Jag har funderat över livet och döden de sista dagarna. Det är naturligt när döden drabbar en. Det är inte så att jag bara sitter och grubblar. Jag gör vad som skall göras, det praktiska. Vi närmast anhöriga samlades för kaffe. Jag gick 22 kilometers träningsrunda. Jag packar saker för min vandring. Jag tömmer lägenheten av mina privata saker, den är ju uthyrt den första maj för sex månader.
Min hyresgäst är en indisk dataexpert. Dessa vi har ont om. Men någon bostad kan man inte ge till honom utan han får leta och flytta runt. Nyss sa politiker att vi inte skall ha arbetskraftsinvandring för enkla arbeten. Bra, men hur tänkte han få folk till arbete om bidragen ger lika mycket som lönen, eller kanske mer? Vilket arbete kan den helt outbildade få? Kommunala stödjobb?
Jag gör en liten ömsesidig insats och hyr ut till datakillen.
Valet kommer att gå förbi mig. Jag kan inte rösta från USAs ödemark. Skönt att slippa propagandan men jag hade velat rösta – om jag visste på vilket parti. Jag känner föga sympati för någon parti nu även om det finns punkter i vallöften jag kan instämma i. Löften är löften, verklighet annat. Jag får veta hur det gick när jag är åter hemma.
I min ålder börjar man känna ungefär att jag har gjort min del för Samhället. Vad har jag gjort – egentligen – utöver mina tre barn? Jag har haft fadderbarn, arbetat med bistånd, planterat 1000 träd i Afrika, smugglat saker till de behövande, varit ganska varsam med miljön men flyger, ofredat politiker i Kina angående Tibet, domar mot yttrandefrihet i Saudiarabien, mer… även ställt frågor till svenska politiker fast de aldrig svarar. Jag har inte lastat världen med kriminalitet eller missbruk. Jag har arbetat i ett yrke som ansågs samhällsnyttig. Jag var framgångsrik, sägs det. Jag har försörjt mig och mina barn.
Jag har protesterat mot vapen och krig. Försvarat yttrandefrihet med hot mot mitt liv. Oroat mig för den islamisering jag anser att landet är på väg mot. Inga muslimska länder fyller ju demokratibegreppet eller yttrandefrihet, inte fred med oliktänkande, jämlikhet för kvinnor, allt det som är viktigt för mig.
Jag har tagit hand om min sambo, nästan till slutet. Men det är inget att skryta över. Det är så man gör. Kärlek kräver ibland uppoffringar.
Dock lämnar jag ingenting efter mig. Allt jag har gjort är så förgången tid. Så är det. Blommor, applåder och sedan glömska. Fattigpensionär. Slut.
Jag har kommit till ett slags uppgiven punkt i livet vad gäller samhället jag lever i. Jag känner mig oändligt trött över tillståndet i världen, inte bara i landet Sverige. Ni som läser denna blogg behöver inga flera förklaringar. Ni vet och jag vet att ni förstår.
Så, jag planerade en lång vandring, något jag har velat göra länge. Att gå rensar huvudet och sinnet. Det är en befrielse att försvinna ut till ödemarken från alltför mycket ”civilisation”. Jag gladde mig åt min resa. Efter sju år vågade jag lämna min sambo permanent till andra händer.
Min sambo dog snabbt av svält. I Sverige. I Kommunens boende. Jag vet inte vad som står i dödsattest men har man inte fått någon vätska och mat på över en vecka och dör då är det ju svält och törst man dör av. Oavsett eventuella andra diagnoser. Oavsett om ens tid hade liksom runnit ut. Det fanns en suverän person på boendet men han kan ju inte bo på jobbet och bära allt på sina axlar. Han fick bli en dödsängel med en morfinspruta i handen.
Ingen ringde oss innan det var nästan förbi. Resan till mina barnbarn under den veckan fick en bitter eftersmak.
Jag fick sitta dödsvakt omgående efter resan. Och döden kom snabbt. Som sagt, jag var tacksam för det. Morfin är de svältande döendes vän. Anna Ekelund Nachman skriver i ”Dagens Samhälle” om sin väns död. ”Ni måste acceptera att hon är döende, säger personalen. Att svälta människor till döds kombinerat med mycket morfin är inte ovanligt om de är tillräckligt gamla.”
Att svälta människor till döds med morfin… läs det sakta och känn hur det låter. Kanske det bästa som händer om man liksom gett upp? Men läs det sakta och lyssna på hur det låter för din egen framtid.
Samhällets moral mäts bäst i två saker: hur vi tar hand om de små värnlösa barnen och de gamla vårdbehövande. Moralen är inte god. Barn föds i bilar. Små barns vård ses som jämlikhetshinder. Gamla får svälta. Det finns säkert många andra måttstockar men jag tror att livets början och livets slut är de bästa mätinstrument vi har.
Hur mäter du samhällets moral mot och av sina medborgare?
Ingen går dock genom livet oskadd. Det är så lätt att gå sönder men det tar tid att lappa ihop sig. Vi hoppas alltid det bästa för de människor vi älskar. Många av oss rent av sliter för att åstadkomma det. Man kan dock inte leva för någon annan, bara vara en del av andras liv.
https://www.dagenssamhalle.se/kronika/vem-bestaemmer-naer-vara-gamla-ska-doe-23678
Ska jag vara ärlig så blir jag rädd när jag läser det du skriver och det du länkar till. Ångesten kommer smygande när jag inser hur stor risken är att det jag läser också kan drabba mig, som en vidrigt, förnedrande avslutning på ett liv som jag faktiskt haft stort nöje av.
Hur är det ens möjligt att rasera så mycket på så kort tid?
Jag är på samma plats som du. Uppgiven, sorgsen och ledsen. Men vi är i gott sällskap, nästan alla jag möter känner likadant.
När det gäller valet vet jag precis vilka partier jag inte vill rösta på. Problemet är att det inte finns några andra. Om jag riktigt, riktigt anstränger mig kan jag komma fram till att jag kan rösta på tre halva partier, vilket inte är till någon större hjälp.
Jag önskar mest att Miljöpartiet åker ut ur riksdagen och att sossarna imploderar och löses upp i samma dis som deras vallöften brukar resultera i. I övrig har jag inte mycket hopp om att något kommer att förändras eller förbättras.
Men jag ska tänka på dig när du vandrar i en storslagen natur och verkligen känner livet som det skildras i Lars Ahlins dikt ..
Ta livet lätt, ..
.. skratta och ha det lustigt!
Det är bara dumma människor som surar och plågar sig.
Att ta livet på allvar är att misskänna sin obetydliga roll i världen.
Begriper du inte att livet är kortvarigt,
det går undan som en dans, ett huj och så är det slut.
De flesta blir snopna på ålderns dar när de märker hur fåfängt det var att de bråkade så mycket, grät och skrek och slet i håret.
Man ska leva som när man åker skridskor på glatt is – elegant, i full balans, med glidande långa skär, snabbt, i vintersol och med frisk vind svepande om huvudet.
Tack för dikten. Min sambo Dick kunde det med skridskor medan jag bara faller.
Du är en förebild. Tack för att du finns.