Minimalistiskt liv och min utrustningslista.

Det befriande med en längre vandring är bristen på saker. Du har det som ryms i din ryggsäck och orkar bära. Tältet ger dig mindre än två kvadratmeter boyta. Det är minimalistisk liv. Ja, du har hela naturen omkring dig att tillgå, men du äger det inte, har bara till låns.

När jag sökte på Internet ” life without material things” fick jag 2 260 000 000 svar. Hur relevanta de var vet jag inte. Många gjorde kortvariga experiment med att ha bara lite nödvändiga saker. Det handlar förstås om västerländska och de välmåendes experiment, inte ”minimalismen” på krigsområden.

Vad är nödvändiga saker lär växla från person till person. De flesta vill nog inte släppa sin mobil, tror jag.

Jag var utan Internet från 1 maj till 19 oktober. Jag saknade Internet i början, kanske inte själva Internet utan möjligheten att skriva. Men sedan var det bara befriande att slippa allt från elände till mindre elände. Så, jag var mestadels utan fungerande telefon. Trots Telias försäkring att den skulle fungera bara jag gjorde en registrering funkade telefonen sällan, nära inte alls. Den 19. oktober på hotellet i Seattle rasslade alla sommarens meddelanden in, från viktigt till onödigt. Bland annat kom ett frågeformulär från PCT organisation med frågor om hur jag hade haft det.

GPS skötte kontakten till mina närmaste. De kunde följa mig på Internet. Tekniken är otrolig idag – när den fungerar.

Jag älskar tältliv, ensamheten ute i naturen. Jag tyckte det var mysigt i tältet – oftast. När mörkret föll satt jag på eller i sovsäcken beroende på temperaturen, drack te och åt något vad jag nu hade och skrev lite dagbok. Läste i guideboken om nästa sträcka. Jag kände mig fri och lycklig. Ute hördes  nattens ljud, djur som ”pratade”, ugglor som hojtade och kanske steg vilka passerade tältet. En björn (ja, dag 148 på Falls Creek brand area), rådjur, älg, något mindre … ibland kastande en skugga på tältet. Stjärnhimlen var makalös och så nära. Bristen på annat ljus gjorde stjärnorna mer synliga och jag tältade gärna högt upp för att få sova under stjärnhimlen.

Visst fanns det dagar när terrängen var svårforcerad eller då allting var blött. Då undrade jag en kort ilsken sekund vad sjutton sysslade jag med. Men regnet var ju en välsignelse för den torra marken och vattenbristen. Varför skulle jag klaga?

Jag kunde gott fortsätta att ha det så enkelt. Jag kunde vandra och tälta, vara prylfattig länge, leva på en minimal yta och inte bry mig om annat. Men mina barn och barnbarn står mig nära så vandring kan bara bli en del av livet, inte hela. Och visst var det skönt någon gång i hotellvärmen med dusch!

Vad hade jag med mig? Jag hade ingenting som inte kom till bruk utom viss första hjälpen. Jag skriver inte ut från vilket märke mina prylar är, det är oväsentligt. Ifall du nu tänker göra liknande lång vandring och undrar över utrustning kan du ställa en fråga i stället.

Jag köpte och bytte ut några kläder under tiden som vindjacka, skor, strumpor och byxor, så totalt utslitna saker hamnade i sopor.

Jag hade med mig:

RFID-säker plånbok, 3 olika kredit/betalkort, försäkringskort, GPS, kamera + fyra memory card (en för varje delsträcka, enklare att sortera) + extra batteri, mobil, solpanel, 2 power bank, elkontakter/laddare, pannlampa.

Ryggsäck 60 l, sopsäck som foder till ryggsäck från Washington (där det började bli mer blött), enmanstält, en extra större tältpinne som användes som spade, sovsäck till -5 C, sovsäckslakan i siden, liggunderlag, gåstavar, microspikes, (postades iväg mot norr när de inte behövdes).

2 par byxor (de jag använde som vandringsbyxor byttes ut två gånger de var slut helt enkelt), 1 långkalsong, 2 långärmade tröjor, 2 T shirt, 1 sportlinne, 4 par trosor, 4 par strumpor (3 par byttes ut), 1 par skor (tre par användes totalt), supertunn vindjacka i Kalifornien, regn/vindjacka från Sierra till slutet, varm jacka, keps, mygghatt, handskar, mössa, knästöd, tunn regnponcho som räckte över ryggsäcken i Oregon/Washington.

Kam, tandborste, tandkräm, tandtråd, våtservetter, trosskydd,  toapapper, tvål, solkräm i Kalifornien, tub hudkräm i Oregon/Washington, nagelsax, solglasögon, första hjälpen pack, räddningsfilt.

Gaskök med en kastrull, gas, tändare och tändstickor, mugg, sked, gaffel,  liten kniv,  några plastpåsar packa mat i, 3 till 6 en/två liters vattenflaskor beroende på vart jag var, en 2 liters vattenpåse som reserv i Kalifornien, vattenreningstabletter, vatten renare mini Sawyer, Bear box från Kennedy Meadows, som jag behöll till slutet och tog hem. Mat förstås. Som mest bar jag ungefär en veckas mat.

