Har vi barnperspektiv – någonstans, någon gång?

Efter en paus på toppen av Glenn pass tog jag mig neråt mycket varsamt. Det var då jag träffade fyra personer som skakade om mig och gav dessutom hastigt dåligt samvete om hur jag hade varit som mor.

Stigen upp hade varit tungt men man belönades med otroligt häftig natur. Genast när jag trodde mig vara uppe på passets krön kom en tvär stigning till. Jag måste medge det var ansträngande men till sist satt jag på en liten platå där flera andra vandrare vilade, drack vatten och knaprade något från trailmix påsen. Alla såg lite trötta ut.

En rysk TV journalist sållade sig till gänget. Han kom från norr och skulle bara gå en mindre bit samt filma och göra intervjuer. Han började genast fråga ut mig när de andra hade informerat honom om min ålder. Fråga henne!

Han försökte få min vandring till en superprestation på grund av åldern men det gick inte. Jag hade satt mig för att vila flera gånger vid den tvära stigningen. Det sa jag inte till honom utan tyckte att hela vandringen var utan problem. Det är bara att gå!

Att gå sakta är väl inget problem? Att sätta sig vart femtionde meter vid uppgång är väl inget problem? Jag kom ju upp! Jag var på punkt 790 mile, dag 59, allt väl.

Vi avslutade intervjun ganska snabbt. Jag började gå neråt väldigt sakta. Det sker faktisk mer olyckor vid nedgång än uppgång. Gå ner är mer avancerad rörelse för kroppen fast det inte känns så. De flesta går också fortare ner än upp.  Stigen var smal och hal med isiga bitar blandad med geggig lera och stenar. Längre ner fanns ett snöfält. Det var då jag såg de fyra personerna. Av två syntes knappt huvudet.

Två små flickor och deras föräldrar kämpade sig uppåt mot krönet i snömodden.

De två flickorna hade gympaskor, shorts och var sin lilla käpp. Jag hade två gåstavar, långbyxor, rejäla skor och hade ärligt sagt jobbigt att gå.

Jag frågade föräldrarna hur gamla flickorna var. De var 4 och 5 år.

  • De ska bli de yngsta som har gått hela Muir Trail, upplyste pappan mig.

Han tog lite bilder och de skulle skickas till Internet, Facebook. Vi har tränat för det här, sa han snabbt till mig när jag sa är de inte lite väl unga. Jag frågade inte om träningen.

Min första tanke var barnmisshandel. Jag kan inte i min vildaste fantasi tro att fyraåringen hade sagt: pappa, min största dröm denna sommar är att vandra Muir Trail 338.6 km som går ofta i svår terräng och på många höjder, upp och ner, stenigt och jäkligt men fina utsikter. Kan vi göra det, mamma och pappa? Snälla!

Jag tror att fyra och fem år gamla flickor vill gå och bada, ha picknick, gunga i parken, leka med kläddockor, spela spel på Ipad, åka på en sparkcykel och gå till Disneyland. Jag  tror drömmen är Disneyland inte Muir Trail. Inte att vandra 340 km för att föräldrarna ska få rekord och skrytbilder på Facebook.

Jag steg åt sidan och balanserade i snömodden för att ge dem plats gå förbi. Barnen halkade i snön, stretade förbi mig med sammanbitna ansikten. Jag tog mig varsamt neråt. Dagen efter träffade jag ytterligare ett barn på leden, en pojke precis 7 år med sin far.

Pojken var liten för sin ålder. Hans ryggsäck var för stor. Hans ansiktsuttryck och tystnad sa allt. Han ville vara annanstans. Det kan hända att vandring med pappan hade låtit spännande, men inte så långt, inte i så svår terräng. Hans far skröt att pojken blev den yngsta pojken som gick hela Muir Trail.

Första platsen var ju redan tagen av de två småflickor.

Jag sa några beundrande ord till pojken men hans ansiktsuttryck var bara trött. Fadern försökte skicka bilder till Internet.

Visst, barn kan prestera mycket mer än vi tror. Men att medvetet utsätta dem för faror? Bara för att Internet finns innebär det inte att föräldrar måste ha rekord ungar och synas över världen.

Jag undrade tyst för mig själv. Om något händer, ett barn halkar med sina små gympadojor och faller ner i avgrunden med död som följd. Hur skulle föräldrarna lösa det? Vore inte det livets slut? Skulle anklagelserna hagla mellan föräldrarna resten av livet? Eller vore det bara ett offer man får ta?

Vilka risker är rimligt att utsätta sina barn för att synas på skrytlistor och slå rekord?

Jag hade träffat ett barn till men hon var 13 år och gick en veckotur med sin far. Vi pratade en stund och fadern frågade om nästa bit på leden. När jag berömde flickan lyste hennes ögon som stjärnor. Men i dessa tre småbarns ögon lyste inga stjärnor.

