Den moderna ättestupan – som vårbiträde i två äldreboenden i Stockholmstrakten.

Jag har arbetat extra som outbildad vårdbiträde. Det ena var ett kommunalt boende där vi började spara. Den gamle – mycket duglig just i vårdfrågor – chefen flyttades någonstans och den nya chefen hade ett nytt mantra: budget. Blöjorna – vilka nu är mera än beryktade – byttes till billigare (sämre) sort. Vittvätten skickades inte längre till tvättavdelningen utan vi skulle tvätta allt själv. Aktiviteterna slopades, vi skulle aktivera de boende själv. Vid sjukfall ringdes ingen extra personal in den första dagen. På kvällen var vi två som skulle dela ut medicin, kvällsfika och lägga 16 personer samt städa efter middagen. Det gällde att ha snabba ben.

Ovanpå detta hade de boende skabb men behandlingen dröjde.

Vi höll på att kollapsa.

Men bara  jag klagade och det slutade med att jag fick inga mer timmar. Hon som kom efter mig kunde ingen svenska men alla kan ju engelska speciellt 80-90 åriga gamla damer.

Det andra stället var Carema och lönen var en hel tia i timmen över kommunens. Många anställda var invandrare utan utbildning och med begränsade svenskkunskaper. Det kanske inte gör så mycket tänker ni när de dementa inte längre har kontroll över sin tillvaro. Det är tvärtom, språket blir ännu viktigare när minnet sviktar.

Det var allsköns folk som jobbade på detta ställe. En nästan färdig kemist, en nationalekonom, en sjuksköterska, en förskollärare, en städare, en buddhistmunk, en massör, en hudterapeut, en frikyrkopräst, en ridlärare, en hårfrisörska, en arbetslös ingenjör i rymdfysik och sedan jag, kurator med forskarutbildning. Ja, det fanns förstås undersköterskor också och sjuksköterska samt en läkare som kom ibland. Läkaren var dessutom en pärla som minskade allas lugnande medel och annat som de gamla behandlas år efter år utan större anledning.

Men spara skulle vi, inte genast, men en ny chef installerades och ett sparprogram infördes.

Varje arbetspass började en kvart senare så vi kunde spara lite pengar. Ibland innebar det att ingen fanns på avdelningen utan – ja någon från en annan avdelning hade koll. De som kom och städade en gång i veckan försvann. Vi skulle laga själva middagsmat vilket innebar soppa på pulver varannan och gröt varannan dag. Det fanns inte tid eller ingredienser för mera avancerade saker. Vi på vår avdelning vägrare. Nu råkade jag vara matintresserad och jobbade oftast med en lika matintresserad så vi började laga mat på helgerna i stället, fisk ena dagen, kött den andra. En efterrätt som inte var kräm från pulver. Det var stressig men tänk vad alla åt. Vi fick sluta med det snabbt. Maten blev för dyr.

Sparniten fortsatte. Varje öre räknades. Några av de gamla dog –  de flesta som hamnar i ett äldreboende går därifrån till graven – men ingen hann ens hålla dem i handen. Det omorganiserades ständigt. Nya chefer styrde. Jag fick sluta med några andra.  Vi klagade för mycket. En av pärlorna tog tidig pension. Vissa utbildade sig och bytte arbete.

Fakta: Kostnaden för all omsorg om äldre och funktionshindrade var 151 miljarder kronor 2010. Av det stod privata företag för 21,1 miljarder kronor, enligt SKL. Så kommunen är den stora vårdgivaren vilket ibland glöms bort när man nagelfar vården.

Regeringen ger i uppdrag till Socialstyrelsen att reda ut om det finns några skillnader i kvalitet mellan privat och offentlig omsorg.

Vi vill gå till botten med det här, säger äldreminister Maria Larsson vid en presskonferens.

 Bild: kapellet i Staloluokta vid molnigt väder.

En kväll med döden som sällskap på mitt extraknäck hos Carema

Ellen ligger för döden. Ingen hinner sitta hos henne. Ibland springer någon in och försöker ge henne vatten ur en pipmugg. Vi som arbetar har ju de andra gamlingarna att ta hand om. Hon har inga anhöriga. Gode mannen har bara sett hennes räkningar de senaste sju åren.

Ellen var min favorit. En ettrig 93 – årig dam med egen vilja och rikt liv bakom sig men även tunga minnen från krigstiden som hon har försonats med. Jag smiter från min avdelning en stund och lämnar min arbetskamrat ensam med 8 boenden. Hon säger att det är OK.  Ellen har inte öppnat ögonen på två dygn. Livet, som inte är mer än en skugga, håller henne kvar med en tunn tråd. Hon andas tungt och stötvis. Jag tar i hennes hand och talar till henne.

