Jag gör vad jag kan, säger fågeln i fabeln till lejonet. Fågeln flyger mot skogsbranden med en droppe vatten i sin näbb när lejonet och alla andra skogens djur flyr. Den fabeln berättade Kailash Satyarthi i prisceremonin när han mottog Nobels fredspris. Var det inte en illustrativ beskrivning av världen?

Jag gör vad jag kan gäller också för årets Fredspristagare Kailash Satyarthi och Malala Yousafzai. Obama borde skämmas denna dag. EU, alla de överbetalda tjänstemännen där, borde också skämmas denna dag. Ett barn och en vanlig man har gjort mer än vad de har åstadkommit. Gett hopp. Stått mot världens elände. Fört barnens talan.

När barnen i andra länder drömmer om att gå i skolan struntar många svenska elever i den stora förmånen att få kunskap. Skäms de inte?

Årets Fredspristagare har gjort vad de kan. Hur är det med oss andra? Gör vi vad vi kan för våra närmaste, vår närmiljö, landet, världen?

Svaret är nog nej i de flesta fall. Kan vi bättra på oss? Hur? Har vi det så bra att vi inte ens kan komma på något att förbättra? Hur känner de käbblande politikerna sig i kväll, de som festar just nu på en uppfinnarens bekostnad. Skäms de? Tänker de bättra på sig i morgon eller botar de bakfyllan? Vi har bildat invecklade kostsamma strukturer för att styra det mesta i världen, medan samhällen faller på grund av krig, förtryck, likgiltighet, brist på utbildning, demokrati… Är världen på väg eller glider allt baklänges?

Är det bara jag som har ångest och skamkänslor över att ha åstadkommit så lite och så lite av värde? Eller ser jag på mitt liv med alldeles för svarta glasögon?