Moderna besvärjelser med blomsterhav, del 2.

Mer än tjugo år sedan körde jag förbi en plats nära en liten by i Norrland. Någon hade satt ut ljus och blommor vid dikeskanten. Jag stannade bilen.  En bild av en ung man fanns bland blommorna. Det hade varit en bilolycka på den kurviga vägen vid ishalka.

Det var första gången jag såg en sådan smyckning ute vid en väg. Idag är det vanligt. Att lägga blommor vid olycksplatser har blivit en sed, oavsett dödsorsak. Ett slags markering för yttervärlden. Se, det hände något här. Vi har hedrat de döda med blommor i alla tider. Att lägga blomster på olycksplatser är dock en nyare sed. Vid Medelhavsländer har det varit vanligt att lägga blommor och ljus, även andra föremål, på platser där någon har dött i en olycka. Kanske kommer seden därifrån? Efter den sista terrorattacken mitt i Stockholm 7 april, var både gatan och polisen överösta med blommor och gosedjur.

Död och sorg är en naturlig del av livet. Men att  mista livet hastigt i en olycka eller ännu värre omständigheter som i terrorattack, rån, gängkrig eller bara för att förbrytare gör upp om någonting sinsemellan på våra gator, är en tung katastrof.

Livets gång mot livets meningslöshet.

Nuförtiden samlas människor på  platser för terrorism, platser där någon attentatsman har kört över okända med en bil, skjutit ihjäl, huggit med kniv, sprängt en bomb eller mördat folk på annat sätt. Paris, London, Bryssel, Stockholm, Åbo, Barcelona, Berlin, Nice… Oftast – men inte alltid – är dessa personer  muslimska terrorister. Hur tacklar vi detta? Vi samlas kanske i tusentals, tänder ljus, lägger blommor på platsen, skriver hälsningar till de döda, visar kärlek. Vi håller en tyst minut. Kända musiker spelar. Vi ropar tillsammans ”vi är inte rädda”. Politiker klädda i något mörkt med allvarsam min intygar att läget är under kontroll.

Under kontroll? Vilket då?

Är detta en modern besvärjelseritual?

Folkmassan liknar en maktdemonstration – som är dock helt maktlös. Vi visar enighet i uttryck, men  vad? Att vi är eniga i vår sorg tycks självklart. Är vi eniga om hur terrorism skall tacklas? Är det inte så att flertal ropar på gränslös invandring utan kontroll vem som kommer in, en hotad som söker skydd, en som vill få försörjning eller en terrorist som vill ha viloplats? Förbereder vi inte belöningar och förturer för dem som har mördat för sin övertygelse i andra länder? Vi kallar dem återvändare, inte terrorister.

Ropar inte massmedian rasist så fort man ifrågasätter något om den förda politiken?

Är det än för få döda i Sverige så vi betraktar terror som en olycka, inte som ett krig mot våra liv och värderingar? För en muslimsk terrorist är vårt västerländska sätt att leva intolerabelt. Vi är de otrogna. Det är därför vi möter döden från terroristens hand.  De bryr sig inte om våra besvärjelser.  Kanske är de till och med nöjda med folkmassorna som samlas?

Har vi gjort nog när vi lägger blommor på terrorplatser, tänder ett ljus och berättar för andra att nu har även vi varit där? Sedan? Vänder vi oss till politiker och kräver att de som har makten gör något? Kräver vi att de som inte skall vara här utvisas, bokstavligen? Som Rakhmat Akilov, utvisad som stannade kvar, planerade och utförde terrorattack fast han inte ens skulle vara i landet. Inte heller borde Abraham Ukbagabir, som mördade två personer på IKEA för att hämnas den svenska Staten för utebliven asylrätt, få gå fritt på gatorna.  Klokheten kommer alltid i efterhand.  Vi kan inte se in i människors hjärtan. Några är faktiskt onda.

Måste vi bli mer misstänksamma då?