Hastigt öppnar hon ögonen. Hon griper hårt i min hand. Munnen går men inga ord kommer ut. Vad säger vi till en döende person? Inte kan jag säga att det blir bra. Eller?

Jag ser att hon är ängslig. Jag håller om henne. Jag lovar att den himmelske fadern tar hand om henne. Hon behöver inte vara rädd. Inte vet jag om hon är religiös men vid dödens port blir vi alla troende på något sätt.

Hon sluter sina ögon och släpper min hand. Jag sätter på ett band hennes favoritmusik. Sedan skyndar jag tillbaka till min avdelning.

Under natten dör hon. Ensam, utan att någon hann hålla henne i handen. För döden behövs ingen extrapersonal hos Carema. Det är en normal händelse. Vi har frågat men fått nej. På morgonen meddelar chefen att rummet bör städas ut snabbt så att en ny boende kan flytta in. Det är kö. Vi får tränga in Ellens grejer till ett proppfullt förråd tills gode mannen tar reda på dem. Inga minnesstunder. Inga frågor om hur personalen mår. De kanske tyckte om den döde? Det kanske var personalen som var hennes närmaste?

Den svenska rationaliteten med pengarna främst är styrande för dagens vård. Kom bara inte och fäll en tår över en död gamling i ett äldreboende.

Jag vet inte vart hon får sin sista vila. Gode mannen kommer aldrig. Kläderna hänger kvar och tar plats tills någon i samma storlek flyttar in och behöver kläder.

En och annan transporteras in med tillhörigheterna i en plastkasse, vräkt ur en lägenhet vars innehåll har supits upp. Att vara gammal är inte vackert alla gånger.

PS. Ellen är fingerat namn och just detta boende är nedlagt.

Barn och gamla – de kostsamma grupperna

Hur skall äldrevården fungera? Hur blev det så här illa eller var det så förut med men mediafolket drog inte fram eländet?

Det är egentligen simpelt att få äldrevården att fungera. Det viktigaste är utbildad vårdpersonal med utbildning i demens. De skall prata svenska och gärna det språk som de boende talar. Det finns eller borde finnas äldrevård på finska eller andra språk för den demente går ofta tillbaka till sitt ursprungsspråk.  Lönen skall vara attraktiv, inga bonusar utan just en lön som är skälig för detta arbete som är tungt, påfrestande, krävande. Sopgubbarna har rejält betalt för det är smutsigt och tungt. På en demensavdelning kan man bli drabbad av kräkningar, kiss och bajs, slag och hot, och de gamla kan också vara tunga och ovilliga att själva hjälpa till, upp från toaletten till exempel. Psykiskt är det påfrestande. Vårdpersonalen arbetar nära döden kan man säga och de flesta av oss har en negativ relation till döden. Att arbetet är också givande och tillfredställer ens yrkesambitioner borde vara självklart, inget man skall beakta med lönedumpning. Det skall vara tillräckligt med personal. Det pratas om minimibemanning men jag är inte säker att det vore lösningen. Men ingen skall arbeta ensam. Detta sattyg att rasterna fryser inne när man inte vågar lämna sin arbetskamrat ensam i röran skall inte finnas. Jag har fått skäll när jag gått från avdelningen under lunchen – det kunde ju hända något!  Det är oacceptabelt.

Arbestledarna bör komma från den praktiska vården och arbeta regelbundet där, inte bara sitta i en kontor och fylla papper.

Men personalen bör också lära sig att ställa krav, inte bara nöja sig. Det borde finnas yrkesstolthet även inom äldreomsorg. Det borde inte vara ett arbete man hoppar på när inget annat finns tillgänglig.

Varför blev det så illa i stället goda enheter förvaltade och drivna av de anställda eller bolag som i och för sig kan gå med vinst men erbjuder andra goda alternativ än den kommunala omsorgen?

Hur arbetet på äldreboenden organiseras, lönesätts och värderas beror också på hur vi värderar de äldre. Idag är ungdomskulturen rådande. Lönsam ungdomskultur då du skall vara vacker och konsumera. De som passerat 35 anses redan gamla. De äldre skall helst inte synas eller vara krävande utan snälla och högst märkas på bingo eller dragspelsafton och mors dag. De äldre syns inte i media annat än nu när äldrevården nagelfars. Snart är de åter glömda. Vi är osynliga, får ständigt nedsatt pension, skall helst arbeta och hålla oss friska tills döden – om nu någon ville anställa oss.

Det finns inte någon linje i samhället från födelse till död med samma värde trots olika åldrar där alla är lika viktiga för samhällets mentala och etiska utveckling. Hur vi och media benämner olika grupper har ofta en negativ klang. Först är vi kostnadskrävande barn vilka hindrar speciellt kvinnors yrkesutveckling,  vi går sedan i usel skola som kostar för mycket, blir unga arbetslösa vilka är till besvär eller i bästa fall unga karriärister med barn, helst avklarade med vänster hand så pensionen inte riskeras, sedan försvann vi som till ett svart hål uppdykande som kostsamma åldringar i 80 års ålder med blöjbehov. Och nu blev vi åter alldeles för dyra.

