Grodor, huggormar, svanar, myror, råbock, nya spår efter bävern, annalkande grönska, blommor … det var vår i skogen. Att se så mycket liv i ”vår” skog idag, min sambos Dicks dödsdag 7 år sedan, var som en hyllning till honom. Han hade säkert  krupit på marken och förevigar någonting med sin kamera.

Jag gick till klippan med vid utsikt mot vatten och skog, där vi hade firat hans födelsedag med skumpa och matsäck varje år tills han inte orkade gå upp dit. Då satt vi med utsikt till klippan i stället. Sist blev det balkongen. Så avancerar  demens. Det tar bort fler och fler bitar av livet tills det är bara ett skal kvar av personen.

Jag sörjer inte nu, även om frågan varför just han kommer ibland. Jag sörjde mest i början av den sju år långa demensresan.  Det var svårt att acceptera. Han hade levt så hälsosamt, som enligt regelboken för långt friskt liv. Men det hjälpte inte. Vi förlorade vårt goda liv tillsammans. Han i demens och jag som en vårdare i stället partner. Vi båda led förluster på olika sätt.

Demens är skräcken för hälsovården, sjukvården och politiker. För, det kostar. Våden av dementa är inte precis prioriterad. Staten förväntar sig att anhöriga fixar det billigt på sidan av sina liv. Vi lever längre och hinner flera faser av livet. Alla av dessa är inte så goda.

Idag  tittade jag på några av hans bilder, de små motiven vi går förbi och kanske inte ens märker. Vattnet som har många nyanser, inte bara en blågrå massa. Jag minns hans oändliga tålamod, en egenskap jag har väldigt lite av. Det var därför han blev den bästa av oss två i naturfoto.

Har du också förlorat någon och har en speciell plats att gå till? Nej jag menar inte graven, den har inga minnen om ett liv tillsammans.

Bilderna är från Dick. Söker du på ordmolnet på ”demens” har du mer av min erfarenhet som anhörig.