Rätten att välja den undervisning, som skall ges åt barnen, tillkommer i främsta rummet deras föräldrar

Artikel efter artikel diskuteras det fria skolvalet och Sveriges usla skolresultat, vinster och friskolors vara eller icke vara.  De elever som väljer bättre skolor stämplas som osolidariska och deras föräldrar som privilegierade. Förslag om bussning finns eller t.o.m. att antalet invandrare och svenskar skulle portioneras rättvist till varje skola. I vissa skolor får barnen inte ta med sig hem skolböckerna eftersom alla barn inte får hjälp hemma. De som får det kan ju gå förbi de andra! Frågan om orättvisa kommer ständigt upp.

Enligt FN är det föräldrarna som skall välja undervisning till sina barn. Vi har skrivit under:

Artikel 26 av mänskliga rättigheter.

  1. Envar har rätt till undervisning. Undervisningen skall vara kostnadsfri, åtminstone på de elementära och grundläggande stadierna. Den elementära undervisningen skall vara obligatorisk. Yrkesundervisning och teknisk undervisning skall vara allmänt tillgänglig. Den högre undervisningen skall stå öppen i lika mån för alla på grundval av deras duglighet.
  2. Undervisningen skall syfta till personlighetens fulla utveckling och till att stärka respekten för människans grundläggande fri- och rättigheter. Undervisningen skall främja förståelse, tolerans och vänskap mellan alla nationer, rasgrupper och religiösa grupper samt befordra Förenta Nationernas verksamhet för fredens bevarande.

3.      Rätten att välja den undervisning, som skall ges åt barnen, tillkommer i främsta rummet deras föräldrar.

Har inte föräldrarna då rätt att välja skola till sina barn ? Är det inte rimligt att varje förälder är mån om sina barn och vill ge dem den bästa möjliga utbildningen genom att rata de skolor där resultaten är sämre om inte usla? Kan det finnas helt rimliga bedömningar bakom när svenska föräldrar – och även utlandsfödda – väljer en skola där svenska är huvudspråket i klassrummet och på rasterna? Att nedvärdera föräldrar vilka ger aktivt stöd i skolarbete för sina barn, läser läxor med dem, ger barnen kunskap som hjälper den vidare i livet är verkligen jantelagen.

På min tid gick de mer läsbegåvade barnen vidare till realskolan, resten till yrkesutbildning och de som inte klarade det till ett fortsättningsår med sikte på godkända betyg. Idag försöker man trycka alla till samma nivå. Den som hinner före alla andra får en dos till av samma vara.   Vissa begåvade barn tappar suget och tilltron till skolan redan på ettan. Skolan ger väldigt lite extra till de mer begåvade barnen – om det inte handlar om idrott – utan föräldrarna måste engagera sig.  Det kan ske genom skolbyte, om man bor på en tätort och det finns något att välja på. Jag har känt finnar som flyttade tillbaka till Finland när barnen började skolan.

Det finns förslag om fortsatt skolgång för de som inte får godkända betyg eller de som helt enkelt inte bryr sig om skolan. Evigt gymnasium för de skoltrötta. Vore det inte bättre med ett tionde år för dem som inte får godkända betyg? Skolan bör bli bättre, det är vi alla överens om. Men även eleverna bör anstränga sig.

Svensk eller något mitt emellan?

Varför känner jag mig inte svensk efter 50+ år i landet? Varför frågar folk alltid varifrån jag kommer? Svarar jag Stockholm så kommer följdfrågan: men du är inte född här.  Måste vi få en geografisk födelseposition stämplad på människor? Är det detta som ger identitet?

Jag har en brytning. I det är jag i gott sällskap med vår Drottning Silvia. Får hon också frågan: varifrån kommer du?

Det är inte lätt att känna sig svensk trots det fula pappret som sa att jag hade blivit svensk medborgare. Det var ingen som hurrade. Det är få som har sett mig som svensk – om detta kunde jag berätta otaliga fula och även roliga historier – utom i passkontrollen kanske. Inte ens jag själv. Jag har blivit en statslös fd finne som har inget att hämta i Finland heller.

Kanske är det helt naturligt? För vad är svenskt? Finns det någon identitet som utmärker just en svensk? Inte ens nationaldagen var en ledig dag för ett tag sedan. I Finland var Nationaldagen en dag som band oss samman. Alla firade på något sätt. De tända ljusen i fönstren sände ett budskap till varandra: vi är ett fritt land: Finland. Fritt land efter ryskt förtryck, krig och även lite svensk ägande fast det kändes nog inte som en börda. Sverige har varit ett fritt land i evigheter. Kanske skulden till identitetskrisen ligger där? Sverige är som en gammal partner som man inte ens kommer ihåg födelsedagen på. En dag är hon förändrad, kanske borta och då vaknar den likgiltige partnern.

Det andra är massmedians mobbning av svenskar födda i Sverige av svenska föräldrar födda i Sverige … Det finns liksom inget typiskt svenskt i den vänsterdrivna medians ögon. Alla andra länder har en nationell identitet – men inte svenskar. Ur regeringens sida erkänner man snabbt länder som har sitt ursprung just i nationalism manifesterad av folkets vilja att höra ihop på grund av etnicitet eller religion: Serbien, Bosnien, Kosovo, Syd Sudan… men i Sverige är det rasistiskt att erkänna sig etnisk svensk med svensk kultur, för att inte prata om oron hur landet påverkas av invandrare med levnadsregler så väsensskilt av våra. Vi är multikulturella redan enligt grundlagen som förändrades ett tag sedan utan diskussion, folkomröstning eller större uppmärksamhet.

Så vad är vi – inte jag förstås, men ni andra födda här och med svenskfödd släkt kanske ändå till Gustav Vasa eller i alla fall Oscar II?

Sverige är än så länge ett land som bygger på de kristna traditionerna, även om de inte manifesteras dagligen. Vi har ett geografiskt område vars gränser definierar landet Sverige – även om gränserna står på vid gavel. De flesta pratar än svenska. Som land har vi utvecklats genom ett europeiskt kulturarv som innefattar kristen religion enligt Luther, böcker, konst, idéer, kungar och regeringar som är sammanbundna på grund av närhet, ingifte och rent av den vite mannens sätt att leva och föra sig ute i världen.

Idag är vi tyvärr också unika genom att endast Sverige har en nyhetsmedia som hävdar att det inte finns några etniska svenskar, (media som hånar och nagelfar vår statsminister som påstått detta)  samt att det typiskt svenska inte existerar. Ibland kläcker våra folkvalda liknande tanklösheter.

Jag stjäl från kommentatorsforumet i Svd ”För bara några decennier sedan så var det annorlunda, men idag är det typiskt svenskt att förneka att det finns kulturella särdrag som är svenska eller ens etniska svenskar. Och det är dessutom typiskt svenskt att anse att om det mot all förmodan finns något svenskt eller svenskar, så bör detta/dessa omgående utrotas.”

Är det verkligen så illa? Eller är det bara en normal förändring i väntan på att Sverige som land uppslukas av helt andra kulturer och bli det Grundlagen förespråkar: multikulturellt? Kommer det då att existera något som man uppfattar svenskt?

Den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till kung vilket är orsaken till vår senkomna nationaldag. Kan vi hissa flaggan och sjunga nationalsången utan att skruva oss av skam över vårt land, vårt språk och vår identitet som ligger gömd någonstans? Även jag som är varken det ena eller andra?