Samhället är avmoraliserat till en budget, konkurrens, sökan efter pengar, girighet utan en hållbar tanke om hur vi skall leva med varandra. Hur vi tar hand om de svagaste mäter samhällets moral och den är låg, har varit låg alltför länge. Skyll inte bara på Carema.

 

En dag som vårdbiträde i ett demensboende

Gittan är en utbildad undersköterska. Jag är bara extra anställd på grund av personalbrist men väl utbildad dock inte på åldringar och demens. I och för sig behövs det inte mycket utbildning bara starka armar och snabba ben för att klara jobbet på ett demensboende, i detta fall hos Carema. Finesserna hinner man inte med.

Jag har arbetat extra även i kommunal omsorg. Även där var ordet budget mer framträdande än orden god vård.

Det är en vanlig dag och jag blev inringt på grund av sjukfall. Gittan har börjat klockan 7. Hon ser redan trött ut klockan 8.15 när jag kommer. Gittan har fått rapport från nattpersonalen, kollat läget i alla rum, gjort ordning frukost, hämtat matvaruleveransen från nedre hallen, plockat in allt i kylskåpet, hjälpt en av de boende som ropat på hjälp och städat en nedkissad toalett. När jag kommer tar vi en kopp kaffe stående i köket och Gittan lämnar lite rapport  till mig. Vi hinner med en halv kopp innan morgonruschen börjar genom att en boende kommer från sitt rum utan rollator på vippen att trilla omkull.

Vi börjar och hjälper upp tre damer var, den som är klar först tar en till och sist damen med dubbelbemanning tillsammans. Alltså 8 personer alla dementa kvinnor med stort vårdbehov.

Alma har diarré. Hon har gömt en bajsig blöja under kudden, på fönster och dörr finns det bajsfläckar. Jag duschar henne och klär på, stänger rumsdörren, städningen får vänta. Nästa är Kajsa, hon spjärnar mot och slår mig när det är dags att byta blöja och ta på kläderna. Sedan kramar hon om mig och kallar mig ”gulle dig”. Vi hinner inte krama varandra länge. Majken spottar ut medicinen och häller kaffe över golvet, men hon ler vänligt. Marta vägrar som vanligt öppna munnen och inta vätska, frukost och medicin men säger att hon är hungrig, flera gånger. Vi matar henne med en sked som en överraskningsattack när vi passerar matbordet. Gudrun vill inte bli tvättad och kallar oss med fula namn. Sedan drar hon runt med en stol så den gnisslar. Anna – Lisa är tyst, hon har redan somnat fast hon kom upp en halvtimme sedan. Lilla söta Agnes dansar runt i bara underkjol, hon har klätt av sig igen, och nynnar en Taubevisa. Hon har visst sjungit i en kyrkokör. Hon sjunger högt när det är musikafton en gång i månaden. Siri ligger alldeles tyst i sin säng medan vi sköter om henne som en baby. Hon kommer inte upp mer.

Vi hjälper gamlingarna upp ur sängarna, tvättar, duschar, klär på, sätter på blöjor, borstar tänder, sätter på löständer, tvättar glasögon, kammar varsamt deras tunna hår, sätter på plåster, stödstrumpor och bandage, stöttar, kör rullstolar, styr rollatorer, lirkar in medicin, matar gröt, torkar upp spillt kaffe och häller på nytt, hjälper dem till soffan eller tillbaka till rummet, byter sängkläder, bäddar, tvättar bort kiss och bajsfläckar, tröstar förbigående, desinfekterar toaletter, torkar golv, fyller på blöjförrådet, kastar sopor, kör igång diskmaskin och tvättmaskin, vattnar döende blommor, sätter på TVn, ställer lunchen i ugnen för uppvärmning, kokar potatis, vädrar, signerar medicinlistor, fyller i bajslistor, vätskelistor, åtgärdslistor, dukar, serverar lunch, börjar mata en gamling var och sedan är klockan 12.30. Jag och arbetspasset är slut. Vad har jag glömt?

När jag går slevar Gittan mat i en boende med den ena handen. Med den andra äter hon sin egen lunch. Hon får vänta på sin rast tills nästa vårdbiträde kommer tre kvart senare.

Namn påhittade. Historien sann från en dag på mitt gamla extraknäck på Carema ganska många år sedan men inte har det blivit bättre nu enligt mediedrevet. Bild: höst i Tullgarn men det är inte ens höst i vården utan en kall vinter.