Hur blev vi fattigpensionärer?  Jag försöker räkna ut vad jag själv gjorde för fel.

Jag började arbeta tidigt, som 12 år gammal men det arbetet var min mors på papper. Jag var självförsörjande från det.  Efter skolan arbetade jag som barnflicka och på fabrik. Jag var för ung för pensionssystem som fanns då.

Sedan flyttade jag till Sverige och blev någon typ av diversearbetare det första året. Sedan restaurangjobb, ofta sex – sju dagar i veckan. Jag stortrivdes men det var inte bra betalt. Jag ser att första året inte hamnade på pensionssystem, det halkar efter. Jag hade lite fotojobb men de pengarna… glöm det. Jobbade också på ungdomsgård och fick utbildning till ledare.

Det hände massor med saker men nu struntar jag i det utan håller mig till lön och pensionspoäng.

Jag har tre barn. Första gången var jag barnledig sex månader, fick en dagmamma och arbetade sedan som svarvare. Jag var enda kvinnan. Lönen var mycket bra men jag tålde inte metalldammet utan blev sjuk och gav upp efter sex månader. Så jag återgick till restaurang med lön som var ca hälften. Jag städare några kvällar i veckan.

Jag fick två barn till. Det är nu mitt stora pensionsmisstag sker.  Jag stannade hemma med barnen. Ibland  var jag dagmamma för barn med särskilda behov som inte kunde vara i ett stökigt daghem, men det var lågt betalt. Det fanns knappt några daghem heller än.

Jag var hemmafru men utnyttjade tiden. Jag läste till studenten och filosofie kandidat samtidigt och hade sedan lite städjobb men det var så lite att det blev inga poäng  av det. Jag  bytte barn med en annan mamma som också läste så vi var varandras barntillsyn.

Ett antal flytt på grund av makens jobb och inga pensionspoäng för mig. Lite tidningsartiklar men noll poäng. Några års utlandsjobb heltid för maken, deltidsjobb för mig. Noll pensionspoäng för utlandsjobb. När vi kom hem började jag arbeta som lärare. Ja, jag hade inte lärarutbildning  men det var brist på lärare redan då. Jag hade ju fil. kand. och ungdomsledarutbildning, det räcker långt.  Det var osäkert att vara vikarie. Jag valde sedan mellan lärarhögskolan och socionomutbildningen. Det sistnämnda vann.

Skilsmässa. Det var ekonomiskt tufft att vara ensam med ungarna men betydligt bättre än dåligt äktenskap. Hans pensionskonto gick förstås med honom, likaså försäkringarna. Jag läste till socionom och arbetade ibland som  lärarvikarie och i ett studieförbund samtidigt. Jag blev färdig socionom, fortsatte sedan med forskarutbildning. Inga pensionspoäng. Jag fick ett bra arbete. Nu börjar pensionskontot växa.

Jag skrev en bok och betalade all inkomst som skatt med det dåvarande Pomperipossa systemet. Shit. Restskatten tog några år att betala igen. Inga extrapengar alltså.

Fortsatt heltidsarbete som socialsekreterare och gruppansvarig. Jag arbetade extra som utredare för kriminalvården och på socialjouren. Nu skulle jag skrapa ihop femton arbetsår med fulla ATP poäng. Inga problem. Jag borde förstås sparat men en lön räcker inte så långt.

Bytte jobb till kurator. Höjde lönen. Vidareutbildning samtidigt. Barnen flyttade till studier. Jag arbetade 50, ibland 60 timmar i veckan. Fullt ATP klart och mer. Jippii!

Första pensions besked kom. Lät bra. 17 – 18 tusen kan man klara sig bra på. Jag fortsatte att arbeta. Sedan byttes pensionssystemet och många hamnade till det gamla och nya liksom blandat och det var inte fördelaktigt, även om det påstods så. Någonstans försvann flera tusen. Jag fortsatte att arbeta extra.

