The Trip We Want eller om minglande på FN konferenser

Jag har också minglat på några tjusiga möten med världens grädda. På FN konferens om missbruk och droger då hela världen dryftade problemet med ett glas i handen hos borgmästaren, konsthallen, mottagningen den ena och den andra. Prinsessan Diana öppningstalade. Måste säga att hon tog det på allvar och bjöd ingen alkohol på sin mottagning. Vissa tyckte det var ohövligt. (Det var på mitten av 90talet, har glömt året, men jag har kvar kilten jag köpte.)

Jag tyckte det var en trevlig konferens. Det var givande att prata med folk från olika världsdelar, äta gott och även hålla sitt eget tal i en arbetsgrupp vars resultat var nog ”vi har hört om varandras arbete och det var så givande”. Men resultaten vet vi ju. Se bara på närmaste gathörn nära en skola där droger byter ägare. Jag vill påpeka att jag kostade inte skattebetalarna ett öre. Trots inbjudan att representera Sverige fick jag bekosta det själv så jag sökte stipendier och det betalade hälften. De som Regeringen skickade mötte jag inte ens. De bodde på ett dyrare hotell.

Den andra gången var EU möte om trafficking då folk som arbetade med frågan skulle dryfta problemen, speciellt på Europas östra gräns. Jag representerade inte Sverige utan mig själv som speciellt inbjuden gäst (de betalade resan) och det blev pinsamt för mig.  Sverige tyckte problemet var så obetydlig att de skickade inte en egen representant och alla trodde jag var sändebudet. Det var betydligt enklare 2 dagars möte med bara en fin middag ute. Jag sov hos släkt för att spara på mötets utgifter. Och som vi vet har inte det mötet lett till större resultat men sedan träffades ju högre EU gubbar/gummor om problemet. Jag är säker på att de hade trevliga möten med mera dricka.

Fredrik Reinfeldt anser att det viktiga med den här typen av möten kanske inte är utgången, utan att de håller liv i själva problematiken.

–        Den globala politiska energin är ganska låg vad gäller de här frågorna. De står inte på toppen av ländernas agenda. Tar du bort den här typen av möten blir vi hänvisade helt och hållet till vad nationalstaterna gör själva. Det skulle inte ge en mer hållbar värld, säger han.

Hållbar värld? Finns det ett sådant ens i fantasier? Det är tryggt att hoppet lever?

Jag tror också att vi måste mötas. Inom en Kommun, ett land, i Europa… slopa mastodontmöten och börja på enklare nivåer nära de som skall göra jobbet. Hur skall idéer annars bli förankrade hos dem som sedan förväntas tillämpa besluten? Att 50 000 personer flyger till FN konferenser för att mingla och hålla vackra tal är inte hållbart på något sätt.

– Det kanske skulle vara en bra idé att fundera på om man ska börja med en lite mindre ”klubb” av länder som kan diskutera gemensamma åtaganden och en färdplan framåt, snarare än att förlita sig på de här multilaterala förhandlingarna när 200 länder ska komma överrens i konsensus. Det känns inte riktigt som vi har tid med det, säger Måns Nilsson på Stockholm environment institutet.

Bild: Vackra Kelvingrove konstmuseum, Glasgov där öl och viskyprovning anordnades under FN s missbrukskonferens.

Mat och blommor på en resa jorden runt

Utan att vilja blev jag åter en miljömarodör. Det var sannerligen inte första gången, inte den sista heller. Jag köpte blommor på torget, en bukett rosor och blåklint. Rosorna var från Afrika, troligen Kenya. Jag frågade inte varifrån de kom  och såg det inte innan jag var hemma. De var mycket vackra rosor och många köpte de. De var en helt onödig lyxköp. Vissa saker är liksom OK att köpa fast de är långväga men blommor … Jag undrar vad odlaren fick?

Man trillar dit ständigt. Det är inte lätt att hålla sig till närproducerat och ens veta när det närproducerat är ett bättre val. Vad är närproducerat? Hur långt får sådan mat och sådana blommor resa? Troligen är närproducerat bara grönsaker vi odlar på vår egen trädgård eller på balkongen. Om man nu inte bor som granne till en handelsträdgård och inte äter annat än grönsaker.

