarer före 2018 och en del inlägg samt länkarna. Är inte färdig än. Hoppas ingen tar illa upp när gamla kommentarer försvann. Jag läste de alla igen. Så mycket klokhet, men allt blir inaktuellt och ingen läser bakåt.

Äventyr är bara dålig planering?

Dag 20 på Pacific Crest Trail mötte jag en man som sprang. Mötte? Det var för mycket sagt. Han ropade något som att ge plats och kutade förbi. Först trodde jag att det  hade skett en olycka men några som kom efter sa att mannen försökte slå rekord, den kortaste tiden från México till Kanada. Han lyckades inte slå rekordhållaren belgiske Karel Sabbes 52 dagar, 8 timmar och 25 minuter från 2016, alltså ca 82 km om dagen. PCT är 2,653 mile, 4,270 km från gräns till gräns.

Han sprang förgäves. Han blev inte först.

Varför ville han springa? Det finns inte så många rekord och fantastiska äventyr att slå mer så allt skall gå så fort. Vem är snabbast upp till toppen, på cykel, maraton, på racerbanan, multisport, på PCT – den är en hjälte? Vara först och snabbast är det som gäller. Och helst ska det ske utan större uppoffringar.

Vem gör idag stora uppoffringar för att nå sitt mål? Vem gör något omstörtande även om allt är mot en? Finns det något att erövra än idag? Forskning, teknik, medicin, AI… och rymden förstås. Men det är inte så äventyrligt, kroppsligt krävande, bara ett segt, långsiktigt arbete, oftast i en lika hårt arbetande grupp eller flera över världen. Ständig trial and error till den dagen när målet eller något överraskande har nåtts.

Att komma till Mars som först vore något. Varför tar ingen sig till Mars? Ingen frågar: finns det någon manick som kan ta mig dit så åker jag med nu? Eftersom man har kunnat skicka dit bilar finns någon sorts transportmöjligheter uppfunna. Antagligen skulle det inte gå så bra men ingen försöker ens. I stället har vetenskapen fastnat i detaljer, perfektionism, säkerhet, träning och erövrar inga andra världar.

Finns det riktiga äventyrare kvar? Världen är undersökt till sista punkten.  Är det bara fart som gäller? Att vara den absolut yngsta eller äldsta ger skryt också en stund.

Jag såg filmen om polarforskaren Roald Amundsen.  Han var besatt av de två polerna och såg till att komma dit,  först. Han satsade oavsett hinder,  möjlig död och taskiga finanser. Han var den första genom Nordvästpassagen. Senare Nordostpassagen då han satt år  fast på isen några omgångar. Han ruinerade sig och utnyttjade sin bror som lät sig utnyttjas. Men han var det frivilligt, av det band som nära släktskap ger. Det kan hända att Amundsen inte var så trevlig person utan äregirig, men han höll ihop sitt följe och uppfyllde sina mål. Det var antingen eller, lyckas eller dö. Inga mellanting.

Han och två till dog när han försökte undsätta Umberto Nobile som hade havererat med luftskepp efter att ha flugit över Nordpolen. Jag undrar, vad tänkte Amundsen när han insåg att det var slut? Insåg han? Kroppen hittades aldrig.

Han var en polarforskare av rang. Filmen är värd att se.

Ibland när jag vandrar på fjällen och tar en udda väglös väg får jag den underbara känslan: kanske ingen har satt sin fot här. Troligen är det inte sant. Under årens lopp har otaliga människor gått över högfjäll men känslan av exklusivitet är mäktig. Det har funnits några sådana stunder i mitt liv. Att vara först…eller äldst.

Vart finns dagens Amundsen? Eller någon av de andra som trotsade den outforskade naturen?

Roald Engelbregt Gravning Amundsen, föddes 16 juli 1872 i Norge och dog troligen 18 juni 1928 nära Björnön Svalbard.