Jag växte upp i ett strängt religiöst hem där synd, straff och syndaförlåtelse hade en central roll. Gud skulle straffa mig om jag inte var lydig mina föräldrar. Genom straff och förlåtelse skulle jag bli en frälst god anständig person. Mina föräldrar trodde ärligt på detta. Jag tyckte ofta straffen var orättvisa. Med tiden lärde jag mig fejka min ånger och bön för förlåtelse. Jag var en duktig skådespelare med alltid den största rollen i skolans pjäser.  Så… Jag tror att min mor såg genom det. När jag blev tonåring och självförsörjande vid tolv vände situationen sig. Jag blev jämlik, vuxen.

Jag hade nu insett livets hårdhet och fattigdom, kunskapsbrist och kamp för dagligt bröd. Jag förlät mina föräldrar. Många andra barn hade det likadant. Jag trodde inte på Gud längre men höll mina åsikter inom mig.

Jag tror att etik och moral lärs till barnen väldigt tidigt. Man väljer mellan det goda och det onda, det krävande och det lättsamma. Jag är inte så säker på att ekonomin, det föräldrarna har och ger till barnen har någon avgörande betydelse. Om så, vore ju alla fattiga kriminella. Jag och mina syskon, mina barn hade blivit det. Världen och vad vi äger och har är dock helt annorlunda nu än i min barndom. Det finns mer att sukta efter. Normerna är inte likadana nu.

Finns förlåtelse idag? Straff är borttagen genom lag. Även för de kriminella gäller någon typ av vård eller bara imaginär smäll på fingrarna.  Man får inte längre slå barn, som rätt är. Men ibland har det blivit absurt när lärarna inte kan tillrättavisa barn och föräldrar motsäger inte barnens uteliv i knarkhörnan på torget. Den fria fostran är ingen fostra alls. Det blir svårt att orientera sig i livet utan en grund om rätt och fel. Flera unga hamnar helt snett i jakten på pengar och ”respekt”.

Säkert är dock att Gud har ersatts av mammon och det är inget stabilitet i det.

Idag, när döden är så närvarande, kan det finnas flera som undrar över himmel och helvete. Skuldkänslan kan övermanna oss. Den stora om jag hade gjort så, är närvarande. Tiden kan inte backas tillbaka. Förr bad man syndaförlåtelse genom en präst. Han kunde ge absolution om vi bad och ångrade oss. Hur gör man idag? Kanske inte alls?

Jag minns en av de ”stora” kriminella, nu liggande i sjukhus på låst psykiatrisk avdelning. Han hade drabbats av elakartad snabbväxande cancer. På grund av snar död och behov av viss behandling slapp han fängelset sin sista tid. Jag satt som vakt för honom, extrajobb på samma sjukhus där jag arbetade som kurator och terapeut. Jag tror inte att han planerade ta sitt liv, han skulle ju dö snart, men som kriminell ansåg man att han skulle bevakas.

Han hade börjat med snatteri och slutade med ett mord. Så många  brott …hela livet var som tagen ur en dålig kriminalfilm, inte från verklighet. Följaktligen hade han inga som brydde sig om honom. Kvinnorna försvann när pengarna sinade eller fängelseporten slog igen. Den som var kvar i livet var en syster men hon hade sagt upp bekantskapen länge sedan. Den enda personen som än hade kontakt med honom var en annan kriminell kumpan på en sluten psykiatrisk klinik. Ni vet, dömd till vård i stället fängelse på livstid. De fick ringa till varandra en gång i veckan, avlyssnad samtal, tio minuter. Jag tror inte att de avlyssnade på den kliniken där kompisen vårdades. I annat fall hade de avbrutit samtalet. Jag fick bara avbryta om min patient sa något olämpligt.

Jag tog flera extra pass, enkelt jobb där man bara satt eller gick efter patienten.

Efter någon dag började patienten prata till mig. Han frågade om jag kunde hjälpa honom. Han hade ångest över sitt liv. Ville han ha en präst? Nej. Han trodde inte på Gud men våndan över spillt liv var rejäl. Han ville göra något. Han frågade mig vad han skulle göra. Det var alltför många människor han hade sårat och skadat. Vad skulle jag säga?  Jag föreslog att han skulle be ursäkt och skriva ner det, förutsatt ångern var ärlig.

Jag arbetade i normalfall med missbruksterapi och att skriva brev till sig själv eller någon man hade sårat var en av metoderna. Man behövde inte skicka brevet till den andre om man inte tordes, bara klargöra sig själv situationen och sina göranden.

Den dagen ringde patienten med mig sitt veckosamtal till sin kumpan. När mannen i andra ändan började prata om planering för nästa kupp och hur han lurade den psykiatriska vården så han blev utsläppt la min patient bara ner luren, avbröt samtalet och ringde inte honom mer. Light bulb moment? Han bad om papper och penna, sedan vissa telefonkataloger för att hitta de människor han sårat. Han skrev brev till alla han kunde hitta.

Något brev kom tillbaka med adressat okänd. Han fick några ilskna brev tillbaka där brevskrivaren önskade honom till helvetet. Han var dock inte ledsen. Han väntade snarare att någon kom in genom dörren och sköt honom. Efter en vecka fick han ett besök. Det var hans syster. De hade inte träffats sedan hans andra fängelserunda. Nu höll de om varandra och grät ihop.

Sedan bad de mig att vara som stöd när stunden var inne.

Jag satt en lapp på tavlan i personalrummet. Ring mig när XX är döende oavsett tid. Jag lovade att komma till avdelningen då. Han började tappa andan på Juldagen och  dog på morgonen Annandag jul och ingen ringde mig, eller systern. Det var ju helg, du skulle väl inte komma då, sa någon.

Hans kumpan släpptes något efter, han var färdigvårdad och på så sätt hade suttit av sin tid. Dock hamnade han bakom galler tämligen omgående. Hans plan gick inte så lyckosamt. Kanske borde de ha hållit rutinerna vid telefonsamtal, att lyssna på samtalen. Men vissa fångar blir någon slags ”kändisar” även för personalen, oavsett vad de har på sitt samvete.

Det uppstår olika bindningar mellan vårdare och kriminella, som även för mig och den i cancer döende mördaren. Ibland är det inte till fördel för någon. Men någon gång hinner livet i kapp.

Vi tror att folk förändras men alla gör inte det. Kriminalitet blir ett yrke,  status och liv. Mord är bara ett steg uppåt på den kriminella karriären. Som en ung man sa utan ånger: Man visar sin förmåga. Han sköt ihjäl en person. Om ett tag är också den mannen ute med sin åldersrabatt. Kanske hinner livet ikapp, kanske inte. Risken finns att han betraktas som hjälte, högt på kriminaltrappan, som de yngre än sysselsatta med narkotikautdelning och springpojkjobb ser upp till. Samhället avslöjar sin hjälplöshet inför de nya kriminella. Det är också en farsot som sprider sig och är svår att stoppa.

Men tillbaka till död, så världsaktuell fråga idag. Har du någon du borde förlåta innan det är för sent?