Dö av leda? Om livet i isolering.

Jag känner mig igen lite som de sju åren jag tog hand om min dementa sambo.  Jag kunde inte gå ut själv om inte någon var med honom. Han klarade inte av att lämnas ensam. Hemtjänsten avlöste mig i två, i slutet fyra timmar i veckan. Jag kunde sällan åka till stan och se en konstutställning eller besöka museum för tiden avlösningen avlöste mig med räckte inte till. Att träffa vänner försvann. De två första åren åkte vi ibland  till stan tillsammans och även till mina barnbarn, men när han blev för trött och virrig krympte det. Han försökte stuva om en konstutställning, då var de besök slut. När han vägrade lämna min hand vid säkerhetskontroll och gå genom kunde vi inte längre åka iväg till mina barnbarn. Jag försökte hålla envist fast i att vi gick ut varje dag. Med tiden orkade han inte annat än gå runt bakgården och tillbaka. Jag blev inlåst om inte avlösare eller anhöriga släppte ut mig.

 Alla de där hurtfriska råden som sa att man kunde leva som vanligt med demens var bara bluff.

Det var till sist mer än deprimerande. Alla planer jag hade för mitt pensionärsliv som att arbeta deltid för att bättra på ekonomin, göra en lång vandring varje år,  eller att ägna tid för att underlätta för doktordottern med barn, var bortkastade.

Jag var isolerad. Jag hade dock valt det själv i början då sjukvården förutspådde hans död inom max sex månader. Det var ju inte bara demens utan något de aldrig fick bukt på. Infektion kanske? De förutsagda sex månaderna blev nästan sju år.

Det blev ett hårt prov för kärleken. Sedan uppstod nya komplikationer. Till sist orkade jag inte med utan bad om en plats i ett äldreboende fast jag misstrodde deras omhändertagande. Erfarenhet var inte god från de korttidsplatser  han vistades i en, ibland två gånger i året. Han flyttade in och dog nästan omgående. Morfindöden, som är det vanliga i våra äldreboenden, vågar jag påstå. Rejäl lindring ordinerad av en läkare som knappt sett patienten.

Som ni vet åkte jag till USA för att vandra PCT efter hans död. För första gången på sju år kände jag mig fri. Jag hade sörjt när han blev dement och vi förlorade vårt liv tillsammans. Jag orkade inte sörja mer.

Jag får nu flashback från ”demenstiden”. Jag är isolerad på grund av Corona, ett val jag har gjort för att inte bli sjuk. Jag kunde dock inte räkna ut hur länge det blir eller hur det påverkar mig. Idag ville jag inte stiga upp alls. Jag stirrade på dörren som om jag inte kunde öppna den och gå ut, bakvägen förstås så jag inte stöter på folk. Jag har så svårt att vara isolerad. Även om jag inte är en aktiv person i något utanför som organisationer. Även om mina vänner är döda. Men jag hade kontroll över mitt liv ett tag. Att bli stämplad som en risk, fast man känner sig ok, tär. Om jag skulle bli sjuk i Corona vill Vården ogärna ha mig, ålder 70+. Förmodligen vore risken för död uppenbar.

Jag får balansera mellan att dö av tristess eller av smitta. Jag känner mig hjälplös och det är en känsla jag hatar. Det är välstädat i alla fall. Kanske tar jag itu med klädkammaren? Vinden får nog vara, det är alltid någon person som har bosatt sig där trots låsbyte. När Myndigheter hotar att detta kan räcka till året ut försöker jag ignorera det. Den dagen, den sorgen även om det är högst troligt. Läser att Sydkorea som framgångsrikt och välplanerat fick bukt med smittan måste  ha restriktioner igen. Det här kan pågå några år. Jag får nöja mig att vandra utomlands genom böcker och Internet.

Jag instämmer med de som är tveksamma till att vi får fram ett fungerande vaccin. Tänk bara på influensa. Varje år ny variant. Varje år ny vaccin. Men jag är ju ingen expert på det så  kanske ska vi vara optimister?

 … because every time people have tried to make a vaccine – for Sars or Mers – it hasn’t actually protected.

 Vaccines developed previously for other types of coronavirus had failed to protect mucous membranes in the nose where the virus typically enters the body, (William Haseltine).

https://www.theguardian.com/world/2020/may/21/global-report-coronavirus-vaccine-us-scientist-cases-5-million

Agnes Wold läkare och professor i klinisk bakteriologi vid Göteborgs universitet. Hon delar Folkhälsomyndighetens bedömning om att vi 70+ skall hålla oss från folk.

