Naturen sviker aldrig?

275Vi gick till naturskyddsområdet nära oss. Ängar, några kor, vatten och skog. Vi möttes av fyrhjulingsspår, rester av någons picknick med vin, sopor som flög i vinden, fimpar som nu mera är alltid närvarande. Någon körde motorcykel genom området i hög fart. Någon gick med sin hund och plockade inte skiten efter vovven.
Men fåglarna sjöng, fjärilarna fladdrade, myggen surrade, blommorna vek sig i vinden och en mörk molnformation seglare sakta iväg någon annanstans.

268Vi undvek att gå nära tiggarnas tidigare bosättning. Förr plockade vi smultron där. Trots att lägret revs på senhösten finns skräp kvar. Städningen kostade för kommunen 250 000 kr, sedan var pengarna slut. Strax efter slog de avhysta sig på en annan plats några kilometer längre bort. En del tog mot en biljett hem, några satt tröstlöst kvar på torget. Vi märker inte tiggarna längre och vänder oss bort när de ropar efter en. De är en misslyckad del av EUs förlovade land som skulle bringa fred och välstånd.
Någon påstod att Allemansrätten gällde för tiggarna. JA, men…Min Allemansrätt tillåter mig inte att bygga en kåkstad, bosätta mig liksom permanent, fälla träd, skita ner, demolera naturskyddsområden, inga andra områden heller för den delen. Att bo måste ske på annat sätt.
Nog om tiggarna, det är olösligt. De hyggliga, okunniga politikerna kliar sig i huvudet, polisen tittar åt annat håll. Det är mycket prat och lite verkstad i frågan.
Vi försökte undvika att trampa på skiten. Vi gick in i skogen, letade efter en bra plats för paus och kaffe. Trampade genom det höga gräset och fästingarnas paradis till en fin plats där vi hade suttit förut. Tydligen hade andra upptäckt den platsen av sopor att döma. Vi vände ryggen åt soporna, tittade åt annat håll och en stund var skogen så magisk som den borde vara.

041Tio år sedan var det än rent på området. Ja, en cykel ligger under ett träd, inte i farbart skick längre, men den ger snarare tankar än ilska. Vem cyklade med den? Hade den blivit glömd eller stulen? Kanske bara bortslängt där nära ett gammalt torp, som inte heller har annat än trapporna kvar. Förr var det sällan sopor som anföll en. Om så, plockade man upp det, så sällsynt var det. Idag spelar skyltarna Naturreservat, eller Världsarv för den delen, ingen roll.
Vad har hänt med människornas uppfattning om miljö och naturskydd? Har vi helt blivit alienerade från naturen? Har nedskräparna sopor och fimpar också hemma på golvet? Är vi bara lata och ouppfostrade? Den mystiske ”någon annan” får städa efter oss.

kobaneAllting är relativt. När jag ser på bilderna från senaste bombattacken i Irak med 120 döda, en moské som någon självmordsbombare tog sig an mitt i fredagsbönen eller raserade städer i Syrien som Kobane blir de sopor jag har sett obetydliga inslag i naturen. Eller, är det så? Att islams terror demolerar Mellanöstern, från bostäder till heliga platser, borde ge oss ytterligare incitament att bevara vår del världen för efterkommande. Långsökt kanske? Måste vi ha ansvar över vår miljö när andra helt tycks skita i sin? Undergången är ändå nära?
Naturen är ingen soptunna även om vissa personer och även vissa länder ser det som så. Så ta med dig dina sopor! Orkar du inte, håll dig hemma och skräpa där.
Bild Kobane från DN, foto Yasin Akgul/AFP

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/halland/skrap-langs-vagen-dodar-kor