Det finns en film om två gamla cancersjuka gubbar liggande på ett sjukhus. De beslutar sig att gå ut och göra något av sin bucket list innan det är för sent.
Jag sökte på ”bucket list” på Internet och vilka enorma listor det dög upp.
Det handlade mer om hur man vill leva och vilka saker av världens smörgåsbord man ville plocka och pricka av, inte att göra några få saker som förgyllde tillvaron eller påverkade en positivt, inte heller det man gör för andra. Undantag fanns förstås.
Ett exempel: se hundra djur? Tänk om man bara kommer till 98. Jag har inte ens orkat räkna alla djur jag har sett. Nej, 100 blir det nog inte men kanske 75 -80 om husdjur är med och insekter borträknas. Räknas fåglar? Då blir det mer än hundra.
Att färga håret hittade jag på någons bucket list. Lite mer hade jag tänkt mig.
En del på listorna var förstås intressant. Mycket handlade om att se världen.
Vad finns på din bucket list, det du ska göra i livet före döden? Hör du till dem som tror att det finns så gott om tid och jäktar inte utan skjuter upp det du önskar? Finns det hinder du inget kan göra åt som barn du har ansvar över? Kanske finns det lite mindre saker man önskar att göra men inte ge sig tid till det?
En dag har tiden gått och en del saker på listan är omöjliga att förverkliga. Man kan faktiskt vara för gammal för fysiska prestationer. Att få till drömyrket har också sin begränsning. Världen förändras och hindren som krig bildar murar. Eller pengarna räcker inte till, ett vanligt skäl till att ens bucket list blir bara en dröm, om ens det.
Jag hade ingen skriven lista men en tanke ”det ska jag göra en dag”. När jag tittar bakåt har det hänt en del men många saker har stannat på önskestadiet, i soptunnan eller bara i en fantasi som aldrig kommer att förverkligas.
På min lista fanns en resa till Egypten. Vi var nästan på väg dit när gubben min blev sjuk. Sedan kom den arabiska våren som inte var en vår utan höstkyla och allt blev kaos. Det känns som om pyramiderna är något en ensam kvinna får avstå från. Gruppresor är inte min grej. Gubben har rest färdig.
Det fanns en del andra historiska platser jag ville se. Rom, Venedig. Avprickad. Grekland likaså. Någon väldigt ursprunglig långt från civilisationen levande stam. 2 stycken avprickat. Andra platser. Ja, många i Asien där vi bodde ett tag. Burma och Pagan. Jag hade drömt att resa dit sedan tioårsålder då min far köpte en bok ”Vår Vackra Värld” och där fanns en bild från Pagan. I ett tempel kunde man se en målning av mongolhärskare som raserade kungariket Pagan 1287, troligen Khubilai khan. Den enda målningen i världen.
Pagan var fantastiskt, alla superlativ krymper. Det var enastående att se bilden av mongolhärskaren ridande på en liten häst och flätorna flygande i luften. Man fick inte ha mer ljus än ett stearinljus för färgerna kunde blekna och fönstren var igenspikade.
Jag skulle skriva en bok. Avprickat. Publicera noveller som extraknäck. Ja. Men jag ville skriva också något som gav andra hjälp i deras arbete. Jag skulle doktorera. Jag gav upp efter ett år. Jag var tvungen att arbeta heltid och läsa heltid, det gick inte ihop. Undervisningen var inte heller något jag hade förväntat mig, vi höll på att citera andra alltför länge. Jag sörjer inte att jag hoppade av då. Boken jag skrev i stället blev dock en miss. Trots översvallande brev från några förlag fick jag inte den publicerad. De kanske tackar nej så? De skyllde på ekonomin, det går inte att sälja handböcker för socialt arbete.
Jag ville ställa ut mina naturbilder. Avklarat. Men vart hamnar de sedan om inte i soptunnan efter döden?
Jag ville vara en snäll och hjälpsam person. Även det är tveksamt. Det beror på vem man frågar. Kanske min imaginära lista innehöll mer av känslomässiga saker än materiella. Att vara älskad, god mor, bra person, utbilda sig, göra något för samhället, inte en egoist. Jag kan inte bedöma själv om ens något är avprickat, annat än vissa förbättringar för området där vi bodde när barnen var små.
Det finns förstås saker jag önskat göra och gjort som att vandra tour du Mt. Blanc, vandra på Grönland, gå på Inlandsisen, Sarek, vandra med barnbarn, höra vargen yla i naturen, vandringar och bestigningar med sonen, resa med barnbarn, se Eiffeltornet och andra sevärdheter. Men lista som prickades av? Nej, det var mer livet som hände. Det finns överraskningar jag har bjudits på som safari och Kilimanjaro. Ibland är livet magiskt. Ibland bara skit.
Det finns en sak på min önskelista som börjar bli verklighet. En lång, lång vandring. Jag har gjort lång vandring förut, Nordkalottleden. Ja, då var 80 mil långt och orsakade tidningsartiklar och intervjuer, nu är 80 mil bara som en träningsrunda. Att korsa Island norr – söder var inte ens värt att försöka skriva om. Idag är äventyr så häftiga att en vandring genom Island är liksom normal semester. Jag tyckte det var en fantastisk vandring.
