Ett ord jag knappt har hört förut dyker upp i olika sammanhang. Det är förbättringspotential.
Statsepidemiolog Anders Tegnell till exempel. Han är lite självkritisk mot den svenska strategin och säger att det ”finns förbättringspotential” i hur han och de andra som styr eller skulle göra något har handskas med pandemin. Han säger i en intervju med Ekot att Sverige med facit i hand borde ha vidtagit fler åtgärder mot coronaviruset redan från början. Alltför många har tillåtits dö för tidigt.
Ja, vissa ställen inom äldreomsorg har man mött en överdödlighet på så där 30 till 100 %. Där fanns det verkligen förbättringspotential.
Några Kommuner tycker nu att man bör kunna svenska hyfsat om man arbetar med svenska gamlingar. Det vore förbättring likaså att man borde anställa utbildat folk i stället att se äldreomsorgen som en plats för att fixa integration till arbetslivet. Kanske borde utbildning vara ett krav och lönen därefter? Som chef vill jag gärna se en med erfarenhet från golvet. Det ger liksom perspektiv och erfarenhet över ens styrområde, inte en ekonom som närmaste chef för vårdbiträden och undersköterskor. Han kan bara räkna pengar.
Inom äldreomsorgen finns massor med förbättringspotential. Men för att någon bättring kan se måste vi sluta se våra gamla som en utgift. Vi måste börja respektera dem. Vi måste se dem som personer vilka har arbetat ihop det vi har i Samhället oavsett om det är skolor, sjukvård, vägar eller infrastruktur eller bibliotek…det vi nu använder, förnyar, även lägger ner.
Samhällsbyggarna, inte de obehövliga.
Nu struntar jag i dem som kommer och går direkt i pension utan att ha bidragit med en enda krona. Det hör liksom till annat problemområde.
Regeringen försöker också putta bort Corona ansvaret till någon annan. Lena Hallengren socialminister (S) säger att Regeringen har hela tiden varit beredd att införa hårdare restriktioner för att stoppa spridningen av coronaviruset om Folkhälsomyndigheten hade rekommenderat det, (ett uttalande till nyhetsbyrån Reuters). Hallengren tycker att Tegnells uttalande om att det finns ”förbättringspotential” kring Coronahantering väcker frågor.
– Han kan ju fortfarande inte ge ett exakt svar på vilka åtgärder man skulle ha vidtagit. Den frågan tycker jag kvarstår.
Hallengren är en politiker som inte – vad jag kan hitta – har haft vanligt arbete, (är utbildad lärare), utan är vad som kallas politisk broiler. Vad är det som hindrar henne att göra mer? Hon är ju minister!
Vilka är de som kan? Vilka borde bara ge en order till Regeringen och till andra myndigheter och arbetsplatser? Finns det inga som vet, har makten och säger: det här är vårt ansvarsområde, så här gör vi nu. Oavsett vad det gäller, äldreomsorg, Corona… Har vi för många kockar för soppan? För alla soppor? Kommer alla nu att skylla på någon annan igen? Ingen tar ansvar. Ingen kan ta ansvar. Det ligger alltid utanför, någon annanstans.
31 januari fick Sverige sitt första bekräftade fall av det nya coronaviruset så tiden som har löpt är 4 månader, nog borde man ha hunnit analysera. Anders Tegnell säger i en intervju med Ekot att Sverige med facit i hand borde ha vidtagit fler åtgärder mot coronaviruset redan från början.
– Skulle vi stöta på samma sjukdom, med precis vad vi vet om den i dag, tror jag att vi skulle landa i att göra mittemellan det som Sverige gjorde och det som resten av världen gjort, säger Tegnell till Ekot.
Visst är det klädsamt att säga: jag kunde ha lite fel. Men vi ska inte utse Tegnell som syndabock – fast jag tror det blir så i slutet – han är inte den enda på jobbet.
Förbättringspotential finns alltid. Inte ens Sverige är perfekt även om S -Regeringen då och då tror sig vara världens navel.
Hej.
Jag tror tyvärr att vi inom skolan (eller ja, jag är ju sedan ett par år utanför skolan men ändå) får ta på oss skulden.
Du vet alla dessa kvartssamtal, numera utvecklingssamtal, där läraren säger till elev och mamma (99 ggr 100 är det hon som kommer) att det går väl så där men det finns utrymme för utveckling? Jag tror det är det som spökar här.
När finns det inte utvecklingspotential? Det är ju bara semantik, inget innehåll och ungen substans i frasen. Kriminalvårdens resultat är att färre än 30% inte begår nya brott efter tid på anstalt eller fotboja, eller samhällstjänst (gissar ur minnet här, från en säker tio år gammal rapport, så ta det med lagom dos jod-berikat salt). Alltså finns där stor utvecklingspotential, eller hur?
Nej, det gör ju inte det. Hur illa man (miss)lyckats säger egentligen mycket lite om hur man skulle kunna lyckats, såvida det inte rör sig om kända, odiskutabla och kontrollerbara faktorer.