Jag är speciellt allergisk för mat som åker jorden runt, alltså alla dessa bekväma fryspaket med färdigrensad, styckad, skuren vara.

Jag köpte ett paket fryst lax. I regel köper jag färskt men fiskdisken är stängd på måndagar i min närmaste affär. Enligt påsen var fisken en produkt som kommer från ett område fiskecertifierad med MSC:s miljökrav för ett välskött och uthålligt fiske. Det lät ju bra. När jag läste det finstilta hemma med förstoringsglas – det var verkligen finstilta – såg jag att fisken hade fraktats runt halva jorden för att rensas i Kina och packas i en plastförpackning. Därefter åker fisken tillbaka i frysbåtar till ett lager och så småningom kommer den miljövänliga fisken tillbaka till norden, till affären och på våra tallrikar.

1 kilo lax ger 5 kilo koldioxid när det fraktas världen runt. Så var det med den miljöcertifieringen.

Jag kommer aldrig mer köpa fryst fisk utan färsk som rensas i affären. Men vid nästa affärsrunda kommer jag säkert att köpa något jag inte vill, som har blivit en berest vara – utan att jag vet det. Att vara en medveten konsument tar oerhört med tid. Det är bara en förhoppning och inbillning, man halkar alltid dit.

I högre ålder är vi pålitliga som en dyr klocka …

Bild: Dick 78 år på väg till en filminspelning.

I USA pågår presidentvalet och en av kandidaterna är 76 år. Han kommer inte att vinna men det beror inte på åldern utan andra politiska kvalitéer. En finsk läkare dog nära 104, det sista året hade han dock arbetat halvtid för att hinna med sina memoarer. Här hemma är man definitivt obrukbar som 76 åring och långt tidigare oavsett hälsan, erfarenheten och viljan. Att arbeta till 104, det är nästan opassande. I en samling av 55 åringar är samtalsämnet vad gör vi som pensionärer mer vanligt än jobbsnack. De dåliga tiderna kommer nog att ändra på detta, vi får ingen pension innan vi dör.

Men vem vill ha en med rynkor och käpp? Eller en överviktig? Det drar ju ner hela företagets anseende. Kunskap är mindre värt än ett fräscht utseende.

Har ni sett annonserna: sökes en mellan 16 – 19 år med bra utbildning och lång erfarenhet, gärna stresstålig… Det är inte en skröna.

Själv blev jag arbetslös vid 59 utan egen förskyllan och en helt ny värld öppnade sig. Man var ingenting och dög inte till någonting. Arbetsförmedlingen ville sätta mig på arbetsprövning.  ”Det är bäst att vi ser vilken arbetsförmåga du har än …”, sa den extremt överviktiga handläggaren. Dagen innan hade jag haft ett krävande arbete. Nu hade jag inte ens arbetsförmåga. Ingen frågade vad jag arbetat med. Jag hade 9,5 års universitetsutbildning och forskarutbildning och hade haft en lägre chefsposition som sista jobbet. Betygen var lysande men min tjänst var onödig. Jag hade arbetat sedan 12 årsålder och studerat vid sidan om arbete och barn. Jag var definitivt inte en latmask. Jag söp inte, rökte inte, var frisk och hade inga barn längre som var sjuka och behövde passning. I den åldern är vi pålitliga som en dyr klocka. Men det dög inte.

AF är helt enkelt inte kapabel att ta hand om akademiker.

Jag vägrade arbetsprövning. Det var kränkande. Jag fick en datautbildning från AF – vad jag inte behövde – bland några icke svensktalande, en analfabet, femte gången AMS – kursare, andra som inte passade någonstans. Ja, en var just dataansvarig på sitt förra arbete men förlorat det när det statliga verket omplacerades till annan ort. Vi två fick det ”europeiska datakörkortet”. Kursen var tydligen slasktratten på AF.