Vi borde kräva att Samhället (läs makthavare) sätter vår säkerhet – medborgarnas säkerhet – som sin primära uppgift? Eller är vi hellre naiva och bildar hjärtan med våra händer?

Att dö i terror, oavsett formen, är ingen olycka. Det är en planerad, vald krigshandling mot vårt västerländska liv. Vi får känna ilska, vrede, rent av mordiska tankar mot terroristen. Vi behöver inte sjunga fredssånger.  Men oftast läser vi förklaringar för förövaren i våra massmedier. Trist barndom. Inte integrerad. Arbetslös. Dålig segregerat område. Mår dåligt. Fattigdom. Ingen gymnasieutbildning. Inte fått stanna i Sverige. Synd om…

Förklaringarna för utövaren av dödligt våld är många. Vart tog offren vägen?

Så, vi köper blommor för att hedra de döda och samlas i demonstration. Vi är inte rädda? Kanske borde vi vara det? Vi  sitter alla i samhällsfordonet på EU:s riksväg körd av naiva personer berusade av godhet och multikulturalism (som aldrig har fungerat någonstans), och vi har inte vett att vara rädda och försöka hoppa av.

http://www.expressen.se/nyheter/brottscentralen/valdet-i-sverige-omfattande-jamfors-nu-med-mexiko/

https://samtiden.nu/2017/09/inte-en-enda-jihadist-avradikaliserades/

PS. Jag skulle vilja räkna skjutningar mm på allmän plats som terrorattack.

http://blogg.iniskogen.se/2017/08/30/mitt-mote-med-prinsessan-diana-och-blomsterhavens-tid-del-1

Är du närvarande i ditt liv?

Jag såg några rader någonstans vilka ställde en fråga. Det kändes som om någon hade riktat det just till mig. Jag tror att flera andra kan känna igen sig och instämma att det var en fråga som berörde deras liv.

“How absent have I been from my own life?”

Hur frånvarande har jag varit från mitt eget liv? Det var som det heter en bra fråga. Är vi närvarande i våra liv? I så fall hur? På vilket sätt använder vi vår tid, dessa 24 timmar i dygnet, 168 i veckan och 720 på en vanlig 30 dagars månad och 8760 på ett icke skottår  och hittills varande livet… nej, det vill jag inte ens räkna ut.

Hur många av dessa timmar var meningsfulla, nödvändiga, aktiva, nyttiga, bortslösade, glada, katastrofer, oförglömliga, värda att läggas i minnet?

Hur ser livet ut? Förverkligade vi våra drömmar eller gav vi upp dem? Insåg att vi inte hade kapacitet? Saknade viljan att anstränga oss? Livet som kom tog liksom över? Och åren gick tills man en dag ställer sig frågan: var livet bara det här? Vart försvann  det speciella jag ville göra? Livet är ok men det fattas något.

Eller var vi bara för lata? Tidsslösare? Fotnot i någon annans liv? Solnedgång direkt?

Vad ska jag använda resten av mitt liv till? Finns någonting kvar att drömma i min ålder eller är möjligheterna förbrukade? Ålder är bara en siffra? Nej, det är en hurtfrisk lögn man presenterar i tidningar avsedda för kvinnor med utseendeångest. Så mycket utseendeångest! Ålder ger garanterat minskad ork och styrka i kroppen och större risk för något elände som tar livet av oss till slut.

Hjärnan då? Kunskapsbanken? Det är ingen som bryr sig om det när man väl blivit pensionär. Det man kan är bara soptunnevara.

Ändå, jag har planer. Jag försöker vara realistisk men det är inte alls roligt. Att bli äldre i kroppen är inte roligt. Att inse begränsningar är inte kul alls. Jag vill slå mig själv med häpnad men måste inse trist fakta. Ålder. Ork.

