Från Mellanösterfronten inget nytt och Failed States Index som väntat.

I en historisk återblick om Mellanöstern hittar man många tvister. Ibland var andra folkslag och erövrare inblandade. När mongolerna var på erövringståg i Iran övertygade sunnimuslimer mongolerna om ismailiternas skuld. Det var tid för hämnd efter århundraden av ismailitisk terror mot den sunnimuslimska befolkningen. Den muslimska sekten nästan utplånades i den barbariska utrensningen. Varje fäste runt bergen tömdes, männen mördades kallblodigt medan kvinnor och barn såldes som slavar. Allt plundrades och biblioteket brändes efter man tagit ut alla Koranböckerna. Det var år 1256 Alamut i Elburzbergen, norra Iran.

Känns det igen fast på vårt århundrade? Trätan mellan olika islamiska riktningar, mord, slaveri, krig, plundring, eldsvådor, raserad historia, miljökatastrof…

I Mellanöstern, den gamla bördiga halvmånen där kulturen blomstrade, mat odlades redan 7000 år före Kristi födelse, där skrift kom i bruk 5000 år sedan, finns idag ingen förståelse, utveckling eller lärdom, bara nedgång. Inga vetenskapliga framsteg sker i dessa stridande länder. Inte i framtiden heller för en stor del av barnen, speciellt flickorna, saknar möjligheter till skolgång eller den islamska läran är det enda de ges till livs. Nyss beslutade en muslimsk företrädare i Saudi, Sheikh Bandar al-Khaibari att solen snurrar runt jorden. De är på medeltiden. På IS områden förbjöds till och med färgpennor. Att kvinnorna inte tilläts leva på sina villkor är vi väl vana med. Även här ser man personer i svarta kåpor vandra på gatorna med en man, eller en pojke, som håller kvinnan i ordning.

Kriget i Syrien är på femte året och Irak har haft bara kortare tider av lugn efter Saddams fall. Libyen har inte mycket kvar av välståndet som – trots våra åsikter – fanns på Saddams tid. Libanon knäar i tyngden av flyktingar. Tunisien, som har varit tämligen stabilt, har ökad antal krigare anslutna till Daesh och oron växer när de återvänder. Just nu när jag skriver detta pågår någon sort av terrorhandling i Tunis. Turkiet är på väg inte mot EU utan snarare mot Mellanöstern. Yttrandefrihet hör faktiskt till överkurs i dessa länder och dit är vägen oändlig. Den vanlige människan tänker inte på yttrandefrihet utan hur och om man överlever dagen.

Vad hände i Syrien som växte till sådan total katastrof? Jag tror inte de stridande vet det längre. Det har utvecklats till flera olika krigande grupper med olika viljor, idéer och mål. Eller finns det några mål längre än att vinna mark genom att döda eller att behålla den makten man än har? Idag finns många spelare i Syrien. Terroristernas marknad drar till sig fler. Inte bara människor hamnar i fötterna på de stridande utan historiska lämningar hackas i bitar. Ingenting av liv skall vara kvar i Daesh värld. Människan blir tom utan förgångna och framtid.

Fyra år har gått. Hur kunde vi tillåta det? FN? Vi kanske inte hade verktygen när något som liknar religion är inblandad i krig?

Hur började det? Minns någon?

What began as another Arab Spring uprising against an autocratic ruler has mushroomed into a brutal proxy war that has drawn in regional and world powers.

Iran and Russia have propped up the Alawite-led government of President Assad and gradually increased their support, providing it with an edge that has helped it make significant gains against the rebels. The government has also enjoyed the support of Lebanon’s Shia Islamist Hezbollah movement, whose fighters have provided important battlefield support since 2013.

The Sunni-dominated opposition has, meanwhile, attracted varying degrees of support from its main backers – Turkey, Saudi Arabia, Qatar and other Arab states along with the US, UK and France. However, the rise of hardline Islamist rebels and the arrival of jihadists from across the world has led to a marked cooling of international and regional backing. (BBC)

Minst 220 000 personer har dödats. Antalet människor i behov av humanitär hjälp ca 12.2 miljoner varav 5.6 milj. är barn. 3.8 miljoner är flyktingar utanför landet och 7.6 miljoner är på flykt inom landet. Befolkningen var totalt ca 18 miljoner. Vi är trötta på att hjälpa syrier, endast 57 % av hjälpen 2014 är finansierad jämfört med 71 % 2013. Det är också svårt att kunna nå med hjälpen till landet. Hälften av barnen går inte i skolan så de är en förlorad generation.

Al Jazeera observerar att läsare inte längre klickar på historier om Syrien. Det är samma story, samma elände. Syrien, Irak, Nigeria, Libyen, Central Afrikanska Republiken, Syd Sudan, Ukraina, Somalia… Det har varit tuffa år, flyktingar i miljontals och folk vill inte höra av det mer, inte engagera sig längre.

Alla är trötta på det som pågår. Utom terroristerna.

Libanon har tagit mot 1,18 milj. flyktingar, Turkiet 1,623 milj. och Jordanien 632 000 vilka i stort lever av hjälp från UNICEF. Saudiarabien som har stark ekonomi och är religiöst kompatibel tar inga, om man borträknar de unga flickor som gifts bort till saudier eller hamnar dit som pigor.

Syrien är en katastrof. Failed State solklart. Men eftersom det är så illa i många länder är Syrien inte ens på första plats i Failed States Index utan nr 15. Sydsudan toppar följt av Somalia och Central Afrikanska Republiken. Afghanistan ligger på plats 7 och Irak 13.

Vem ligger på botten, alltså är bäst? Finland, sedan Sverige, Danmark, Norge, Schweiz. Det är oftast samma länder som är bäst och sämst, om vi inte pratar om skolresultaten i Sverige förstås.

I större perspektiv är våra egna problem lättviktiga. Men vi har våra egna smygande misslyckanden tack vare okunniga politiker och ointresserad befolkning. Av ren lättja och oaktsamhet kan även vi dras in i en strid om vad är rätt och hur skall vi leva.

Pessimist? Javisst.

Översta bilden från SVT, nedersta från UNHCR/Aftonbladet flyktingläger Libyen.