– Det är hundra gånger större risk att dö om du bli infekterad när du är mellan 70 och 74 år jämfört med de som är mellan 0 och 49 år. Sen blir det ännu farligare ju äldre du blir, säger hon.

Så, risken för mig är 100++ gånger? Jag har något mer förtroende för Agnes Wold än Regeringen. Agnes Wold är en expert, Regeringen är en bunt klåpare. De hade räknat att lulla lugnt tills strax före nästa val då nästa löftespaket skall  avslöjas.

Läget 10 mars 2020

Totalt var 94 svenskar bekräftat smittade den 5 mars. Sedan exploderade det i många länder. Det blev säkert då om inte långt tidigare klart att även Sverige fick en smittvåg, även om de som styrde på något märkligt sätt trodde att vi är odödliga och att smittan stannar vid gränsen. I annat fall hade man snabbt börjar anskaffa nödvändig skyddsmaterial och fundera över vart smittan kan få fäste lättast. Även en dumbom begriper att det är äldreboenden där de sköraste människorna bor och där många i personalen har ingen utbildning. Så, man sket i dem. Sedan inom sjukvård, kollektiva transporter och de som sköter samhällsservice genom att vara tillgängliga för fler och det närgånget och handgripligt som polis, ambulanspersonal, färdtjänst och förstås de som glatt reste till länder som redan hade avancerat på smitt nivån. Nej, någon karantän rekommenderade man inte. Munskydd och tester käftar man än om. Det är flera som vet hur det borde vara. De självutnämnda experterna är många.

Idag (28/5) är det 35 727 smittade, troligen många fler eftersom det gamla sättet att arbeta med smittor – hitta, testa, isolera/råd, behandla – är något underdimensionerat, snällt sagt. Antal döda är 4266 varav ca 3775 äldre än 70 år, min åldersgrupp alltså. 49 procent av de döda bodde på ett äldreboende och 25 procent hade hemtjänst.

Det är inga stora siffror egentligen. Ändå är vi sämst i Världen om man räknar antal döda per miljon innevånare. Eller vår statistik är mer sanningsenlig? Kanske båda?

Jag är inte särskilt uthållig person även om alla på jobbet tyckte att jag, minsann, gav aldrig upp, envis och tålmodig. Jag tror det var kamouflage. Om jag som gammal vill överleva lite till gäller det att vara uthållig, undvika folk ute och besök inne. Inte ens att handla mat. Det har varit svårt att inte välja själv sin mat i affären och utnyttja pensionärsdagens rabatt, fattigpensionärernas goda vän. Inte åka till barnbarn för det tar mer än två timmar om man inte flyger och flyget har snällt betalat igen mina planerade resor. Resultatet vore dock att få stå utanför huset och vinka till dem, inte särskilt meningsfullt. Eftersom man inte kan testa sig  och det kanske inte är ens 100% pålitligt får man räkna alla som sjuka, även mig själv och barnbarn.

Så jag får finna mig i att tacksamt få en matkasse från sonen och dottern, kanske ta en fika ihop på bakgården långt från varandra. Handlade per Internet en dag och fick maten till en kylbox i affären. Smart. Trots att jag var där vid stängningsdags var det svårt att slippa alla andra som också hade kommit på den briljanta idén och känt sig trygga sent på kvällen. Trängsel vid kylboxar. Men jag kände mig en stund som normal: jag handlade själv – nästan.

Livet har krympt. Det innehåller  nära ingenting alls än att slå ihjäl tiden hemma med Internet, lite musik, kanske en bok och ta en promenad undvikande alla andra gamlingar som också försöker smita ut. Jag ser fler och fler rollatorer ute med matkassar. Många sitter igen på bänkarna vid torget när solen skiner. De gamla börjar tröttna på regler. Några jag känner igen saknas, de var nära 90.

Det kanske är bättre att leva och ha roligt och dö fort än att isolera sig och leva lite till?

Hur mäter vi livets värde? I år? Innehåll? Framtid? Det vi var lyckliga över?

Jag börjar bli en grinig gamling. Jag glömmer ständigt att jag är närmare 80 än det högst 60 jag helst vill vara i kroppen. Det finns alldeles för många leder jag vill sätta mina fötter på. Hm. Jag åkte ju hem från Sörmlandsleden för det snöade, så kanske borde jag hålla truten? Jag försöker vara uthållig som mina barn uppmuntrar mig till men som sagt, det är inte min paradgren.

Desto mindre man har av livet kvar desto mer bråttom man får.