Muir Trail är ingen barnlek. Det finns bättre områden om man vill lära sina barn att vara ute i naturen. Varför är inte en lättgången veckovandring nog längre? Blir det inte lika många likes på Facebook?

Dessa små vandrande barn gav mig en mindre bra tanke om mitt eget föräldraskap. Det var inte första gången jag skämdes över mitt moderskap men nu kom igen en minnesbild. Vad var jag att döma andra? Jag hade satt mina barns liv i spel. Under en av våra resor i södra Thailand var allas liv i fara tack vare vårt vägval. Vi, barnens far och jag sket i varningsskyltar, körde vidare och hamnade på ett terroristläger. Andra äventyrliga resor… Mer …Jag har också pressat barnen att vara på topp i skolan. De skulle vara bäst.

Jag hade gjort tvångsmässiga förändringar i barnens liv utan att fråga om deras åsikter. Nu gav barnen jag träffade på leden mig en senkommen skamkänsla. Vad använder vi våra barn till? Vad kräver vi av dem för att kunna skryta? Offrad vi deras välmående för att själv få fördelar? Får barnen avstå så vuxna orkar existera?

Är vi vuxna alltid först? Har vi barnperspektiv – någonstans, någon gång?

I skuggan av påtvingade slöjor, barnäktenskap, barnsoldater, köns­stympning med mera är det lätt att minimera våra egna felsteg. Vi är så mycket bättre! Att barnperspektiv knappt syns i vår svenska  vardag och garanterat inte hos våra politikers planering är en skamfläck, lika illa som föräldrar vilka tvingar sina barn fylla deras liv med rekord och skryt på Internet.

Nedersta bilden från Wikipedia. Muir Trail.

3 svar på ”Har vi barnperspektiv – någonstans, någon gång?

  1. Hej.

    Efter att ha vuxit upp med, och senare som lärare och vuxen träffat barn, som inte haft andra krav än antingen vara ur vägen eller göra det som känns bäst, tror jag kan påstå att ditt sätt är bättre.

    Med krav på en finns något att definiera sig med och mot, där finns något att leva upp till men samtidigt något att ta ställning till om vill leva upp till det – eller om det är rättvist, och den senare reflektionen återkommer man till med stigande ålder. Var det verkligen så hemskt att bli tvingad att göra läxor före man fick ut i skogen och bygga koja? Var det så illa att få en uppsträckning om bordsskick och att dess brist och frånvaro signalerar bristande respekt mot värden? Nej, det var ju faktiskt inte det.

    De jämngamla jag känner, och även folk i sonens ålder (ung vuxen som det kallas numera) som haft fri uppfostran vet varken hur man för sig eller varför man gör det. Inte heller förmår de att göra saker själva, om de inte bärs fram av en tsunami av beröm hela tiden. Byta tätningslister mitt i natten, i -20 grader? Aldrig. Skruva upp elementen till max och ring pappa och mamma om elräkningen.

    Utan krav och utan prövningar blir man sådan, att man anser att det är alla andras uppgift att fixa allt åt en, och även att det är världen det är fel på när man misslyckas utan att ens ha försökt: man tror på riktigt att det räcker med att dyka upp och andas för att man skall få något.

    Visst, gå den där leden vid späd ålder är överdrivet och det är den vuxnes fel – men de är avvikelsen. Du har säkert som jag sett motsatsen: pappa bär allt likt en sherpa, och minsta barnet kräver, uppbackat av mamma, att bli buret i famnen. Inte heller det är normalt.

    Skall man ha med små barn, gäller ju samma som vid all vandring: den långsammaste sätter gruppens tempo.

    Bah, svammel från min sida – men summan av kardemumman är att utan krav från vuxna när man är barn, kan man inte växa upp. Man blir loj och luguber, med (som min svärfar säger) ”bröst och bringa som en lungsjuk ansjovis!”.

    Att träna en hund är att ställa krav på den: vi är inte annorlunda och föräldern har samma ansvar mot barnet som ägaren mot hunden.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  2. Finns vissa föräldrar som har så bråttom att introducera sina barn i alldeles för mycket.
    Min väninna tex. ställde sin då 1/½ åring på ett par slalomskidor, här skulle det åkas slalom. Och hur bra gick det?
    Han skulle cykla så fort han nådde ner till pedalerna, han skulle spela tennis för att pappa tyckte det var roligt, sedan att hans racket var lika stor som han själv spelade ingen roll.
    Det slutade med att han satt på golvet i sitt rum när han skulle skjutsas till simning och utbrast med hög röst: Nääää mamma jag orkar inte mer.

  3. Ditt dåliga samvete behöver du inte ha. Att Sverige ser ut som det gör beror på allmän slapphet och kravlöshet. Måhända tyckte inte dina barn om allt du fick dem att göra just då, men de tog sig igenom detta, vilket har stärkt dem för resten av livet.

Kommentarer inaktiverade.