Bland hyggen och mossor.

Hur var det att vandra på  Sörmlandsleden?

Jag såg framemot att vistas på några platser jag hade upplevt som extra vackra. Nej, det blev inget nostalgi. Redan på den första dagen  var  allt borta. Den makalösa platsen jag beskrev här förut på http://blogg.iniskogen.se/2020/04/25/varplaner-och-nostalgiresor/

var nu en oändlig jordgrop med stora maskiner. Ingenting var kvar. Inga djur. Bara en kråka som kraxade. Biten med ormbunksskog var mer lik en soptipp. Vi var några entusiaster som hade försökt få Kommunen att freda just den platsen som naturskyddsområde men de tyckte att  naturen fick klara sig bäst den ville.

Nu var det totalt raderat som en extraordinär plats. (Se gamla bilder från dessa platser i  det ovan länkade inlägget.)

Jag skyndade mig vidare. Inga bilder. Jag slösade inte några byten för det.

Så fortsatte turen till avslutningen efter 17 dagar då jag huttrade i tältet i liten snöstorm och kallade på ”taxin” det vill säga  sonen att hämta mig. Snö, hagel, regn, kyla – varför fortsätta? Det fanns inga stugor att tillgå för att torka upp. Allt jag passerade var stängt. Solen lät vänta på sig. Men jag planerar att återvända mot kanske sensommar. Nej, Sörmlandsleden är dock ingen  önskeled. Jag har gått det mesta tidigare. Den råkar bara ligga nära. Möjlig att gå till nu när all trafik står. I alla fall dit jag planerade att flyga.

Hur var leden?

Lättgånget utom en bit vid etapp 33 Bråviken.

Alldeles för många hyggen. Ja, skogen är ju en vara men…

Alldeles för få bra tältplatser. Tältade rakt på leden när jag var helt uttröttad och det ösregnade. En gång blev jag erbjuden att nyttja en tom stuga. ”Det finns dusch,” sa kvinnan. Vem kan motstå det?

Alldeles för många ilskna grisar. (Se förra inlägget.)

Många Naturskyddsområden men ibland var det svårt att begripa vad det speciella var på området. Risig skog. Tysta myrmarker. En bit urskog bredvid ett hygge.

Nästan inga andra människor så det var perfekt på dessa virustider. Eller är det?

Å ena sidan ska vi sträva efter flockimmunitet och andra sidan ska vi undvika varandra, hålla avstånd och inte ens resa till anhöriga. Hur ska vi ha det? Skall alla smittas och kanske bli immuna eller ska vi hålla på några år tills flockimmunitet inträder? Och med tiden har viruset muterat för en fräsch ny variant vi inte är immuna för?

Hur ska vi ha det?

Spännande tider. Kanske skogen är ändå den rätta platsen för en gamling som tänkte leva lite till?

PS. Speciell tack för ”taxin” och mathandlaren.

2 svar på ”Bland hyggen och mossor.

  1. Hej.

    Tegnells och de övrigas strategi är väl att vi först skall ha smittat varandra rejält, och sedan isolera oss så att alla riskgrupper (som råkar sammanfalla med grupper som av staten anses dyra, onödiga eller allmänt belastande) skall ha maximalt antal döda? Så har i alla fall jag förstått det utifrån hur åldringsvård och gruppboenden hanterat det hela.

    Fast det är skönt med ”gratis” kollektivtrafik: förarna sitter isolerade där framme så man kliver på i mitten av bussen. Eftersom man inte kan gå fram och betala och föraren inte får gå bak och ta betalt – alla nöjda, alla glada, och vi får nu svart på vitt siffror för kollektivtrafikens finansiering. Fast besvärligt blir det. Den spritplufsige mästersvetsaren grymtade ju om att högst två timmars resa var tillåten. Många skratt kring fikabordet på Willys borta i samhället blev det om den saken – t o m de inbitna sossarna skrattar och hånar regeringen och här röstar ca 45% rött.

    Anekdotiskt om skog: små ägare får ofta problem med avverkning. Nån på länsstyrelsen eller naturvårdsverket sätter sig gärna på tvären. Därför säljer man istället beståndet och avverkningen till storbolag. Av någon anledning krånglar myndigheten aldrig när det är storbolag, staten eller kyrkan som avverkar. Är det inte välsignat att djuren och växterna vet vem som äger marken så att de rara arterna bara finns hos små ägare? Detta enligt gubbarna härikring.

    Annars kanske ”taxin” kan tänka sig att köra till Tiveden med omnejd? Där är det ju både lätt och svårt att gå, beroende på hur man väljer väg.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    • Föryngring av folk? Det är strategin.
      Tiveden? Aj, aj. Det tar över två timmar. Det var ju max det man fick åka enligt rekommendation. Eller inget, om man tror på Socialstyrelsen.

Kommentarer inaktiverade.