Jag läste om ett av de farliga arbetena i Sverige: tidningsbud. Flera av dem har blivit attackerade, förlorat nycklar till ex. vilket gör att husen blir öppna för kriminella. Det är så olikt nu att arbeta som tidningsbud än på min tid, femtiotalet.

Många andra är hotade i sitt arbete idag. I närliggande sjukhus  möts man med stora skyltar om att hot polisanmäls. Låsta dörrar, vakter och mera regler har dykt upp under de senaste 10 åren. Så var det inte under min arbetstid, dock började hot tillkomma de sista åren och många diskussioner om hur vi med vänlighet kunde möta de hotfulla personerna, inte som på psyket genom att till sist golva dem och ge något lugnande.

Affärsbiträden berättar också om smädelser och hot. Lärare är i farozonen. Ja, polis och blåljuspersonal är hotade till den grad att de inte kan gå ensamma till vissa bostadsområden .

Hur blev det så här illa?

En annan artikel som fick mig att reagera var förslaget att samhällets mest utsatta och svaga elevgrupper måste undervisas av de bästa och mest erfarna lärarna. Inte de elever som är läsbegåvade och villiga att lära sig? Ta död på de duktiga eleverna kan man göra på många sätt, ett är dåliga/obehöriga lärare och låg nivå i undervisning. Det känns ibland som om vi inte behövde begåvningarna när bra skolor får till och med mindre pengar än skolor som är kassa. Lyckas skolan bra straffas den. Mera pengar i icke fungerande system har vi kört med i åratals utan resultat.

Ta hand om de svaga och ovilliga eleverna fordrar nog mer än de bästa lärarna. Det behövs ett helt paket av åtgärder. Är föräldrarna outbildade, kanske inte ens svensktalande kräver det först att ge barnen det språk som läraren undervisar med, i vårt fall svenska. Läxhjälp är också nödvändigt. Som lärare (en treårstid) har jag inte träffat ett enda barn som inte kan lyftas något med rätta medel. Men då pratade vi alla samma språk.

Elever som inte fixar skolan kan ha andra praktiska förmågor. Men att anta alla kan gå i gymnasiet, eller ens klara klass 9 är att bedra sig. Jag tror att man måste lägga nivån enligt förmåga, inte med tron att alla är lika begåvade, lika duktiga, lika intelligenta helt enkelt.

Att var och en undervisas på sin nivå skulle nog lyfta även de svaga eleverna. I en klass delade man eleverna i tre grupper beroende på kunskapsnivån i matte och engelska. Efter ett år hade alla höjt sig rejält i kunnande och betyg. Men det avbröts sedan, för detta experiment var inte jämlikt utan förtryckande.

På min skoltid skiljde man ju åt utan ”alla lika” tankar de läsbegåvade och studiemotiverade med bra betyg från de med sämre betyg och med mer praktisk handlag. Och de som hade uppenbara svårigheter med skolan hade plats på en specialklass med flera lärare. I min grundskola med över 500 elever gick 7 av dem på en specialklass med 4 – 5 lärare. Idag är det ojämlikt att ge adekvat undervisning genom att separera. Alla ska helst gå i samma klass oavsett förmåga och på så sätt inte få sina hjälpbehov tillgodosedda. Specialklasser är det stora undantaget, inte en rättighet när skolgången inte alls fungerar. Eftersom avhoppen från skolan ökar kan just brist på specialklasser vara felet?

Det är också en plåga att gå i en klass vars kunskapsnivå man passerade flera år före. Eller tvärtom. Varför är det så svårt att acceptera vi inte är lika varken i intelligens, vilja eller i förmåga? Jag tycker det liknar förakt. Barn har olika intellektuella förutsättningar, beteende, mognad, motivation, förmåga att koncentrera sig och följa med i undervisningen och olika stöd hemma.

Men eftersom skolan är kommunalt ansvar gäller även där mer budget än behov.

Så, man sorterade kallt upp elever på min tid och det gjorde mig till tidningsbud. Jag började i flickskola vid tolv år fyllda. Dit kom man med bra betyg och en veckas intagningsprov. Det var inte gratis och mina föräldrar kunde inte betala det. Stipendier var för osäkert. I september började jag bära ut tidningar, en så kallad krets på vardag och två på söndagar. Det var fusk eftersom nattarbete inte var tillåtet för barn men min mor som också bar tidningar under tiden hon var ”hemmafru” skrev sig på jobbet och jag utförde det. Damen som basade över utlämningsstället visste hur det var. Fusk med åldern var allmänt känt. Som tur gjorde ingen något åt det.

Jag bar ut tidningar i fem år. Något sommarlov hade jag inte utan bar en krets till. Jag blev aldrig hotad på nätterna. Högst bjuden på fika, godis eller en julklapp på julafton. De eventuella fyllon jag passerade på söndag morgon sa kanske hej och ibland fick jag en slant. Duktig flicka.

Jag är glad över att inga barn behöver arbeta i Sverige för att få gå i skolan. Samtidigt missar man nog något som heter eget ansvar. Det hörs gnäll, protester och krav från ungdomar idag men  få av dem i Sverige måste bidra till sin egen överlevnad. Svenska barn lever som grädden på moset av världens barn men många är mer missnöjda är barn som finns i svåra omständigheter.

Jag läste aldrig till studenten då. Nattarbetet tog sin tribut. Efter fem år slutade jag. Men så fort tillfälle gavs med kvällsgymnasiet satt jag mig åter på skolbänken. Efter studenten, som inte var den riktiga studenten längre, blev det filosofie kandidat, sedan socionomexamen, forskarutbildning, arbete förstås och på sidan om flera betyg till samt yrkesrelevanta vidareutbildningar. Att studera blev min hobby. När jag hade påbörjat doktorandstudier insåg jag hastigt att varken jag eller någon annan skulle ha glädje av min doktorsexamen och jag slutade tvärt efter ett år. En bidragande orsak var igen pengar. Att studera på heltid och ha heltidsarbete gick illa ihop.

Jag hade hamnat i cirkelns början igen. Arbeta för att få läsa. Jag bestämde mig ha läst färdig.

Idag är kunskap färskvara, även beroende på vilka vindar som blåser. ”Rätt” kunskap är verkligen färskvara. Allt går så fort. De med lång erfarenhet är inte mycket värda. Det är som om hjulet uppfinns på nytt hela tiden, med olika ”rätta” ismer och variationer. Det jag kunde bara några år sedan har passerat bäst före datum, ointressant för Samhället. Att ha en gedigen kunskapsbank om någonting är få förunnat att föra vidare. Oavsett hur många miljoner ens arbete sparade åt Samhället blir man snabbt ingenting när jobbet läggs ner eller man pensionerar sig.

Efterträdare uppfinner hjulet på nytt.

Vi gamla få acceptera vår obetydlighet och att vara ur tiden fast det svider ibland när jag ser hur de yngre rent av kvackar.  Hur ren trams värderas högt. Hur ämnen vilka passar i en studiecirkel är nu upphöjda till Universitetsvisdom.

Också de papperstidningar som tidningsbud delar ut kommer  snart vara minne blott. Inte på grund av kriminella gäng som rånar en utan på grund av klimatskäl som tränger sig in överallt och att vårt liv styrs mer och mer av den fyrkantiga rutan och inte av pappersblad vi vänder.

Så även här. Internet förmedlar dagens nyhetsflora och den enda tidningen som kommer genom brevlådan är en gratis ortstidning.