Ta skolan. Vi har nu högre personaltäthet än någonsin; ändå är resultaten så usla att t o m Skolverket måste hjälpa till med att dölja det (Henrekssons genomgång av verkets agerande avs. senaste PISA är formulerad på akademikerprosa och är man van den säger han egentligen rent ut att verket fuskar och bedrar genom att ”räkna fel”.)
En annan poäng: man mäter sedan länge effektivitet via just utveckling. Positiv utveckling tas som intäkt på ökad effektivitet och att man använder rätt metod. Så enkelt är det inte, som du säkert vet från ditt gamla jobb. Antalet handlagda ärenden säger inget om de specifika ärendena i sig. Inte heller tar man längre hänsyn till vad startpunkten var: för tio-femton år sedan diskuterades ett betygssystem som skulle sätta betyg efter den individuella utvecklingen hos varje elev. En sextonårig rwandisk analfabet som lärt sig alfabetet skulle alltså haft större utveckling än en jämnårig med normala kunskaper för en svensk, och rwandiern skulle därmed getts högre betyg.
Eller så kommer termen från maskinutveckling. Min svärfar har använt liknande när han diskuterat olika motortyper; varje energi-, bränsle-, transmissionstyp och motorform har sina egna inbyggda begräsningar och ihop med fordonstyp och användningsområden skapar detta naturliga trösklar eller stopp i utvecklingspotential. Ett slags optimeringsmaximum helt enkelt, vilket påverkas av vilka material som finns att tillgå, och vilket behov/markanstryck som finns. Det klassiska exemplet på min planhalva – idéhistoria – är Herons uppfinningar. Allt utom insikten av utvecklingspotential (i.e. behovstryck) fanns på plats under hans livstid, men inte blev det industriell revolution för det.
För Tegnell och FHM (eller är det FoHM?) innebär det väl egentligen inte mer än dels en undanflykt modell ”Titta här på bystiga Britta med jag gömmer kaninen i hatten!”, dels den senaste floskeln formad av förakt för folk. Det är ju bara ord som flyktar för vinden – Tegnell får samma lön oavsett om 4, 40, 400, 4 000, 40 000 eller 400 000 dör. Dör få är det tack vare hans kloka ledning; dör många är det tack vare hans kloka ledning det inte blev ännu fler. Krona, jag vinner: klave, du förlorar, är spelets namn och natur.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
”Förbättringspotential” finns det överallt. När polismakten går ner på knä också i Stockholm är det ett tydlig kapitulationsgest. Det som skulle förbättras är detsamma som raserar vår civilisation. I spetsen för denna ”förbättring” går landets vänster, feminismextremrörelsen och inflyttade kravmaskiner från Afrika, Asien och den arabiska världen. Coronaviruset hjälper dem att störta i gruset allt det våra föräldrar och generationerna för dem byggde upp. Du skriver: Hallengren är en politiker som inte – vad jag kan hitta – har haft vanligt arbete, (är utbildad lärare), utan är vad som kallas politisk broiler. Vad är det som hindrar henne att göra mer?
Det är just denna ”elit”, politikerklassens verklighetsfrämmande gestalter som bidrar till gatupöbelns makt. Tvi!
Mats Skogkär, den enda vettiga människan på Sydsvenskans ledarredaktion twittrade detta:
Mats Skogkär @Skogkar
När man ser vänsterns närmast sexuella upphetsning över upploppen i USA, över plundringarna, bränderna och våldet, blir det också lättare att förstå dess strävan att genom invandring skapa liknande förhållanden här med en stor, invandrad, etnifierad och segregerad underklass.
Nu har vi det här. Polis som knäar och håller hatplakat mot vita och pressen tycker att det är så vackert.
På 60-talet hade jag sommarjobb som sjukvårdsbiträde på ålderdomshem och kronikeravdelningar på lasarettet i min lilla hemstad. Sen dess har jag inte hängt med i utvecklingen på det området. Så nu är jag ju storögt förvånad över att man så totalt avlövat sig kompetens inom äldreomsorgen. På ålderdomshemmen var det ju alltid en sjuksköterska som chef, i tjänst eller jour. Läkare kom på glesa ronder. Undersköterskor fanns men de flesta var biträden med fastställd utbildningsnivå. Det var ju tydligen med ädelreformen som man tappade mycket, kommunerna tänkte väl att det skulle bli billigare för dem och det har de ju tydligen blivit. Att anställningar i hemtjänsten används som en arbetsmarknadsåtgärd gör ju inte läget bättre för dem som är beroende av deras hjälp. Allt var ju inte bättre förr, inga egna rum och obefintlig träning och stimulans för strokepatienter men inte den här uppenbara bristen på kompetens och sjukvårdsinsatser. Så nog finns det förbättringspotential.
Ädelreformen 1992 var inte ädel ett dugg. Man flyttade ansvaret från sjukvård till kommun och de fick lite pengar som kompensation. Jag var i ett möte och sa redan då att det kommer aldrig att fungera men alla verkade så glada. Pengarna tar slut och kommuner bygger inte upp vård. I stället har det blivit en nedmontering.
Jag vill inte klaga på den hjälp jag och min sambo fick genom avlösning men nog är det fel att personen som kommer kan ingen svenska, har noll utbildning och kommunen tror att äldreomsorgen är en integrationsprojekt inte ett arbete.