Jag har gjort en halv Tour du Mont Blanc och ett par turer omkring Chamonix, som Grand Balcon Sud. Mer om årets tur en annan gång, nu tänkte jag på ett av de intressanta samtalen vid matborden i en refug dit jag flydde för snö och hagel, för att inte prata om isande kyla. Temperaturen sjönk 16 grader i ett nafs i takt med gången mot höjden. Jag tältar för det mesta, men under två nätter gav jag upp.

Lite bekväm får man väl vara?

När man vandrar på Europas kända vandringsleder, som just Tour du Mont Blanc, träffar man folk från alla världens hörn. Fransmän och italienare är förstås i majoritet när man fotvandrar på deras leder. Att vandra är en del av fransmännens livsstil. De gör kortare turer under veckosluten. Överallt på leden hälsas man med ”bonjour” och man undrar hur de franska kvinnorna kan se så fräscha ut när man själv är svettig och skitig. Små shorts, även minikjolar, make up och håret i en frisyr inte bara smutsiga testar. (Jag hör feministerna skrika om förtryck.) Ja, deras ryggsäckar är förstås knappa hälften av min, kanske bär partnern allt.

De senaste åren har mountainbikefantasterna kommit till leden. De får bära sina cyklar i långa sträckor. På 4 dagar runt skröt några men då var de i randen på kollaps också. Snabbt. Häftigt. Trött. Öl. Det var deras modell.

Tour du Mont Blanc samlar de världsresenärer som ska göra en tur bland andra kända turer, de som ska prestera, en till pinne i resekalendern, äventyrare och riktiga naturvänner samt vanliga vandrare som gillar att gå. Jag till exempel. Majoriteten bor i stugor längs leden, äter där och man kan få även en lunchpåse med sig. I en stuga placeras man till matbordet självrådigt av personalen med en liten namnlapp. Har man tur kan det bli riktigt bra blandning av folk.

När alla runt bordet hade stoltserat växelvis med alla sina turer var jag lite mallig kanske och la till mina 80 mil på Nordkalottleden och att jag hade korsat Island till fots och förra sommaren var det Kilimanjaro. Oops, jag var värst i frågan om antal ensamma mil och högsta höjd. Däremot fanns det otaliga leder jag ville vandra men hade varken råd eller möjlighet till som Annapurna Circuit eller The Overland Track vilka några hade i sina planer.

Vi pratade om hur barnen kan lära sig om naturen, vara i naturen, vara varsam med naturen och klara sig själva ute med tiden. Vad vore lämpligt i vilken ålder? Som femåring kan de bära sin kudde, som åttaåring godispåsen och andra egna prylar och vid tretton tar de din packning också, sa pappan som tog ut sina barn på korta turer. Jag blev glad över att träffa andra som tog ut sina barn/barnbarn på vandring. Vi var överens att naturfostran var en nödvändig ingrediens i barnens liv.

Sedan övergick vi till dagspolitik och det var inte lika kul.

Att världen är öppen och de nyfikna och samhällsintresserade är informerade om dagssituationen är ett faktum. Inga länders Regeringar kan gömma sig för världen. Håller något land gå sönder sker det inte bakom gardiner. Det finns inga skydd längre för ljusskygga på Internets tidevarv. Det fick jag känna snabbt bland dessa bordskamrater från Frankrike, USA, Singapore, Sicilien och Schweiz och från några länder till som anslöt från andra bord. En fråga var skolan.

Då börjar man genast få tunghäfta som svensk.

Usel PISA, två beskrivande ord. Hur har Sverige lyckats krascha skolan så trots världens högsta skatter? Hur är läget i Universitet, är det lika illa? (Ja, bara 2 av våra universitet finns på världens 100 bästa listan men det är många andra länder som inte kvalar in.) Hur är nivån i jämförelse med Yale eller Harvard? Oxford, ropade någon. Lärarna då? Kan vem som helst bli lärare med vilka betyg som helst?

Vad säger man då? Jag fick skämmas för den svenska skolan och skolpolitiken.

Alla visste att Finland låg i topp. Kunde det skilja så mycket mellan två grannländer? Vad gör svenskarna för fel?

Amerikanarna var också oroliga för sin egen skola och lärarnas kunskaper. Vem som helst kan bli lärare i Obamalandet, påstod de. De hade dock själva sina barn och barnbarn i privatskolor. Man måste skydda sina barn, sa en pappa. Det är ett föräldraansvar när Staten inte tar sitt ansvar. Jag flikade in snabbt att mina barnbarn gick i engelska skolan. Vi var mån om barnen. Alla nickade.

Jag blev en god mormor fast jag var svensk från ett ynkligt skolland.

Att riskera få några generationer uselt utbildad folk, sänkt
kunskapsnivå, nedgång i forskning och även många funktionella analfabeter borde vara varje lands stora oro. Det var vi helt eniga om.

Det borde vara varje lands skräckvision. Är det också vårt?

PS. Invandring kan man inte undkomma oavsett vilket bord man sitter vid. Återkommer till det.