Nål och tråd, laglappar, lite gaffatejp. Oanvändbart plastkort (som hjälp att öppna Bear Box),  block, kalender, 2 pennor. Guidebok med info och små kartor.

Allt var i lättvikt från tält och ryggsäck till kläder. Jag vet inte vad det vägde. Jag väger aldrig min ryggsäck. Jag tar med mig det som behövs och då får man stå ut att bära det. Eller plocka ut något.

https://www.adlibris.com/se/bok/the-pacific-crest-trail-hiking-the-pct-from-mexico-to-canada-9781852849207

6 reaktion på “Minimalistiskt liv och min utrustningslista.

  1. Hej.

    Frekventerar du så kallade ’prepper-forum’? Din lista är ju precis lika lämplig för sådant. Föga förvånande, förstås. Du kanske skulle erbjuda din kommun dina tjänster på konsultbasis, för fortbildning av invånare i hur man skall vara förberedd när kriget kommer? Inget skämt, utan fullt allvar. Din mångåriga erfarenhet kan man inte utbilda fram, men med den kan man ge andra en chans.

    De insikter om stat, samhälle och människa som kommer på köpet är dessutom värda mer än pengar.

    Kanske jag skulle göra en lista över vad jag hade som hemlös i Stockholm en gång i tiden? Den blir lite kortare…

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    • Nog är jag lite prepper. Erbjöd en gång gratis utbildning enligt mitt yrke (kurator/familjeterapi) men kommunen sa att de hade inga sådana klienter. Det var lögn men de var sig själv nog.
      25 % av mina patienter var hemlösa. Jag räknade kommunens hemlösa när jag bodde i en medelstor stad. Jag letade reda på dem även på nätterna. Jag läckte det till Länsstyrelsen och de till tidningar. Alla fick någon typ av boende. Men detta var i slutet av -80 talet. Idag händer inte så radikala åtgärder. Man bara räknar ytligt..

      • Hej.

        Tyvärr väntat – det är svårt för skrivbordsriddare att föreställa sig hemlöshet.

        Ur minnet hade jag:
        -En rulle stora sopsäckar (köpta, stulna, eller fådda från renhållningsarbetare) – duger till regnponcho, tält, strumpor, och till att hålla värmen: lager på lager.
        -Knivar, samt konservöppnare. Sked. Skruvmejsel (det var nåt med knivlagen men jag minns inte om det var båg/skröna)
        -Bågfilsblad – ”cykelnyckel”
        -Gamla armékängor av läder (sulor av wellpapp, kartong)
        -Kläder – lager på lager på lager
        -Gamla armébyxor med flera djupa fickor…
        -Lång rock med rejält foder
        -Plånbok, pass och sånt i en plastpåse under kläderna – lämnas aldrig utan undantag utom uppsikt

        En del saker förbrukades ju och byttes ut allteftersom.

        Vad jag minns prioriterade fältarbetare och frivilliga de äldre, mer skröpliga framför relativa mödisar som undertecknad – helt rätt förstås men det var svårt att tycka då.

        Tack och lov hann jag inte gå ner mig för mycket, utan lyckades börja klättra igen: kneg, kvart och kompisar istället för pantad, kalkad och såld.

        Det är konstigt: de fältarbetare och frivilliga talade sällan särskilt mycket om att de kände för en eller led med en eller annat sånt – men skrivborstyrannerna däremot kunde inte hålla flabben om hur stor människokärlek de hyste Gärna följt av avslag, tyvärr, vi har våra rutiner, bla bla bla jag är så empatisk ända till det är dags att fatta beslut – pfbrllt!

        I alla fall, din blogg fortsätter vara en inspirationskälla!

        Kamratliga hälsningar,
        Rikard, fd lärare

        • Jag är glad över att du tog upp dig. Du är för viktig för att bli förlorad.
          Jag gjorde nog inget av människokärlek. Jag hade ett jobb som jag valde och var utbildad till. Hur jag gjorde var upp till mig så länge jag höll mig inom lagens ramar. Jag är praktisk person. Problem: Analys. Vad vill klienten. Vem gör vad. Åtgärd. Resultat. Kontroll att det fungerar. Om inte, gör om. Gör bättre.

  2. Trevlig Lucia.
    Kul att kunna följa Sverige ( ibland…) per SVT.
    En fråga om skor.
    Farbror doktorn tycker att min ide att röra mig lite mer inte var så dum.
    Tipsade om ett skomärke jag aldrig hört talas om ICEBUG-
    Visade sig vara svenskt till på köpet.
    Har du testat själv?
    Just nu på vintern med stor halkrisk tycks ju modell med dubbar särskilt lämplig.

    • Nej, jag har inte provat ICEBUG men sambon hade ett par. Utmärkta i halka och vinter. Han var väldigt nöjd. Skorna, sulan alltså, låter lite inomhus, affärer och så, men gör inga märken. Skorna var först avsedda för löpning/vintermarathon så de bör hålla bra i halka. Bara ut och spring!
      Själv har jag grova sulor i skorna men halkskydd hänger i klädkammaren, aldrig använt dock.

Kommentarer inaktiverade.