Mina barndoms somrar hade sina sidor.

Efter kriget fick många barn med fattiga föräldrar åka till landet under sommarlovet. Till någon mer välbärgad familj och kanske någon som behövde hjälp. Jag tillbringade nästan fem somrar i en professorsfamilj som lekkamrat till deras adoptivbarn i samma ålder. Hon var ett hittebarn, ställd på trappan till ett hus. Hon får heta Ella. Den första sommaren var vi 7 år.

Hon var redan då ett barn med uppenbara problem. Låt oss säga att hennes beteende avvek från  andra barn. Jag skulle hålla henne hemma så hon inte försvann och lära henne att leka. Hon ville inte leka.  Hon ville gå till byn och sno saker. Jag ville inte heller leka. Jag önskade att få läsa och rita. I huset fanns ett stort bibliotek. Även om böckerna var mestadels vuxenböcker och med alla möjliga språk var det helt enkelt underbart att sitta där bland böcker vilka för mig representerade all världens visdom.

Jag kände mig som gisslan men med god mat. Trots ransonering var skafferiet välförsett, bullarna alltid varma och saftglasen fyllda. Söndagsfrukostarna klockan 10.00 med fläsk och ägg, stekta potatisar, sill, korv, varma bröd, smör och ost, marmelad, plättar, sylt, varm choklad, riktigt kaffe och som kronan på verket paj eller bakelser fyllda med bär och vispad grädde var ett himmelrike omöjlig att ens försöka förstå. Så mycket mat och man behövde inte dela allt i rättvisa delar, bara ta och äta för det fanns alltid mer. Ovan allt gjorde pigan ibland riktig glass med glassmaskinen i källaren. Jag gick upp i vikt tack vare överflöd av mat.

Ja, de hade en piga och även annan hjälp. Pigan var omkring 60, snäll men fast, rolig men även med stark gudstro. Hon nattade oss med en psalm och aftonbön. Hon var mer som en mamma till Ella än professorskan. Det var pigan som hade hittat det nyfödda barnet på en trappa virad i en trasa och med namnlapp: Ella.

Professorerna höll små föreläsningar under frukosten om något de tyckte barnen borde veta mer om som planeterna från Merkurius till Pluto, om de sju haven, länder i Afrika som behövde de vitas hjälp för att ta sig ur fattigdomen, Columbus resa till Amerika, pyramiderna i Egypten, om Edisons uppfinning glödlampan eller hur isbjörnar levde och jagade på den än ohotade isen på Arktis. De infogade små berättelser om sina många resor. Hur de red på en kamel i öken, gick på Inkaleden, seglade längs Nilen, sov i en igloo, klättrade berg på Alperna eller dök efter koraller i havet.

Jag lyssnade, det var fantastiskt. Det var som om hela världen kom till frukostbordet. Ella skruvade på sig och ville ut. Det sista, femte året, kunde jag inte längre hålla henne hemma och bad lov att åka därifrån efter halva sommaren. Jag var lättad. Mina föräldrar var inte glada. Året efter började jag arbeta.

Det var dock somrar med allt barn kunde önska sig. Parets äldsta dotter var redan vuxen. Hon var daghemsföreståndare och ledig en stor del av sommaren. Hon tog hand om oss.  Vi var rena och håret i flätor med stora rosetter. Vi gjorde båtturer till fiskestugan. Det ordnades en lekstuga och gunga. Jordgubbsland. Utflykter i det gröna. Simskola. Bollspel. Blomsterängar. Katt, som ibland lät oss att leka med.  Saft och kakor eller tårta varje eftermiddag i bersån eller på verandan då professorerna umgicks med oss och vi spelade något spel. De var aldrig lediga utan hade sommarelever vars cyklar vi lånade i smyg.

Det slutade inte bra för Ella, inte med någonting. När jag läste till socionom tänkte jag mycket på henne men hon passade inte in i några teorier. Det kanske var arvet som formade henne mer än miljön?

Dock är det närapå otillåtet att tänka oss med ett biologiskt arv från föräldrar och släktled som skulle påverka vår förmåga och varande. I ett socialistisk samhälle är det bara miljön som bär skuld för våra usla val i livet.

10 svar på ”Mina barndoms somrar hade sina sidor.

  1. Skall jag gissa på att pigan, som fann barnet, hade det ihop med professorn?
    Edison upptäckte glödlampan?
    Var? På trappan?
    Skulle nog skriva : uppfann.
    Har just ätit. Känner mig nog lite sugen efter din beskrivning av alla läckerheter. Slår nästan Fritiof Nilsson, piraten och JA Strindbergs berättelser om dignande matbord. Inte dåligt
    Tag nu inte illa upp.
    Har under hela yrkeslivet levt på att anmärka på folk.
    Bak munskydden…

    • Pigan var för gammal att få barn. I byn drog en grupp Kalé-romer, kallades då finska zigenare, runt den tiden och troligen var barnet lämnad efter dem. Som äldre kunde man se det på hennes utseende.

        • Har förtydligat det svaret. Men, ska vi verkligen märka ord som användes av alla på 40 – 50 talet, när man skriver om den tiden?

  2. Även om värmen och solen just nu dövar både kropp och tankar till behaglig semesternivå så kommer det en höst…
    Tag den tiden till att skriva. Lova det så skall vi läsa den prosan med glädje.
    I dessa datortider är det lätt och ekonomiskt ”hållbart ” (!) att ge ut på eget förlag.
    Som Nike-reklamen en gång för länge sedan ; Just do it !

    • Tack! Jag skriver mest varje dag det är liksom livsnerven, men det har blivit bara en publicerad bok och det var väldigt länge sedan.

  3. Tack för din fina text Elina.
    Är det inte skönt att vi – i alla fall vi gamlingar – numera öppet kan tala om arv? När vi var unga gällde bara miljön. Och det var en stor förenkling. I mitt eget liv har jag lärt mig hur arvet ser ut, med självmördare på både far- och morföräldrasidan, med anorektiker i tre generationer och diverse psykiska sjukdomar. Förstår man lite av det genetiska arvet så minskar också den sociala skam som alltid klistrats på oss.
    Tack!

    • Som adopterad har jag bara skärvor från mitt ursprung. Jag vet att släkten var hårt arbetande med sikte att allt blir bättre om man anstränger sig. Och de få jag känner och har haft kontakt med fyller påståendet: man är sin egen lyckas smed.
      Kanske därför har jag arbetat 60 timmars veckor och läst halva livet i Universitet?

  4. Hej.

    Arma barn, är det första jag tänker om ”Ella”.

    Och det där med att inte passa in i teorier! Oh, vad det känns igen från kontrasten mellan Sociologen i Lund/LHS och praktiken i skolan. Och från oändliga möten.

    Hur var det nu? Den är ej död vars namn ännu nämns bland de levandes tal?

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

Kommentarer inaktiverade.