Jag brukade ge 30 kronor i en liten börs till min sambo när han gick ut med avlösaren. Då kunde han få köpa en glass och äta det på en bänk i parken. I början försökte jag få vårdbiträdet att köpa en glass åt sig själv också men ingen vågade. De får inte ta mot något, högst ett glas vatten hos kunden. Så, han fick 30 kronor i ställer 50.
Som dement hade han föga uppfattning om pengar. Så klart fick han inte sköta vår ekonomi utan jag sörjde för räkningarna och bestämde inköpen. Han klarade inte av bankkort, kom inte ihåg koden. När jag försåg honom med mera pengar inför Julen så han kunde handla med avlösaren en julklapp till mig köpte han snällt sagt konstiga saker. Avlösaren skakade på huvudet men det var ju klienten som bestämde. Ett år fick jag en bra behövlig sak men då hade avlösaren bara pekat ut en lämplig och han hade snällt köpt den med frågan: är det så ska ha? Precis den meningen.
Vi hade alltid köpt julklapp till varandra. Jag försökte hålla traditionerna i liv.
Han hade aldrig varit en pratig person men hans ord var oftast mitt i prick. Han såg liksom utanför fyrkanten, kände stämningen och sa något väl avvägt. Nu förlorade han fler och fler ord och meningarna blev obegripliga. Han glömde vilka människorna omkring honom var. Han undrade en dag, viskande, vem kvinnan var som vi åt middag hos. Det var min dotter. Inte så långt före, under den friska tiden, hade vi två varit behjälpliga vid hennes bröllop och lagat all mat tillsammans. Det hände att han väntade på sin f.d. fru, men kunde inte namnet eller vem av de två han menade. Han kände inte igen mig alltid utan försökte säga hövligt adjö och öppna dörren för mig. Tack. Tack.
Det är så demens fungerar och icke. Det var sorgligt och plågsamt men jag försökte hålla i minnet den goda och aktiva människan han hade varit alldeles innan. Det fanns överraskande goda dagar och mitt på dagen, som var hans bästa tid, kunde man tro en bra stund att allt var som vanligt. Sedan försvann han och gick att känna igen utanpå men inte inuti.
Många av oss får ett trögare minne med tiden. Det tar tid innan man kommer ihåg vad det ovanliga trädet hette, fågeln, personen länge sedan eller vilket år det var när man reste till någon semesterort. Det är inte demens.
Tänk på huvudet, hjärnan, som ett enormt rum med lådor där du förvarar allt det lärda, det nödvändiga och det onödiga, det vi vill minnas och det vi vill slippa. Det är en oändlig mängd kunskap och skräp vid ålderns höst. När vi behöver något från lådan längst bak tar det lite tid, men det finns där. Tills dörren till förrådet slår nästan igen med bara en glugg där vi försöker tränga in handen och hämta något vi behöver.
Nu har USA fått en president. Biden vann i alla fall majoritet. Han skiljer inte ut vem är vem bland hans anhöriga. Blanda bort sin fru är ganska uselt. Han minns felaktiga saker om sin son och ser honom i andra fast han är död. Han hade svårt att skilja en kvinna från en man, men det är väl inget konstigt idag, så han presenterar sitt barnbarn, en av kvinnokön, som sin döde son. Spökar det? Han har lovat bota cancer, slopa alla gränser och förstås som så många andra rädda klimatet.
Jag vet inte vad felet är, men något är märkligt med Biden.
Så, vem kommer att ha makten i USA? Vicepresidenten Harris? I vems händer är hon, för inte i min snällaste fantasi kommer hon ha egna beslut? Vilka är de som kommer att styra fyra, troligen kaotiska år? Trump är förbannad och beskyller valfusk, vilket antagligen är sant för även de döda har röstat på vissa ställen och poströsterna har manipulerats. Vem det gynnade eller inte är en typisk bra fråga. Båda?
Eller ser jag bara spöken och är skadad av sju års vård av min demente sambo? Biden är kanske bara ett av dem som inte tål stress alls. Då har han valt fel post. Som politiker kan man dra benen efter sig i åratals och producera bara vackra tal och tankar, inget mer. Han har varit politiker i nära 50 år men spåren är inte stora. Som president bör man åstadkomma något – om man vill styra förstås. Man kan ju klippa band och le bara.
Kommer Demokraterna att köra slut på landet så deras saga är all efter fyra år och nästa val, när Republikanerna har lappat ihop sig efter ack så explosiva Trump år? Trumps anhängare har ökat rejält efter förra, 2016 valet och man sätter sig nog inte på dem. Att USA har tappat pondus i Världen är dock klart. Vem ser en man med makt i en gammal person som tragglar med orden och har föga kontroll på personerna omkring sig? Applåderna tar snart slut när vardagen kommer.
Är landet hårt delat i vänster – högerskalan, det bidragslängtande och self-made American dream?
Är detta slutet på en världsmakt som vi alltid ropar efter i nödens stund?
