Nej, de hade ingen gas att sälja. Kanske senare. Hur mycket senare då? Jag hade med mig två olika gaskök men mataffären Pilersuisoq i Kangerlussuaq hade ingen gas. Det var slutsåld. Det senaste ryktet på Internet hade dock påstått att det fanns gas att köpa.

Så, det var redan slut.

Jag hade fått vänta en dag för att komma i väg. Ryggsäcken tappades bort någonstans under flygresan från Arlanda till Grönland. Att vänta på Kangerlussuaq flygplats var en pina. Det fanns bänkar, toalett och ett café. De hade goda smörgåsar. Jag gav upp och tog in på hotellet på flygplatsen. Hotellet var dyrt och ska jag säga enkelt. Flyget gav föga ro. Jag hann avsluta min bok avsedd för turen.

Kilimanjaro Diaries: Or, How I Spent a Week Dreaming of Toilets, Drinking Crappy Water, and Making Bad Jokes While Having the Time of My Life

av Eva Melusine Thieme

I den boken fanns det många igenkänningstecken! Jag skrev till henne och fick svar.

Dagen efter vid nästa Köpenhamnsflyg fick jag min ryggsäck med rött band på där det stod ”hurry” personligen överlämnad av två personer. På Arlanda hade man frågat vart i sjutton ligger Kangerlussuaq? Det oroade mig lite redan då.

Jag måste komma iväg. Jag hade inget val. Det var bara att skippa en del av den frystorkade maten (av bra årgång!) och köpa annat.

Jag hade med mig müsli blandad med mjölkpulver. Det blev mer müsli. Mera knäckebröd. En rulle kex. Några burkar sardiner. Russin. Lite till choklad. Ett äpple. Den kostade 4.95 danska kronor. Druvsocker, nötter och energidryck hade jag nog av. Likaså några chokladpåsar att blanda med kallt vatten. En tub mjukost och lite annan riktig ost. Jag skulle fixa det.

Jag tänkte på Cheryl i ”Wild” som missade köpa rätt bränsle. Hon åt också kall gröt .

På grund av torkan fanns det knappt några bär och svamp att hoppas på. Kanske kunde någon stuga ha en överbliven gasburk? Så jag började gå på landsvägen mot ledens början.

Denna gas brist är ett vanligt problem. De flesta startar sin vandring från Kangerlussuaq på grund av flyget från Köpenhamn, ca 300 personer årligen men förmodligen mer i år. En del har andra typ av kök som går på något flytande bränsle men det var inte heller enkelt att få tag på. Att bevaka hemvändande vandrare är en lösning. Men den gasflaskan med lite i som låg på soptunnan gick inte till mitt, låt mig skryta, superfina kök.  Nästa skulle ha gått men den dragkampen vann en man med långa ben som var snabbare framme hos ryggsäcksfolk som äntrade flygplatsen.

På den första kvällen vid lake Helen åt jag müsli, några nötter och bröd med vatten. Vid nästa stopp förgyllde jag middagen med en bit ost. På tredje dagen hittade jag i Katiffik stugan en gasflaska med lite gas kvar.

Hur skulle jag ransonera det? Jag prioriterade snabbt kaffe men lät inte vattnet koka utan bli bara varmt nog för att smälta kaffepulvret. En annan dag festade jag med pasta. Några dagar blev det soppa, sånt man bara häller kokande vatten i. Märkligt vad gasen räckte eller var mitt nya kök så effektivt? Men en dag slocknade gasen och det blev müsli både morgon och kväll samt bröd med ost på. Ja, osten tog också slut.

Efter 11 dagar och 160 kilometer var jag tillbaka i Kangerlussuaq för att fortsätta till isen. Nu hade affären gas! Det kändes nästan onödigt att köpa gas för de återstående dagarna. Men jag köpte en burk och på tältplatsen njöt jag av pasta med köttbullar, en tomat, juice, kaffe, två kex och ett äpple till efterrätt. Det kändes nästan festligt.

Så på vandringen till Ice Cap blev det åter normal mathållning utom på sista kvällen. Jag klantade till det genom att inte fylla på vatten när jag passerade en sjö. Det skulle ju komma fler. Inte. De var uttorkade. Jag ville inte vända eller gå ner till stan. Så det blev en kväll med nötter och choklad med lite, lite vatten.

Platsen var fin att slå läger på. Bergen färgade sig röda i solnedgången. Kangerlussuaq låg under mina fötter.

Jag tältade ovan platsen för 18 håls golfbana som ligger på en sandig flodbank med små vattenpölar. Inga spelare syntes till i kvällssolen. Kanske vore platsen något för Obama att dra sig undan på? Han trivs ju bättre på en golfbana än i maktens centrum. Sunt val möjligen för honom, golfen alltså.

Jag spelar inte golf, inte ens på världens nordligaste golfbana. Jag har noll bollsinne. Kan inte träffa en boll även om den träffar mig.

Jag åt det sista äpplet till frukost. Nu skulle mina vandrarbyxor behövt ett bälte, för de hängde. Vandring med bantning?

Översta bilden: Första röset vid Kelly Ville.