En av oss?

 

Hur väljer vi vad vi vill bli? Finns det fria val eller är våra möjligheter redan inpräntade i vår arvsmassa? Är det våra föräldrar präglar oss med sina ord och sitt liv tyngre än allt det andra vi får med oss under barndomen? Ärver vi våra liv? Går händelserna om så som ingenting vore förändrad? Ibland undrar jag detta när liknande situationer uppstår generation efter annan.

Är valen förutbestämda?

Varför blev jag vad jag blev trots uselt utgångsläge? Påverkades jag av min mor, far, människorna omkring mig som talade om hur livet skulle levas? Jag var avsedd att ta hand om andra och glömma egna behov, sa mina föräldrar. Hur fria var mina val? Inte särskilt, när jag tänker efter. Men jag valde, bra och galet, oftast utan att kalkylera hur det kunde bli sedan. Jag är skyldig mitt liv, kan inte skylla på någon annan.

Hur väl känner vi oss själva för att kunna göra de val som gynnar oss mest, ger största glädjen och nyttan för våra närmaste och samhället?

Hur väljer man att bli en terrorist och mörda andra obekanta på gatan? Hur blir man så hatisk mot världen och människorna? Går det att förklara med psykologi, Gud, ens föräldrar, påverkan av olika slag eller är det bara ett fritt val?

Never underestimate the rebel with a cause, skrev Dzhokhar Tsarnaev, Bostonbombaren på Twitter. Hans val blev katastrofala. Hur kom han till den slutsatsen? Hur insåg han att meningen med livet var att utföra jihad i Boston, en stad som gett honom en studieplats, stipendiet, chans i livet, inte sämre än de flesta har i världen?

Det återstår många frågor och svar men inga kan ge livet åter till dem som dog i jihad i Boston.

Idoldyrkan och världshärskare

När jag ser på bilder av Kim Jong– un bland barn tänker jag på Stalin, han visade sig också som landsfader med barn. Och Hitler. Ja, det finns även andra härskare som har barn som rekvisita. Men sedan kom jag – helt irrationellt – att tänka på Justin Bieber.

I princip är ju idoldyrkarna lika, de gråtande skrikande massorna som omger Justin Bieber eller Kim Jong-un. De har drabbats av lycka. Lyckan att vidröra sin idol. Eller få ett ord att bära med sig i livet. En idol är oantastbar – för ett tag.

Men Bieber kräver inga löften att stå bi ändå till döden. Han vet att de skrikande massorna springer efter någon annan en dag. Några entusiaster står kvar men han får leva på minnena, sina sparade pengar eller skaffa sig ett annat arbete, en musiklärare eller producent, politiker eller … möjligheterna är många.

Medan hans koreanska idolkompis måste hålla sig uppe i rankningen, öka sin magi och hålla ihop folket med ett yttre hot och generalerna nöjda med större bomber. Han blev diktator, inte basketspelare eller musikalproducent. Hade han något val? Han var ju född i den positionen, inpräntad utan alternativ. Fyller han inte diktatormallen blir han avpolletterad, med hårda medel. Kan se rubriken: förgiftad av de amerikanska imperialisterna.

Behöver vi idoler? Kanske behovet att ha en upphöjd ouppnåelig figur att se upp till är inpräntad i vår arvsmassa? Jesus, Allah, Buddha, popstjärnor, tyranner, kungar … ja de sistnämnda ligger i strykklass nu mera. Vad har vi för idoler i Sverige? Vi som inte tillber någon Gud? Finns det någon att se upp till – på allvar?

Världen håller andan när Kim Jong-un hotar med helvetets eld. Kanske borde vi skicka en delegation av popstjärnor och basketspelare i stället amerikanska politiker som bara upprepar samma mantra? Psy? Bieber? Dennis Rodman? ”Magic” Johnson? Fler? Föreslå gärna, jag har passerat popåldern och har 0 kunskap om basket.

Att vara svart är inte vackert?

Jag var med barnbarn på Junibacken och mötte en vägg med Stina Wirséns figurer, en del var svarta, dock fanns inte Lilla Hjärtat.

Stina Wirsén bestämde sig för att sluta teckna sin film- och sagoboksfigur Lilla Hjärtat när PK maffian fått henne att inse det var fel och bilden var en nidbild. Hur fel det var med alla de andra figurerna, prickiga till exempel diskuterades inte. PK maffian hittar rasism överallt och angriper utan att ha en tanke på vad det innebär.

Barnens multikultiprojekt – så uppfattade jag figurerna – var slut men Junibacken hade inte fattat att ta bort alla figurerna, de svarta alltså. Skönt.

Det var bara en tecknad figur men hur är det med de verkliga människorna? Det är inte vackert att vara svart i hudfärgen anser även afrikaner. Kvinnor bleker sig. Trots risker för hälsan bleker de sig för att bli vackrare, mer attraktiva.

According to the World Health Organisation (WHO), 77 percent of women in Nigeria use skin-lightening products, the world’s highest percentage. That compares with 59 percent in Togo, and 27 percent in Senegal. The reasons for this are varied but most people say they use skin-lighteners because they want ”white skin”.

In many parts of Africa, lighter-skinned women are considered more beautiful and are believed to be more successful and likely to find marriage.

It’s not only women though who are obsessed with bleaching their skins. Some men too are involved in the practice.

När dottern arbetade i Zimbabwe som läkarkandidat fick hon flera giftermålserbjudanden. Inte för att en stor kärlek hade drabbat friarna utan att det var fint att ha en vit fru.  Så vad är rasism? Vad är PK?

I den upp och nervända världen köper de vita människorna solkräm, solresor och ligger på stranden för att bli brunare. En del ser brännskadade ut. Människan är aldrig nöjd.

http://blogg.iniskogen.se/2012/11/20/skynda-dig-att…vara-forbjudet/ ‎