Jag undrar, hur skulle vi utnyttja tiden om vi visste att slutet är nära? Att en obotbar sjukdom gav oss bara ett par månader. När vi läser historier om individer som snart skall dö brukar det vara någon tapper person som gör alla resor, äventyr och även låtsasbröllop innan döden kommer. Man dör på Facebook och Instagram, twittrar om de sista dagarna. Folk sänder support, pengar och hejarop. Den döende hamnar i tidningar och säger så fint att ”åren inte har betydelse utan livet du lägger i åren”.

Hur skulle vi göra när vi vet att det är snart slut med livet?

Eller låt oss tänka ännu längre. Slutet för vår civilisation, mänskligheten. Det finns många sätt att ta livet av oss. Faror vi själva orsakar och risker som kommer från universum. Ja, i filmer kommer ju räddningen i sista minuten genom Bruce Willis eller annan hjälte men låt oss tänka att allt vore på riktigt och livet är slut.

Slut och ingen repris. Som i Melancholia.  Hur kommer människorna att reagera, på riktigt? Du, dina anhöriga, vänner, område, stad… Vad gör du under din sista månad i livet?

Ja, Facebook och medier skulle förstås kollapsa snabbt.

Förmodligen skulle vi uppleva krisreaktionens alla faser. Från förnekande till någon sorts acceptans.

De flesta skulle inte göra något storartat. Vi vore bara smått förbannade eller ledsna. Sörjer över det vi inte kunde göra. Försöker finna oss i det man inte kan ändra. Slutar gå till jobbet kanske. Alla är inte hjältar som dör i arbetet. Samlas med familjen. Många skulle festa rejält. Andra bli religiösa. Ja, kyrkorna vore fulla, så är de alltid vid stora kriser. Då behöver vi något som är större än oss. Himmelen väntar de troende. Kanske ber vi förlåtelse för alla dumheter vi har gjort. Några skulle ta livet av sig strax innan. Och en stor del av oss vill inte inse fakta utan tror att det är bara fusk, ett TV program eller nytt spel.  Vissa skulle dra nytta av situationen genom att sälja biljetter och mediciner till falsk räddning. Paniken vi sett i filmer med igenproppade vägar blir faktum. Kaos. Stölder och inbrott.  Hoppet som överger oss sist.

Jag undrar hur politiker skulle tackla det. Stå bi, gömma sig eller ha planer bara för dem själva?

Vad vore din lösning? En månad kvar att leva, vad gör du?

Vi har det liv vi har och sällan vet vi dess exakta slut. Många av oss är slarviga med våra dagar. Jag erkänner direkt, jag är en av dem. Vi slösar med tiden som om den vore oändlig. Uppskjutarna är många. Sedan, någon gång, nästa år… Så som vår Regering gör sina planer till efter valet är även många av oss i framtiden, i stället i nuet.

När åren hopar sig  ser man sin egen trista misshushållning med dagarna i livet.

Men, det finns även obefogat missnöje. Livet gav oss saker vi inte ens förtjänade. Vi gjorde mer än planerat. Vi brydde oss om andra. Vi upplevde i stort och smått, människor, kärlek, platser, händelser, kunskap, allt det som livet består av.

Jag har fått, gjort och upplevt saker, även sådant som inte så många har gjort. Varför känns det ändå inte tillräckligt?

Vill människan alltid ha mer? Är begäret efter mer det som håller världen i gång? Är det också samma som till sist utplånar vår civilisation?

http://www.bbc.com/news/magazine-40290563

https://www.buzzfeed.com/kassycho/after-she-was-diagnosed-with-this-woman-did-a-stunning-weddi?utm_term=.tj565qnLz#.nurgJBGDm

 

Lära för livet – minska demensrisken?

Mitt i Transportstyrelsens frivilliga spioner är nyheter om demens så obetydligt. Eller är de dementa allihop och vet inte hur jobbet skall skötas? När vi har en Regering där den ena handen inte vet vad de andra gör är hälsa liksom småpotatis. När ministrar inte bryr sig om Statens säkerhet utan bär sig åt som en femåring med fantasilekar, vem bryr sig då om sin framtida minnesförlust? Men, jag läste en intressant undersökning om demens, det är i och för sig något man tidigare har vetat eller räknat ut men nu är det en  analys i stor skala.

Det är sjunde året då jag tar hand om min dementa sambo. Så klart har jag grubblat mycket varför det hände just för honom. Han levde så hälsosamt hela livet. Aldrig sjuk. Gick aldrig  arbetsmässigt helt i pension. Men sedan hände något som tog slut på hans aktiva liv.

Och mitt också. Ingenting blev som jag hade tänkt mig. Det sägs att demens är de anhörigas sjukdom och det stämmer. Sambon vet inte längre att han avstår från saker. Jag vet och det är smärtsamt.

Så till undersökningen.

En stor grupp forskare har konstaterat vissa risker som man själv kan minska eller utesluta. Följande nio kan vara del av demensutveckling.

  1. Mid-life hearing loss – responsible for 9% of the risk
  2. Failing to complete secondary education – 8%
  3. Smoking – 5%
  4. Failing to seek early treatment for depression – 4%
  5. Physical inactivity – 3%
  6. Social isolation – 2%
  7. High blood pressure – 2%
  8. Obesity – 1%
  9. Type 2 diabetes – 1%

Hörselproblem var intressanta. Att inte höra begränsar livet, samtal med andra och möjlighet att uttrycka sig. Hjärnan blir till någon del overksam. Alla är inte Beethoven.

Utbildning var också intressant. Då används ju de grå cellerna mer och längre.

Dessa nio riskfaktorer gör 35 % av risken och inget av dessa är svåra att förebygga eller förändra.. Men då återstår 65 %. Dessa återstående faktorer är något vi inte kan förändra, inte i dagsläge i alla fall. Ålder måste vara en. Det kan vi inget göra åt även om man påstår att 70 är det nya 50 och annat struntprat. Genetik är nog en stor riskfaktor. Vi ärver ibland mer än vi vill.

Hur är det då hjärnskador, infektioner, stroke, Parkinson, MS och alla andra elaka sjukdomar? Är inte de en stor risk?

För sambos del stämmer ingenting om de nio faktorerna   om trädgårdsmästarutbildning på ett främmande språk kan räknas som gymnasieutbildning. Dessutom bytte han arbete efter 60 och 70, det är också en prestation. Ibland finns det inga svar. Man får nöja sig.

Eftersom vi blir äldre kommer antalet dementa att öka påstår forskningen. Är det säkert? De som är gamla 80+ nu gick i skolan kortare tid. De hade sämre näringsstandard. De hade också sämre sjukvård. Samtidigt var miljögifterna färre. Stressen troligen också. Nutidens kvinnor har rökt och druckit alkohol samt levt mer stressigt, vilket inte var allmänt 50 – 60 år sedan. Det sämre kanske väger upp det som blev bättre?

Vad är orsak och största riskfaktorn kommer nog att utredas åratals. Jag är inte säker på att vi får till ett piller för evigt friskt liv.

I Sverige är antalet dementa ca 160 000 och i världen 47 000 000 personer.  Vid 2050 tror man antalet vara   131 000 000 och det blir inte lätt att tackla. Det är redan nu svårt att få personal till äldreomsorgen och pengarna att räcka till det,  inte bara i Sverige. Om inga undermedel hittas, som ”ny” hjärna, ligger vi risigt till. Som med så mycket annat.

Så, vad kan vi göra? Lära genom livet. Röra på oss. Hälsosam mat. Vänner. Kaffe eller inte. Vin eller inte. Många råd är dubbeltydiga. Och oavsett hur väl man följer råden kan något oförutsett som sjukdom ta hälsan och minnet från oss.

Vara lycklig och glad kanske? Leva, så länge livet varar.

