Jag har gjort – igen – en vandring på Sörmlandsleden. Med 62 nationalparker eller naturreservat är Sörmlandsleden problematisk för en tältare. Naturskyddsområden markeras i bästa fall med vita markeringar på trädstammar och det innehåller förbud att tälta. Allemansrätt gäller inte på dessa områden. Lägger man till de av vildsvin uppgrävda områdena, klippor och stenar, tät skog, bebyggelse och vägar blir det en konst att hitta en bra tältplats. När man kommer till en strand, sevärdhet eller vägslut finns det ordnade platser för bilar men förbud att tälta. Det finns alltid plats för bilar.
Man får inte vara gräsen i valet av tältplats.
En vandrare bör inte riskera bli ertappad med tältning på förbjudet område. Ja, det kan bli dyrt. Beroende på vad man anses förstöra på Naturskyddsområden är straffet från dagsböter upp till fängelse i två år. Miljöbrott är straffbart. Att tälta på fel plats är miljöbrott, dock blir det bara böter tror jag. Jag undrar vem som smyger i skogen på natten för att hitta överträdelser?
Det som är befriande med att tälta långt från allting som civilisationen erbjuder är tystnad. Ibland är tystnaden nästan total, man hör sina egna hjärtslag, myggan och när höstlöven faller. På Sörmlandsleden bryts tystnaden lätt. En hackspett. Fågelflock. Älg som passerar i snabb takt. Vildsvin, vars läte inte är snällt grymtande utan nära primalskrik. Och bilar. Ständiga flyget som passerar över en, både civilt och militärt. Men ibland är det tystnad som råder.
Naturen lever sitt liv. Civilisationen lämnar ingen ro. Själv är man besökare som vill ingå i naturen en stund.
Så, hur hittar man en perfekt tältplats?
Utsikt? Inte så väsentligt för i tältet sover man ju. Men visst är det häftigt att ha en vulkan eller alptopp i sikte. Nej, sådant bjuds det inte på Sörmlandsleden. Oftast är det bara skog.
Jag vill gärna ha någonting bakom tältet som en trädstam eller en stor sten.
Plan yta utan stenar och rötter. Inte så lätt i den sörmländska skogen och klipporna. Gran – och tallkottar får man rensa ut. Ja, lite bekvämlighet brukar man få offra.
Ogärna gräsyta, då är tältet blött på morgonen. Men gärna vatten i närheten. Vatten kan bli problem på Sörmlandsleden. Det finns källor men några av de var bara lera nu och vattenkvalitén är ibland tveksam. En klok vandrare har med sig vattenrening och orkar bära mer vatten än dagsransonen.
Så osynligt som möjligt. In i skogen. Bort från leder.
Eller, nästan vad som helst duger när det blir mörkt och trötthet tar över. På PCT sov jag på själva leden i tre gånger när det inte gick att hitta en plats och mörkret föll. Nog har jag haft konstiga tältplatser flera gånger.
Jag har alltid känt mig hemma och trygg i mitt tält. När natten faller i skogen och jag sitter i min sovsäck ätande kvällsmål är jag på rätt plats i livet.
Att tälta är dock för det mesta kortvarigt. Bytbart. Hur väljer vi den platsen vi bosätter oss på? Har vi valmöjligheter? Vilka möjligheter att välja idag har de svenska unga vars föräldrar inte kan lägga en insats för en lägenhet? Vilka valmöjligheter hade de 60 tal personer och familjer som svarade på min annons om uthyrning av lägenhet bara på de första timmarna?
Hur hittar vi vår plats i livet, i samhället, i arbete, bland de andra som också letar efter något stabilt och väsentligt att ha i tillvaron?
Är allt bara en allenarådande slump eller har vi fri vilja?
Vandring i september 2020: Sörmlandsleden etapper: 6:1, 6, 62 – 54, 50:1, 51 – 57.
Översta bilden: Luottolako i Sarek. Bild 1 i galleri från Grönland, bild 2 PCT Oregon, resten Sörmlandsleden.
Hej.
Sluttning, med fotändan på tältet neråt. Inte för brant, bara en tio grader från planet eller så. Åtminstone tio meter från vatten, och inte för nära myrstackar (har gjort det misstaget en gång i fjällnära tallskog – Jacques Tati hade inte kunnat göra bättre komedi är hur vi hoppade runt och bar oss åt). Tillgång till pinnaved helst, och gärna med möjlighet att gräva en liten eldgrop eller göra en eldplats av stenar.
På kalfjället gärna läad skreva, håla eller sänka, dock ej fuktbärande. Sydläge om möjligt. Lövskog/björkskog endast om alternativ saknas. Hellre hård mark än mjuk; är det för mjukt lägger man sig (eller jag gör iaf) och ligger sedan kvar i gropen man gör – och är stel som ett cykelställ dan därpå.
Skönaste ställen jag sovit i svenska fjällen är faktiskt i den där ljusa hårda sanden man ibland hittar invid sjöar oppe på kalfjället. Står eller stampar man på sanden är den stenhård, men lägger man sig och liksom goar in sig så får man en kroppsformad men ändå fast ’madrass’.
Frun tycker jag är fnoskig som sover direkt på marken i/under en hästfilt, men å andra sidan så är hon myggornas drottning och får golvbollsstora bulnader av svidknott och såna kryp. Själv luktar/smakar man tydligen illa enligt blodsugarna. Undras om det finns nån forskning på om och varför vissa människor verkar vara attraktiva för mygg (sonen är lika illa – han ser ut som en dalmatiner fast med röda prickar om han inte har heltäckande kläder och sprejar sig)?
Å andra sidan verkar älgflugorna tro att mitt skägg är vintervistet nummer ett – finns det gudar så kan man undra hur friska i huvet de är som skapar en flygande lus som rycker av sina vingar och försöker gräva ner sig i skinnet på en!
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Det finns forskning om mygg och människor men har ingen länk. Viss blod drar myggorna till sig.
Myggen älskar mig. Bara en gång har jag vandrat med mer myggbiten person, ett barn.
Har försökt alla medel och konster mot mygg men inget hjälper. Därför höstvandrar jag. På fjällen häller jag mig ovan trädgränsen vid tältning om möjligt.
Nu på Sörmmlandsleden var det lite mygg. Bara 15 – 20 bett.