Den fria världens största nation är i kaos, bokstavligen och mentalt. Men låt oss inte tro att det råder oro överallt. Jag tror att de flesta, den vanlige amerikanske medborgaren, försöker sköta sitt arbete, sin familj och ha mat på bordet. Inte vara på gatorna, slå söner affärer och skrika. De är en liten korkad, kriminell minoritet.
Jag tycker synd om USA, ett land och människor jag förälskade mig i 2018. Mina vänner i USA, ni är i mina tankar, varje dag.
PS. Det finns mycket att säga om Trump men det här inlägget handlar inte om honom. Återkommer nog senare.
Läs gärna reflektioner på
https://www.americanthinker.com/
fri från vänstervurm och feminism.
Bild överst, Solnedgång vid Deception pass, Washington, USA. De märkliga orden i rubriken är från några av Bidens tal under valet.
Hela proceduren med poströstning ordnades till en början genom att man skyllde på en falsk pandemi. Det var en mycket strategisk plan och den har genomförts väldigt skickligt.
Det amerikanska valet 2020 kommer att rankas i historien som det mest korrupta valet i modern historia. Efterverkningarna kommer att drabba oss i årtionden framöver. Detta är en kamp mellan Kommunism och Frihet. Tack och lov, är jag inte 18. De som röstade på Biden, röstade för att placera sina barn och barnbarn i ekonomiskt slaveri.
Hej.
När det står mellan en vanlig republikan och en vanlig demokrat (som Busch/Gore) är rutinen att Boeing, bröderna Koch, Haliburton och så vidare donerar ungefär lika mycket till bägge kampanjerna. Det kan skilja på marginalen, men man vill hålla sig väl med vem det än blir på Capitol Hill. Försvarskontrakten, försäkringsindustrin och fastighetsbranschen är ju inga småsaker i USA och kan Douglas-Mitchell köpa sig inflytande som ser till flygvapnet måste lägga nya order?
”The object of business is business, no more no less”.
Det var det som var huvudproblemet med Trump. Med egen förmögenhet, egen stab – ja, med egen låda så att säga – kunde han (försöka) styra efter eget huvud och inte efter partiernas ägares vilja.
Vilket skapar ett alldeles för stort riskmoment. Ta hem trupper, faktiskt mäkla fred på riktigt, försöka stoppa importen av konsumenter/närmast gratis arbetskraft (fattiga vita och svarta har ju sedan trettiotalet gjorts arbetslösa genom att man importerat ännu fattigare latinos och mexare), med mera hotar profiten, och ingen hotar profiten ostraffat.
Se på USAs agerande inför de två senaste världskrigen. Inga angrepp, inga invasioner, inga bestialiska övergrepp skapade någon verklig motreaktion annat än babbel. Men när amerikanska storföretags och bankers intressen hotades av att tyskarna började att (precis som britterna vilka var först med konceptet och implementationen) sänka civila transporter (med militär materiel ombord, Lustiania är väl det mest kända exemplet)? Fanfar! Trummor, pukor och trumpeter! Nu minsann måste USA trygga demokratin!
Vilket under andra världskriget milt sagt förvånade AH, som initialt trodde på en en tysk-brittisk-amerikansk allians och gemensamt angrepp på Sovjet. Men där sket han sig en lök – brittisk och amerikansk politik har aldrig velat se ett starkt Tyskland (utom under kalla kriget och då som buffert mot just Sovjet), precis som britter och fransoser aldrig velat se ett enat Norden.
Man kan dra tråden hela vägen från hur Hansan och tidiga holländska banker spelade ut olika adelsfamiljer och länder mot varandra till idag, då detsamma sker och kallas demokrati – att media sedan fokuserar antingen på personkulter som den kring Jobs eller på (ekonomiskt sett, än så länge) spigg som Elon Musk (USAs motsvarighet till Jonas Birgersson) istället för hur filurer som Jeff Bezos köper inflytande, tja.
Business is business, and business is god.
Det lustiga är att skriver man sådant här med vänsterprofil på språket blir man hyllad. Gör man det med annan färg men med i övrigt lika innehåll är man knäpp. Det säger något om något, men vad?
Demens? Brrr. Jag tror t o m att DT är att föredra – hoppas jag aldrig får tillfälle att jämföra. DT har jag haft. Aldrig mer. Det där med att minnas, namn, plaster, personer, och så vidare – man kan resonera och spekulera så om ovan, det håller skallen för kanske för att den pluggat in det hela så hårt en gång i tiden, men sitta och göra en ritning på hur jag ska bygga ett garage? Känns som om någon drämt ett isblock rätt i pannan på en. Total nollställning, mentalt limbo.
Kanske det är vad sådana som Bidén och Lööfven måste vara för att stå ut?
Hörde att man ska kunna slå vad om vilket land/område i MENA/Afrika som är nästa att bli ”räddat” av fattiga pojkar och flickor från Home of the Free and Land of the Brave? Eddie Meduzas ”Feta fula dumma amerikaner” har nog aldrig varit sannare.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare