Etikettarkiv: Carema

En kväll med döden som sällskap på mitt extraknäck hos Carema

Publicerat av

Ellen ligger för döden. Ingen hinner sitta hos henne. Ibland springer någon in och försöker ge henne vatten ur en pipmugg. Vi som arbetar har ju de andra gamlingarna att ta hand om. Hon har inga anhöriga. Gode mannen har bara sett hennes räkningar de senaste sju åren.

Ellen var min favorit. En ettrig 93 – årig dam med egen vilja och rikt liv bakom sig men även tunga minnen från krigstiden som hon har försonats med. Jag smiter från min avdelning en stund och lämnar min arbetskamrat ensam med 8 boenden. Hon säger att det är OK.  Ellen har inte öppnat ögonen på två dygn. Livet, som inte är mer än en skugga, håller henne kvar med en tunn tråd. Hon andas tungt och stötvis. Jag tar i hennes hand och talar till henne.

Hastigt öppnar hon ögonen. Hon griper hårt i min hand. Munnen går men inga ord kommer ut. Vad säger vi till en döende person? Inte kan jag säga att det blir bra. Eller?

Jag ser att hon är ängslig. Jag håller om henne. Jag lovar att den himmelske fadern tar hand om henne. Hon behöver inte vara rädd. Inte vet jag om hon är religiös men vid dödens port blir vi alla troende på något sätt.

Hon sluter sina ögon och släpper min hand. Jag sätter på ett band hennes favoritmusik. Sedan skyndar jag tillbaka till min avdelning.

Under natten dör hon. Ensam, utan att någon hann hålla henne i handen. För döden behövs ingen extrapersonal hos Carema. Det är en normal händelse. Vi har frågat men fått nej. På morgonen meddelar chefen att rummet bör städas ut snabbt så att en ny boende kan flytta in. Det är kö. Vi får tränga in Ellens grejer till ett proppfullt förråd tills gode mannen tar reda på dem. Inga minnesstunder. Inga frågor om hur personalen mår. De kanske tyckte om den döde? Det kanske var personalen som var hennes närmaste?

Den svenska rationaliteten med pengarna främst är styrande för dagens vård. Kom bara inte och fäll en tår över en död gamling i ett äldreboende.

Jag vet inte vart hon får sin sista vila. Gode mannen kommer aldrig. Kläderna hänger kvar och tar plats tills någon i samma storlek flyttar in och behöver kläder.

En och annan transporteras in med tillhörigheterna i en plastkasse, vräkt ur en lägenhet vars innehåll har supits upp. Att vara gammal är inte vackert alla gånger.

PS. Ellen är fingerat namn och just detta boende är nedlagt.

En dag som vårdbiträde i ett demensboende

Publicerat av

Gittan är en utbildad undersköterska. Jag är bara extra anställd på grund av personalbrist men väl utbildad dock inte på åldringar och demens. I och för sig behövs det inte mycket utbildning bara starka armar och snabba ben för att klara jobbet på ett demensboende, i detta fall hos Carema. Finesserna hinner man inte med.

Jag har arbetat extra även i kommunal omsorg. Även där var ordet budget mer framträdande än orden god vård.

Det är en vanlig dag och jag blev inringt på grund av sjukfall. Gittan har börjat klockan 7. Hon ser redan trött ut klockan 8.15 när jag kommer. Gittan har fått rapport från nattpersonalen, kollat läget i alla rum, gjort ordning frukost, hämtat matvaruleveransen från nedre hallen, plockat in allt i kylskåpet, hjälpt en av de boende som ropat på hjälp och städat en nedkissad toalett. När jag kommer tar vi en kopp kaffe stående i köket och Gittan lämnar lite rapport  till mig. Vi hinner med en halv kopp innan morgonruschen börjar genom att en boende kommer från sitt rum utan rollator på vippen att trilla omkull.

Vi börjar och hjälper upp tre damer var, den som är klar först tar en till och sist damen med dubbelbemanning tillsammans. Alltså 8 personer alla dementa kvinnor med stort vårdbehov.

Alma har diarré. Hon har gömt en bajsig blöja under kudden, på fönster och dörr finns det bajsfläckar. Jag duschar henne och klär på, stänger rumsdörren, städningen får vänta. Nästa är Kajsa, hon spjärnar mot och slår mig när det är dags att byta blöja och ta på kläderna. Sedan kramar hon om mig och kallar mig ”gulle dig”. Vi hinner inte krama varandra länge. Majken spottar ut medicinen och häller kaffe över golvet, men hon ler vänligt. Marta vägrar som vanligt öppna munnen och inta vätska, frukost och medicin men säger att hon är hungrig, flera gånger. Vi matar henne med en sked som en överraskningsattack när vi passerar matbordet. Gudrun vill inte bli tvättad och kallar oss med fula namn. Sedan drar hon runt med en stol så den gnisslar. Anna – Lisa är tyst, hon har redan somnat fast hon kom upp en halvtimme sedan. Lilla söta Agnes dansar runt i bara underkjol, hon har klätt av sig igen, och nynnar en Taubevisa. Hon har visst sjungit i en kyrkokör. Hon sjunger högt när det är musikafton en gång i månaden. Siri ligger alldeles tyst i sin säng medan vi sköter om henne som en baby. Hon kommer inte upp mer.

Vi hjälper gamlingarna upp ur sängarna, tvättar, duschar, klär på, sätter på blöjor, borstar tänder, sätter på löständer, tvättar glasögon, kammar varsamt deras tunna hår, sätter på plåster, stödstrumpor och bandage, stöttar, kör rullstolar, styr rollatorer, lirkar in medicin, matar gröt, torkar upp spillt kaffe och häller på nytt, hjälper dem till soffan eller tillbaka till rummet, byter sängkläder, bäddar, tvättar bort kiss och bajsfläckar, tröstar förbigående, desinfekterar toaletter, torkar golv, fyller på blöjförrådet, kastar sopor, kör igång diskmaskin och tvättmaskin, vattnar döende blommor, sätter på TVn, ställer lunchen i ugnen för uppvärmning, kokar potatis, vädrar, signerar medicinlistor, fyller i bajslistor, vätskelistor, åtgärdslistor, dukar, serverar lunch, börjar mata en gamling var och sedan är klockan 12.30. Jag och arbetspasset är slut. Vad har jag glömt?

När jag går slevar Gittan mat i en boende med den ena handen. Med den andra äter hon sin egen lunch. Hon får vänta på sin rast tills nästa vårdbiträde kommer tre kvart senare.

Namn påhittade. Historien sann från en dag på mitt gamla extraknäck på Carema ganska många år sedan men inte har det blivit bättre nu enligt mediedrevet. Bild: höst i Tullgarn men det är inte ens höst i vården utan en kall vinter.