Politikerlöften till de gamla duggar tätt:

När det här en gång är över ska vi bygga ett starkare samhälle. Ta tag i vårdköer och att allt fler äldre ska ha en god äldreomsorg, sa Löfven 20/5.

Skäms han inte? Trots tidvis borgerligt styre har Socialdemokraterna mer eller mindre ägt det här landet. De bär skulden i första hand. Efter det kan vi skylla på de andra som hade styruppgifter inom vård och beredskap men aldrig gav från sig avgrundsvrålet: Det här är usel planering! Redan när jag arbetade inom sjukvården skedde förändringar  som Ädelreformen 1992 som lämnade gamlingarna i kläm mellan Kommun och sjukvård samt borttagandet av de stora sjukhusförråden som hade till uppgift att vara välfyllda med allt som kunde behövas. Att basa för förrådet var en viktig kärnuppgift.

Vem har samlat ansvar för vård och beredskap? Vad har vi alla berörda Myndigheter till nu? Att bli TV stjärnor? Nu ylar alla om förbättringar och ansvar. Som Socialstyrelsen om bostadslösa och Löfven om äldreomsorg mm. Jag tvivlar på att något radikalt kan ske varken med de problem vi har i landet eller virusepidemier med de nuvarande medspelarna. De måste bytas ut. Men minnet är kort hos människan så risken finns att vi bara får mer av samma vara.

Och, vid kriser byter man inte ut varken Regeringar eller arbete. Man håller hårt i det man har, som ett barn skrikande efter sin förlorade nallebjörn.

Det är bara att härda ut.

Bild överst, Leda och svan av Antonio da Correggio  (1489–1534).

5 svar på ”Dö av leda? Om livet i isolering.

  1. Hej.

    Jadu, det är inte lätt om man bor i tätort, det hör jag på folk när de är ute och tittar till sommarstugan (det har larmats om tattare i skåpbilar, s.k. asfaltsläggare – hur de kommit hit trots påstådda in- och utreserestriktioner kan man ju spekulera i).

    Butikerna borta i samhället har börjat öppna för gamla en timme före ordinarie tid, så det är bara för 80+ att hasa iväg före 0700 om det vill handla någorlunda säkert. Enligt djungeltrumman har ett och annat Bror Duktig till kommunalråd ondgjort sig mellan skål och vägg över gamlingar och anhöriga som gjort egna skyddsmasker, och som använder handskar m.m. offentligt. Ishockeyhjälm plus plastvisir såg jag senast idag på en gumma som var så krum att hon liksom var snurrad runt rollatorn.

    En annan butik borta på köpåkern hade snilleblixten att sätta upp en plansch med besökstäthet i entrén – så att folk skulle kunna välja tider med få kunder. En artig fråga om det i så fall inte skull jämna ut toppar och dalat var man oförstående för – men å andra sidan så har de gjort så att pensionärsrabatten gäller alla dagar, så det är ju bra ordnat.

    En i byn jobbar på lasarettet och har berättat hur personalen (under läkarnas ledning) ”jobbar runt problemet”. Hurdå, frågar jag och får till svar ”Ja, du vet, politiker och myndigheter som lägger sig i hur vi skall jobba med skydd och hygien och så”. Detta för att man ville segregera mellan vanliga provtagningar och sådana från patienter med misstänkt Coronasmitta och slussa alla de senare dit så att det vanliga labbet hålls rent (inklusive personal som då skulle hålla sig i resp. del). Det fick man inte officiellt godkänt till så det gör man ändå, genom att öppna labbet två timmar före vanlig tid och kalla riskgruppspatienter (cancervård t ex) muntligt via telefon.

    Man är alltså tvungen att ”fuska” för att skydda sina patienter från onödig risk för exponering.

    Allt medan media hyllar Il Duce Löfven och hans hemliga planer. Lever vi i Salo-republikens moderna arvtagare tro?

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  2. Ja, det är en daglig strid mellan förnuft och känsla, också här hemma hos. Men idag ville jag mest tacka för dina fantastiska bilder. Det finns ett magiskt skimmer över dem, som så många gånger förut. Tack!

  3. Om du vårdade din dementa man i sju år skulle jag vilja säga att du är i allra högsta grad uthållig!
    Jag har en snurrig gubbe och har ställt honom i kö nu efter bara et par, tre år. Jag är yngre än han och har inget liv. Ändå kan jag fortfarande vara ifrån honom ett par timmar, men han blir snabbt sämre. Jäkla sjukdom!

Kommentarer inaktiverade.