Legender och korttidslegender

Dag 82, strax efter Ebbets pass, mile 1050 ungefär. Är du den där svensken, ropade någon. De som ropade var tre dagvandrare, två kvinnor och en man, inte att förglömma hundarna. Vad svarar man på det? Svensk i alla fall, ropade jag tillbaka.

Då visste de mitt namn och ålder. Hur? De nästan drog mig till sin plats med utsikt över skog och berg. Genast kom också frukt, kakor och rent vatten fram.

Du är vår idol, sa de tre. Hur kan man hålla sig så i form?  Vi orkar bara ett par mils dagstur.

Idol? Vad sjutton svarar man på det?

Nu togs mobilerna fram och alla trängdes i ett foto med mig.

Det hade varit så från Kennedy Meadows och speciellt efter Vermillion resort. Jag vet inte hur och vem spred ut min ålder, 76 år. Knappast den skrytsamme mannen vid en matpaus då flera vandrare hade samlats på samma ställe i skuggan. Mannen som skröt att han var minsann den äldste på leden!  Han var lite över sextio så jag hade varit dum nog att klippa av hans skryt efter en kvart med min ålder. De andra som lyssnade? Vet ej, men ”legenden” om den gamla kvinnan som vandrade ensam spreds på leden.

Att min ålder fick betydelse för andra hade jag inte räknat med. 76 år är väl inget att tala om, livets nedförsbacke. En gammal kvinna, vi som är väl så osynliga i samhället och ointressant grupp för politiker. De tärande, oförstående, proppen. De i riskzonen för alla möjliga åkommor. Läs inte om åldersrisker för oss äldre än 65 för då känner du dig genast sjuk. Men, nu blev jag uppskattad och till och med beundrad på grund av åldern. Så mycket vänlig uppmärksamhet har jag nog aldrig fått i mitt liv om jag tänker efter. Varken på mitt arbete – som nog hade förtjänat det – eller i de få stunder jag synts och hörts i massmedia. (Nu borträknar jag mina barn.)

Var jag den äldsta kvinnan på leden? Vet ej. Personalen på Vermillion resort påstod det. En man från PCT organisation jag råkade träffa sa att jag var i alla fall den äldsta kvinnan i år. Också han ville få en foto. Jag försökte strunta i det och gå min vandring. Jag hade helt enkelt inte haft nog med tid till förfogande förut. Jag hann bli äldre.

Jag var inte helt nöjd över uppmärksamhet. Ja, jag fick mat, godis, vatten från dagvandrare och de som hade för mycket. En dagvandrare  erbjöd sig till och med att ta mina sopor! Ja, det erbjudandet kunde jag inte motstå efter flera dagar utan möjlighet att bli av med soporna. Dessutom var man tvungen att förvara de i Bear Box med maten. När jag försökte lifta ut för att handla eftersom min mat var närapå slut gick djungeltrumman. Alla som passerade gav mig något ätbart så jag inte skulle behöva lifta. Jag fick även gas från en vandrare utöver flera dagars mat. Även dagen efter frågade några: har du nog med mat?

Djungeltrumman fungerade utmärkt på PCT.

Jag fotograferades. Folk kallade mig idol för alla äldre. Idol för de unga för man blir inte äldre än vad man gör sig till. Jag var inspirerande. Jösses.

Jag fick hiker namn ”Legend” men var inte så glad för det. Det var för mycket. Jag använde inte det utan förnamnet. Det finns andra som verkligen förtjänar kallas legend. John Muir var en legend. Han var också känd som ”John of the Mountains” och ”Father of the National Parks”. Muir trail 338,6 km är bara en av platser i naturen som har fått namn efter honom. Han är en riktig legend. PCT och Muir trail går ihop en lång sträcka. Jag tänkte på honom när jag åt vid Helen lake. Två sjöar har fått namn efter hans döttrar Wanda och Helen. (Bild överst : Wanda lake)

https://en.wikipedia.org/wiki/John_Muir

Jag fick otaliga gånger den där frågan det är så svårt att svara på: hur kan man hålla sig så i god form att man kan gå PCT i min ålder?

Jag kunde inte skryta om träning för det hade varit vanskött kapitel de senaste två åren. Gym och en promenad en gång i veckan höll knappt konditionen uppe.  Kanske hade jag en bra grundkondition? Det är bara trams. Utan träning faller konditionen snabbt. Jag tränade upp mig under tiden på PCT. Första månaden var tung.

Jag gillade att gå ute i naturen. Räckte det som råd? Knappast.

  • Ha ett liv, sa jag. Fyll det med något meningsfullt. Stäng av TV oftare och lämna bilen.

Ha ett meningsfullt liv. Folk tyckte det var ett bra råd. Lämna bilen var värre. Kanske kan samma råd behövas här hemma? I dagarna har larmrapporter kommit om svenskarnas usla kondition. Vi rör oss för lite.

Nära hälften, 46 procent, av svenskarna i yrkeslivet har en hälsofarligt dålig kondition. Andelen har ökat dramatiskt sedan mitten av 90-talet, visar en ny stor studie gjord vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm.

Studien innefattar mer än 350 000 svenskar i åldern 18–74 år. Personerna har genomgått en större hälsoprofilsbedömning som bland annat innefattar ett konditionstest på cykel. Gränsen för riskabelt dålig kondition är i studien satt strax över det värde som brukar krävas för att klara en tio minuter lång promenad i rask takt utan vila.

Tio minuters promenad!