Uppdatering med goda nyheter:

Bättre strokebehandling och högre utbildning är två huvudfaktorer till att demensförekomsten minskar hos de allra äldsta. Det visar forskare från Göteborg i en ny rapport.
– Mellan 1986 och 2008 minskade demensförekomsten från 30 procent till 22 procent bland 85-åringar, säger, professor Ingmar Skoog, forskningsledare för studien. Högre utbildning är en känd skyddande faktor för demens. En annan orsak var att färre personer fick demens efter stroke på grund av bättre vård.http://www.friatider.se/demens-allt-ovanligare-bland-de-allra-ldsta

http://demenssjukdomar.se/nyhetsinlagg/forskning-sa-skjuter-du-upp-demens-med-flera-ar/

http://demenssjukdomar.se/nyhetsinlagg/bekraftat-traning-skyddar-mot-alzheimer/

http://www.bbc.com/news/health-40655566

Kommentarerna i den engelska artikeln är också intressanta.

Bild överst: Hjärna på  hieroglyfer By Riccardo.metere – Own work., https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=60084023

 

 

Längst bak i bussen…och inga bara ben.

TV4:s program Kalla fakta berättade om hur en islamsk friskola i Vällingby delade upp eleverna efter kön när de skulle åka från sina hem i Tensta och Rinkeby till och från skolan. Flickorna hänvisades att sitta i den bakre delen av bussen och gå genom bakdörren, medan pojkarna fick gå och sitta  längst fram. Många var upprörda. Men det var förgäves. Att dela barn enligt kön i bussen är OK.

När det gäller bussturerna kan vi inte se att det är en överträdelse, säger DO. Det är alltså inte diskriminerande om du hänvisas till en speciell plats i bussen på grund av ditt kön.

Det kan vara tveksamt på idrottslektioner säger DO men om jag minns rätt har skolan fått tillstånd till det. Att dela elever i bön är helt rätt, det har DO inte tagit upp. Att ha bön och könsseparerade rum för det i skolan är tydligen tillåtet när det gäller islam, inte kristna. Kristna får inte be i skollokaler.

Någon jurist undrade om det inte var olagligt att ha en kvinnofestival, inga män alltså, för att undvika sexuella övergrepp. Fel, fel, dubbelfel.

Så, hur mycket och på vilka ställen skall vi ha könsuppdelning?  I vanliga bussar också? Om någon man kräver att jag ska flytta på mig så jag inte stör hans sinnesro måste jag då finna mig i det? Kan DO anse att det är rimligt på grund av någons religion? Kvinnovagnar i tåg? Kvinnor längst bak i flyget? Separerade på Riksdag och konferenser?

Diskriminering och separation sprider sig med små, små nästan osynliga steg. Flickor har uppmanats att använda långbyxor på idrotts läger i stället idrottskläder så de inte förvillar muslimska män med sina shorts (första länken). Skall vi börja med klädkoder på grund av en medeltida samhällsordning? Är vi ett demokratiskt land med lång kristen bakgrund eller spelplan för nya förtryckande regler?

Besviken, förbannad, orolig. Det är stämningsläget idag. Inga Rosa Parks moment för de muslimska flickorna inte. Det finns ett talesätt: ger man fan lillfingret tar den hela handen. Det känns just nu att DO blev slukad. Jag tror att de flesta svenskar trodde sig få ett annat utslag. Uppdraget att försvåra diskriminering och försvara allas lika värde kommer sakteligen att självdö.

http://iotakt.se/innebandylagret-och-toalettkrocken/

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/skola-delade-upp-elever-efter-kon-ingen-diskriminering

http://cornucopia.cornubot.se/2017/07/rosa-parks-vander-sig-i-graven.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Bussbojkotten_i_Montgomery

http://www.do.se/globalassets/stallningstaganden/utbildning/tillsynsbeslut-utbildning-gra-2017-56.pdf