Har du klimatångest? Min är slut. Jag kan inte göra ett dugg mer för att skona klimatet utan att dö och det hade jag inte tänkt mig just nu. Nej, jag tänker inte göra något mer. Jag har ställt bilen, jag sopsorterar, har aldrig slängt skräp på gatan, släcker efter mig, köper inte vatten i flaska, köper närproducerat och ekologiskt om det finns, äter mest vegetarisk mat, köper bara nödvändiga saker, bor i mindre lägenhet, reser inte flotta långresor och det får räcka för min del. Jag tänker inte ens försöka rädda världen oavsett hur det går under, av klimatförändringar eller av politikernas påhitt. Jag är tämligen maktlös. Så det enda jag vill bidra mer är att försöka ituta barnbarnen att resurserna är ändliga, att de skall värdesätta naturen, utbilda sig och att de inte kan få vartenda pryl som lockar i leksaksaffären. Som tur är de inte köpgalna.
Jag tror att Sverige ligger redan i täten i miljöfrågor om vi borträknar all import. Hm, då var vi nog inte i täten längre? 2005 låg vi som 4, finnar låg etta i Environmental Sustainability Index. Även i nyare mätningar ligger vi bra till trots våra 4 447 165 personbilar (antal 2012). Men importvarorna skitar ju annanstans, de flesta stora industrier i Sverige är ju nedlagda eller har fått fötter och elektronikskräp vandrar också till utomlands.
Jag brukar smyga ut innan gubben har vaknat och ta en promenad. Jag möts då av morgonens bilköer. I närheten går pendeltåg och 15tal busslinjer. Vårt behov att förflytta oss till daghem, skola och dagligt arbete är stort. Att bo i en villa innebär för det mesta också en bil, eller två. Det är ingenting vi kommer att förändra innan bränslet tar slut. Elbilar? Ja, men varifrån kommer elen när vissa vill stänga av kärnkraften?
Den globala uppvärmningen överskuggar ofta diskussionen om vår närmiljö, den miljön vi dagligen lever med och kan förändra. Även om jag tror att många har gjort insatser för miljön och minskat sina resor och sitt shoppande för nöjes skull är det samtidigt köer när en ny mobil lanseras fast den gamla fungerar alldeles utmärkt, för att ta ett tokigt exempel. Vardagslivet har sina krav, onödigheter och vanor, svåra att bryta. Varje dag får vi larmrapporter om gifter i maten, höga bullernivåer i daghem, smittor inom sjukvården, mord och bränder och ekonomiska problem i kommunerna. Skräpigt är det också i vår närmiljö. De är frågor vi kan själva förändra eller kan kräva att politikerna tar itu med på en gång. Men att ta hand om själv även världens klimat är övermäktigt.
Världen förändras. Vår jord är i ständig förändring, vi drabbar den och en del förändringar drabbar oss destruktivt. Arktis smälter, glaciärer försvinner, isen på Alperna krymper. 20 procent av Alpernas is har försvunnit sedan 1980-talet vilket innebär att även gränserna får ritas om och färskvattnet minskar, som orsakade oro hos befolkningen när jag pratade med dem under mina alpvandringar. Håller uppvärmningen i sig är Alperna isfritt inom 40 år. Torka ger inga skördar. Översvämningar drabbar världen titt som tätt, ofta påverkar det fattig befolkning vilka ser sitt liv och sin försörjning att försvinna. Permafrosten… Havsnivå höjningen… Om man tänker på allt blir det omöjligt och kanske oron hindrar oss att göra de små förändringarna vi kan, inte främst för uppvärmningens skull utan för att miljön skall fungera även för de efterkommande.
Miljöfrågorna poppar upp när någon konferens pågår, nya skrämmande rapporter publiceras eller jippot Earth Hour. Jag tror att folk är mättade av riskerna, de gör så gott de orkar eller struntar i eftersom de undantränger sin egen påverkan. Politikerna och producenterna i världen är ointresserade. Om de vore oroliga hade de enats om åtgärder, gjort de nödvändiga åtgärderna, skickat oss en miljöbok med regler som måste följas och vi hade fått se vår livsstil att krympa bums. Men icke. Ingen vill. Ingen vågar. Ingen lyssnar på experterna. På fredag kommer klimatpanelen IPCC:s nya rapport att presenteras i Stockholm. Resultatet kan vi redan skriva ner. Det är för mycket business i hela klimatgrejen, frontfigurer som Al Core har blivit rika på hotet, kanske därför är det svårt att ta allt på allvar. Klimatet har inte drabbat oss fast varmare är det. Eller är det kallare? Folk gick idag med täckjackor och vi frös på vår dagliga promenad. Det är usel tid att publicera rapporter om uppvärmning, de ska ges ut i sommarvärmen när grödan torkar.
Nu tjatar jag igen men vi pratar sällan om de stora bovarna för miljön: krig och överbefolkning. Alla de åtgärder du och jag ha gjort för miljön har raserats av dem som för krig. Och befolkningsökningen är en framgångssaga eller olycka – hur man nu ser på det. När jag föddes var vi 2,5 miljarder. Andra världskriget decimerade befolkningen med 55 – 60 miljoner människor, utöver enorm miljöförstörelse och materialanvändning.
Nu är vi 7 181 482 051 personer på jorden när jag skrev detta men det ökar hela tiden. Folk dör och barn föds. Resursbehovet ökar. Ingen vågar yttra sig om befolkningsökningen, speciellt inte i länder med höga födelsetal som i Somalia, Mali, Afghanistan, länder med få rättigheter för kvinnor och även svårigheter att försörja sin befolkning. Då hamnar man i onåd och hårt. Vi har tyckt att Kinas ettbarnspolitik var kränkande och omänsklig och kanske var det så men ur ekonomisk och miljösynpunkt var det kanske rimligt? Vet inte, men om kvinnor skulle få självbestämmande, utbildning och egen försörjning minskar antalet barn liksom automatiskt. Dit vill vissa länder inte komma, det är männens värld och vilja, många barn är status och inte en belastning.
Så i vems händer är framtiden? Vilken framtid?