Något arbete som förr gick inte att hitta. Jag var för gammal helt enkelt. ”Vi söker en yngre kraft …” kunde det stå i ett brev från arbetsgivare som ratat en.  Med tiden sänkte jag kraven och det märkliga var att jag tjänade nästan lika som outbildad i vården än utbildad ”högre upp”.. Att de kunskaper, utbildning och erfarenhet jag hade haft var inget värt var dock bittert. Rent slöseri, tyckte jag.

Samtidigt förlorade några av mina bekanta – alla kvinnor – sitt arbete på grund av vad som kallas omorganisation. De var i min ålder. De fick inte något nytt arbete och efter några års trasslande med AF tog de pension. Jag arbetade till 68, de sista 2 åren dock mindre än heltid.

Jag var ändå nära 60 när arbetslösheten slog till. I kretsen kring mig finns människor vilka är 40 och redan för gamla till ett nytt arbete.

Och – viss förståelse måste ändå ges till arbetsgivare om de är kräsna. Den man anställer skall både kunna jobbet och platsa in – lite grann i alla fall. Speciellt om det är litet företag. Felanställning blir besvärligt. Det vet jag som fått arbeta för två när anställningen var ett miss som inte klarade jobbet men lunkade glatt kvar. Det går inte att sparka folk.

Vad är vår inställning till arbete? Något vi helst ska slippa ifrån? Ett nödvändigt ont eller ett viktigt innehåll i livet?  Finns det mening i att stiga upp och göra ett arbete som ger livsuppehälle och ganska lite tillfredsställelse? ”Varför ska jag jobba när pengarna kommer ändå?” sa en ung man. Det finns klart en motsättning i att arbeta längre och ge (eller tvinga) de unga ett arbete. Inställningen att pengarna kommer ändå kommer dock att ruinera oss. Det finns oändligt med uppgifter som väntar på att utföras, men vi gör inget radikalt. Är det billigare att ha arbetslösa? Kanske. Arbete borde vara målet för LO, Regeringen, kommunerna, alla inblandade, inte höjda bidrag.

Snart på torra land?

bild:dagens väder på Atlanten

Seglaren har varit till havs sedan början februari med start i Argentina,  stopp på Falkland, Sant Helena och Ascension. Nästa land är Horta Azorerna. Han seglar. Han seglar verkligen eftersom propellern har kollapsat i en storm och motorn går inte att använda för färden. Men Kunde Columbus och de andra tidiga upptäcks resarna segla jorden runt med segelkraft så varför inte han? På Horta väntar kanske en ny propell. Kanske, för det åker en propell till runt i världen utan att hitta till rätt adress.

Ja, vad har man för adress på havet? Senast var det N 23.20 W 33.35  den 12. juni men det stämmer inte längre för dagarna går och ibland är vinden gynnsam. Med satellittelefon, AIS, GPS, dator, solceller och andra attiraljer som hjälp går färden mot eller med vinden, ibland kryssande eller total stiltje. Alla dessa tekniska finesser Columbus inte ens kunde drömma om när han tittade på stjärnorna och försökte gissa vart han befann sig.

Varför seglar man ensam bara för färdens skull? Varför bestiger man höga berg? Nyss rodde några över Stilla havet. Vissa simmar över Atlanten och rekord efter rekord slås av dem som måste vinna över sig själv. Ofta är döden med som insats. Vi är sannerligen olika. Från de trygga 8 -5 jobbare vilka slå på TVn och sedan är nöjda till sensational seekers  som måste vara på havet eller åtminstone på en fjälltopp, satsa på omöjliga forskningsprojekt eller lösa gåtor för att känna livet pulsera en stund.

Äventyr är  också ett ord som drabbats av inflation. Sök bara på ordet så får du de mest konstiga svar. Seglaren kan nog räknas till de riktiga äventyrarna, speciellt när han inte kunde segla när båten Icebreaker inköptes. Men med träning på plats – havet i detta fall – kan man lära sig mycket, oavsett vad det gäller. Envishet ger ofta kunskap.