Under tidsperioden 1995–2017 har andelen vuxna svenskar med hälsofarligt dålig kondition ökat från 27 till 46 procent. I medeltal har konditionen försämrats med 10,8 procent. Försämringen visar sig tydligast i grupperna män, yngre vuxna, lågutbildade och boende i landsbygdslän. (Länkarna till den alarmerande rapporten längst ner.)

Detta låter illa. Det ropas genast efter mer skolidrott. Kanske kunde föräldrar gå ut med barnen? Kanske vore ”vandra 8 -10 kilometer en gång i veckan tillsammans” grupper jag mötte i USA något för svenskar också?

Att gå långt sitter dock något mer i huvudet än i benen. Att gå upp varje dag klockan 4 – 6, packa ihop och gå nästan hela dagen oavsett väder för att sedan sätta tält igen när mörkret faller. Dag ut och dag in ungefär 150 – 170 dagar i sträck. De som tog noll dagar, alltså inte gick utan stannade i en tätort och kanske flera dagar i rad hade svårt att börja gå igen. Många försvann  redan på Warner Springs, ca 110 mile, efter att ha suttit vid ett restaurangbord och det var skönt, alltför skönt och man upptäckte att gå hela dagarna var inte ens grej.

Jag hade få noll dagar men då fyllde jag på matförrådet, köpte skor och annat som hade fallit isär under resan.

Är åldern bara en siffra? Är åldern bara det man gör det till? Har åldern ingen betydelse? Struntprat. Åldern är inte bara en siffra. Med hög siffra följer tyvärr sämre kondition, risken för sjukdomar ökar och andra nackdelar. Även samhället betraktar dig som riskgrupp i stället resurs. Riskgrupper får vaccinera sig sa de nyss i TV och då menade de folk över 65 inte bara de sjuka.

Lyckoforskarna säger att åldern 75 år är en dipp i livet för  krämporna smyger sig på samtidigt som vännerna börjar gå bort. Då tappar man livsgnistan något. Ja, mitt år 75 var verkligen skit, så även början på 76. Sedan blev det bättre.

Orken brukar vara sämre för gamla än de unga.  De yngre gick 25 – 30 miles om dagen. Jag gick  vanligen 15 -20, kanske 24 miles. Jag tappade vikt i rask takt. De yngre var starkare och kunde bära mer mat med sig. Ja, de tappade vikt också men inte så katastrofalt som jag. Vissa dagar, när terrängen var svår eller regnet öste ner var jag ganska utmattad och väldigt glad att hitta två kvadratmeter plan mark för tältet. Men de flesta dagar var fina, ett nöje att vandra.

Jag gjorde min vandring i min takt.

Den fördel man har som äldre är erfarenhet av livet och dess konsekvenser samt en kunskapsbank – förhoppningsvis. Beror på hur man har använt sitt liv. Så, fyll livet med något meningsfullt. Ålder har betydelse, på gott och ont.

http://tt.omni.se/varannan-vuxen-har-farligt-dalig-kondis/a/217Jpl

https://www.forskning.se/2018/11/21/nara-halften-har-farligt-dalig-kondition/

https://www.metro.se/artikel/h%C3%A4r-%C3%A4r-%C3%A5ldern-d%C3%A5-vi-%C3%A4r-mest-n%C3%B6jda-med-livet-xr

PS.Cornucopia skriver också om motion och träning idag. Såg det nu när jag kom från min lilla fem kilometers träningsrunda i skogen. Snö och halt.

https://cornucopia.cornubot.se/2018/11/motionar-fore-pensionar.html#more

 

3 reaktion på “Legender och korttidslegender

  1. Hej.

    Skolidrott? ’Don’t get me started…’ Sådant har vi inte haft sedan förra seklet. En populär aktivitet bland landets gymnastiklärare är att skicka elever på mobilpromenad: ”Gå till [landmärke] och ta en selfie”, typ.

    Problemet är det gamla vanliga: vad skall jag som lärare göra när en elev vägrar delta, eller aldrig har träningskläder, eller är en maräng, eller saboterar all verksamhet? Eller som ofta är problemet: har soffpotatisar till späcksäckar som föräldrar.

    Det är som att be någon laga en rymdfärja med en kokosnöt. Under uppskjutning.

    Det där med avstånd. Första gången sonen var med på vandring gjorde vi bara en dagstur: sju kilometer ut genom fjällskog och över myrar, samt tre kilometer kalfjäll plus en topp. En timmes rast, och sedan tillbaka. Ca arton kilometer på sex timmar. Han var då ännu inte sju år fyllda – men så åkte han inte vagn väl han kunde gå.

    Idag åker barnen vagn tills de är fyra-fem år gamla, och vagnen har ofta en extra ståplatta för äldre syskon. Sådant kan få mig att vilja privatisera vården – jag vill inte betala för människor som äter och slöar sig till diabetes, utslitna leder och andra tillstånd som kommer sig av att vara fet.

    Nå, om tygen håller kommer vi (frun och jag) att vandra kring Njupeskär i sommar.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    • Om jag står på benen är det vandring i Hemavan som gäller med sista barnbarnet. Lämplig mormorsgöra.

      • Hej.

        Låter som min salig mormor: bärplockning, svampdito, skidåkning och långa cykelpromenader på sommaren (så länge kroppen och orken höll). Och detta med löpande berättande om hur där sett ut när hon var barn, och man lät flickorna gå på vall med korna på sommaren.

        Hoppas vädret håller!

        Kamratliga hälsningar,
        Rikard, fd lärare

Kommentarer inaktiverade.