Det ringer! Jag är kontaktad. Jag existerar eftersom någon söker mig. Ringer ingen till mig, finns jag ju inte. Är det så? Bekräftar telefonen vårt varande? Är mobilen vår viktigaste länk till omvärlden? Finns vi om ingen skickar ens ett SMS? Är vi beroende av att hålla denna tingest i handen som en livlina? Inte för intet kallas mobilen ofta nalle, en tröstgivare.
Det klagas att föräldrarnas mobil går före barnen och orsakar till och med deprimerade barn. Det kan stämma i vissa fall. Passerade idag en kvinna med två barn, kanske två – tre åringar. Den ena satt i vagnen den andra tultade bredvid och försökte framkalla moderns uppmärksamhet. Han var nära gråten. Mamman körde vagnen med kroppen och armbågen, med händerna surfade hon med sin mobil. Hon tittade inte ens åt barnet som halkade efter. I kampen mellan mobilen och barnen var de sistnämnda förlorarna.
Jag bor ganska nära en skolväg där tjejerna går med mobilen i den ena handen och cigaretten i den andra, killarna har oftast bara en mobil. Röker tjejerna mer än killarna nu mera? I parken sitter de vuxna med sina mobiler medan barnen leker eller ser uttråkade ut. Ibland puttar den vuxne på gungan med ena handen, men i den andra är mobilen i gång. Det ser faktiskt tragiskt ut.
Måste vi vara uppkopplade hela tiden? Har de små saker man kan upptäcka med barnen helt förlorat sin betydelse? Kan vi inte umgås längre utan meddelar situationsbilder genom mobilen till varandra. ”Jag är just nu i Konsum, jag kollar vad vi ska ha till middag ” eller det vanliga när man åker i kollektivtrafik ”jag sitter i pendeln, oj nu är det dålig mottagning, hallå!” Det blir liksom panik när tåget går in i tunnel.
Vi är inte de enda som älskar mobilen och har sitt liv inprogrammerat i denna tingest. 1994 fanns det 1,3 miljoner mobiltelefon abonnemang i Sverige, sedan exploderade det. Förra året såldes 3,8 miljoner nya mobiltelefoner. Vi befinner oss dock bara på plats 34 i världen med 123 abonnemang per 100 personer, inte först alltså, det gör Förenade Arabemiraten, som tvåa kommer Estland och Finland är på plats 16. Så det finns än folk som inte har en mobil eller två i Sverige.
t
Mobil är en lyckad satsning. År 2016 förväntar man sig att det ska finnas 8 miljarder mobila enheter som kan koppla upp sig mot någon typ av mobilnät. Vid samma tidpunkt tror man att jordens befolkning ska uppgå till 7,2 miljarder människor. Dock är vi redan nästan 7,2 miljarder och kanske har antalet mobiler redan passerat oss i antal.
OK, mobil är en praktisk sak att ha, men hur klarade vi av livet förut? Vad har vi gått miste om, vi som växte upp utan mobil och dator, kanske även utan TV? Gick allting saktare? Missade vi viktiga händelser? Världen trängde sig inte på oss på samma sätt som nu. Men dagstidningen lästes noga. Vi läste böcker. Vi skrev brev. Jag lärde mig att skriva korrekta brev i flickskolan. I skolan höll vi små föreläsningar redan på första klass så vi kunde uttrycka oss. När jag avvecklade min mors lägenhet hittade jag stora lådor med brev och kort. Min mor hade sparat alla. På bordet låg de senaste så de som kom och hälsade på kunde ta del av händelser och resor i släkten. Det hade blivit en släkthistoria men ingen av oss hade tid att gå genom högarna. Min bror sparade lite – med hjälp av sin mobil.
Det var en annorlunda barndom och liv i jämförelse med dagens barn. Var vi lyckligare? Kanske? Trycket från omgivningen var i alla fall lägre och kan hända sundare. Världen var trängre, bestämd, uttrycksmöjligheterna mera direkta och framtiden full av hopp om man ansträngde sig förstås. Att må dåligt var inte en ständig tidningsnotis. Vi hade inte tid för det heller med 6 dagars skolgång, högar med läxor och hushållsarbete. Omvärlden informerade oss inte att vi kunde vara missnöjda och offer på något sätt. Så klart många av oss grubblade om livet skulle vara så men ramarna för tillvaron var mer bestämda i förväg och svåra att bryta sig ur.
Vi kunde inte bli mobilberoende i alla fall! Professorn i psykologi vid University of California San Diego, Larry Rosen, är en av världens främsta experter på våra digitala liv och har forskat i ämnet i 30 år. Larry Rosen menar att vår mutlitasking gör att våra hjärnor allt mer sällan borrar sig ner i ett ämne.
– Om uppmärksamheten bryts var 3-5 minut, hur ska vi då kunna ägna 20 minuter åt att lära oss biologi, till exempel. Hur ska vi kunna läsa en bok och föreställa oss miljön i den, var den utspelar sig, vad som händer, vad karaktärerna tänker?
Det var en logisk tanke. Snuttifieringen är uppenbar i TV och genom mobilen. Nyheterna är förbi på några minuter, sedan kommer sporten. Hur många letar reda på originalartikeln när Svd eller DN har en snutt om något väl så viktigt ämne? Jag. Fler? Fördjupning är liksom orationellt. Vi hoppar från en sak till annat. Larry Rosen menar att man inte bara kan prata om Internet – eller mobilberoende. Vid ett beroende sökerh järnan efter ett dopaminrus, men här handlar det i stället om fixering, tvångstankar och ångest, som uppstår när vi inte har kontrollerat mailen eller sms. Det är för att bli kvitt ångesten som vi konstant kollar av vårt flöde.
Det pratas om mobilberoende till den grad att det öppnas behandlingshem för mobilmissbrukare. Vi har ytterligare ett nytt beroendetillstånd att läggas till allt annat missbruk som alkohol, droger, spelberoende, sexmissbruk, matmissbruk, med mera, man kan tydligen bli beroende med vilket ämne och beteende som helst. Kan vi inte använda mobilen med måtta, som en telefon och hjälpreda? Kan vi inte ha kvar samtal med varandra öga mot öga, läsa böcker, berätta historier, ibland tystnad, tankar, ingenting alls utan bara vara?