Så den sträckan jag planerar är inget att prata om, än. Hur långt? Det får jag se när jag går. Jag går så långt jag orkar. Nu ska jag inte planera så mycket som den första gången. Jag lämnar lite mer till slumpen. Jag försöker i alla fall inte överarbeta och besluta hur långt exakt jag måste gå en dag.
Att planera, göra en liten lista om vad man vill åstadkomma under året, liknande nyårslöften är inte så dumt. Jag ska hålla mig nu till den närmaste tiden, inte mer. Att komma i väg och vandra och några få saker som måste till innan jag flyger iväg. En del av detta är smärtsamt som att lämna sambon till ett boende. Men livet väntar inte, inte ens på mig.
Hur är det med dig som läser? Vad finns på din lista? Eller tar du dagen som den kommer?
Bilder: Rom, Pagan, Imofoss Nordkalottleden, , safari i Tanzania.
Det låter kanske idiotiskt, men den första och enda punkten på min bucketlist är från när jag var 9 år. Jag har ett så starkt minne av mig själv där jag går med hunden och grubblar över varför min mamma så bittert ångrade alla beslut hon fattat i sitt liv och varför hon så intensivt längtade tillbaka till den tid då hon fortfarande var ung, fri och bodde hemma hos sina föräldrar.
Så min enda önskan har alltid varit .. ångra inget och bestäm dig för att göra det bästa av nuet och vara lycklig över det du har.
Det har fungerat så här långt, jag har lärt mig mycket av alla mina misstag, klavertramp och har på så sätt samlat ihop ett ansenligt kapital på min erfarenhetsbank. En förmögenhet som gör livet lätt och ger stor förståelse för mina medmänniskor av alla sorter.
Så, jag är faktiskt lite tacksam mot min inre nioåring. ;-)
Men på den tiden fanns förstås inte begreppet offerkoftor eller tillgång till offentlig offerbekräftelse.
Any, du har en underbar och vettig bucket list.
Jag hade en som femåring, jag skulle skriva böcker. Men det föll i glömska länge.
Du kan ju fortfarande skriva böcker eller ge ut den som inget förlag vågade satsa på, om du gör det själv med hjälp av någon av alla dem som erbjuder den typen av tjänster.
Det har jag lärt mig efter det att du uppmanade mig att skriva en bok. Att själv ge ut en bok som är sökbar hos bokhandlarna behöver inte kosta mer än 800 kr. Något som fick mig att prova om jag kunde genom att skriva ner min hittekatts gamla blogginlägg på ca 80 sidor.
I mitt fall blev det lite .. rätt så mycket .. dyrare eftersom jag envisades med att ha med alla bilder, även de i färg, och ständigt missförstod alla instruktioner så jag fick ta extra hjälp med det som förmodligen är superenkelt för alla andra.
Men resultatet blev en ny erfarenhet och en rätt uppskattad julklapp till nära och kära .. så kanske jag provar på allvar vid något annat tillfälle när andan faller på. ;-)
Så dokumentera din långa vandring .. med bilder, funderingar, behagliga eller förtretliga upplevelser, längtor och allt däremellan.
Utmärkt fråga!
Strindberg avverkar Rom på en dag, ofta utan att gå ur vagnen: ”Jag har inte kommit för att se. Jag har kommit hit för att ha sett.”
Något som kanske hamnar på ”listan” när jag pensionerar mig om tjugo-trettio år är ”höra alla Bachs instrumentella verk framföras av musiker”. I BWV blir det väl ungefär nummer 439 och framåt. 641 stycken, men jag har redan klarat av de sista, Musikalisches Opfer och Kunst der Fuge, så i värsta fall vet jag hur det slutar. (Stämmorna klingar ut i den sista ofullbordade satsen, strax efter att en av dem ”stavat” B-A-C-H.)
Se min son bli vuxen och klara sig själv. Veta att jag både lekt och förmanat tillräckligt mycket (eller lite).
Lägga mer tid på verkligheten och fantasin, och mindre på ”nätet.”
”Jag har kommit hit för att ha sett” det stämmer nog för många.
Lägga mer tid för verklighet än nätet borde vi alla som sitter vid burken komma på oftare. Jag ska bättra på mig – en dag.
För flera år sedan toppades min lista av längtan att segla i varma vatten. 1986 gjorde jag slag i saken, sålde mitt hus och företag i Karlstad för att ta ett sabbatsår och segla i Västindien. Året blev till 8 underbara år med många äventyr på öar i Karibien och Venezuela.
Vi har blivit lärda att frukta förändring. Tänk om vi förlorar det vi har? Tänk om jag misslyckas? Tänk om jag måste skämmas?
Alla dessa förbehåll och tveksamheter är förståeliga och även befogade. Men när allt kommer till kritan finns det faktiskt ett val.
Sök hjälp om det behövs, ta en risk om det är nödvändigt, förändra där det inte fungerar. Min erfarenhet visar att de människor som vågar har funnit mer lycka än de som inte gjort något.
Det finns inga garantier. De goda människorna kan förlora, risktagarna kan snubbla, men valet finns alltid. Risk gentemot försiktighet står där alldeles framför oss.
Den där känslan att man kommer från civilisationen, inte till har jag varje gång jag kommer från en vandring. Desto längre desto svårare att ta de sista stegen.