Jag började pensionsspara men det hann bli så pass lite att allt betalades ut på en gång och jag fick skatta bort en stor del av det.  Jag arbetade till precis 68 dock sista åren 75% men det hade jag ingen nytta av i pensionshänseende.

Några år före pensionering flyttade jag ihop med min särbo. Han hade arbetat mycket ideellt och om sådan strunt blir det ingen pension av. Dessutom tidvis egenföretagare, det är jättedumt.  Han arbetade till 78, så han pendlade än någon vardag i veckan. Sedan jobbade han som statist och modell även lite skådespelarjobb men det om något ska man helst göra gratis för att bygga på sin image. Han hade inget behov av image vid 79.

Just nu räcker pengarna för vi har två dåliga pensioner ihop och lever snålt. Men sedan… Hur skulle man kunna trolla med bara en pension? Bo eller äta?

Jag tröstar mig med att jag inte är ensam. Vi är nu 355 000 pensionärer i samma sits, under fattigdomsgränsen. Flertal är kvinnor som tog hand om barnen utan daghem, precis som jag. Det fanns en tid då många mödrar stannade hemma med barnen till skolålder, inte av djävulskap utan att barnomsorgen var inte utbyggd. Man tyckte till och med att små barn mådde bäst hemma. En mans lön var tillräckligt för en familj utan extravaganser.  Vi hade lekskolor  för social fostran. Vilka fantastiska privata lekskolor! De första hemmapapporna fanns också. De var beundrade, inte vi mammor.

Många kvinnor började arbeta på 60- talet i de växande kvinnoyrken inom äldreomsorgen, barnomsorgen, vården av handikappade och i de stora affärer som poppade upp i nya förortscentrum. Barnen började i daghem. Kanske började mamman i ett annat daghem. Ens gamla mor flyttade till ålderdomshemmet. Nu institutionaliserades vården i stor skala. Kvinnorna ”befriades” från hemmet till lönearbete. De offentliga kvinnojobben var dock lågt betalda.

Livet blev dyrare. Behoven ökade. En lön räckte förut. Nu skulle många familjer behöva tre löner för att gå runt. Idag försöker politiker lägga ner och osthyvla så mycket som det går av ”kvinnoarbetsplatser” som äldreomsorg, för det  räcker inte pengarna till. En ny generation kvinnor med deltidsjobb och blivande fattigpensionärer?

Vi kan inte backa och ångra våra liv. Livet kan inte levas som pensionsplanering. Ingen vet hur världen och Sverige ser ut när man går i pension. Systemet kommer att göras om och den vanlige arbetaren med normal lön blir inte vinnaren. Förmodligen är det hela avskaffat när våra yngre barn hamnar i den åldern och garanterat när våra barnbarn gör det. Desto fler som inte betalar in men lyfter ut från systemet, desto mindre blir pensionerna. Systemet börjar likna pyramidspel och kommer att kollapsa.

Det kommer att ske förändringar och din frihet kringskärs mer, var så säker. Det finns mycket snack om hur pensionerna kan bli bättre men inga radikala åtgärder. Kanske skulle Staten bara garantera en väldigt låg samma grundnivå för alla? Resten får du ta hand om själv. Men då skulle skattesystemet också behöva bli mer jämlik, ett slags medborgaravgift oavsett inkomst. Jag hör redan vänsterfolket ropa om hemska miljonärer.

Glöm det.

Är du lågavlönad är skillnaden mellan att ha arbetat eller inte försumbar i fråga om vad man får ut som pension alternativt bidrag.

EU:s gräns för risk på fattigdom är 60 procent av medianinkomsten, det vill säga cirka 12 100 kronor i månaden.

Statistiska centralbyrån (SCB) för statistik över hur många äldre svenskar som lever under fattigdomsgränsen och därmed kan klassas som fattigpensionärer.

18,2 procent av dem som är 65 år och äldre levde under fattigdomsgränsen 2015.  År 2005 var 10,1 procent fattigpensionärer. Många är kvinnor och de som aldrig har arbetat i Sverige.