Men den viktiga frågan – pajen då?

Månen lyste. Natten föll på medan jag gick på riksväg 140 för att ansluta åter till Pacific Crest Trail. Jag hade fyllt på mat och vatten på Fish Lake Resort. Dessutom hade jag ätit den bästa fruktpajen i mitt liv. Det är dag 110 under min PCT vandring.

Jag var nöjd med livet fast ryggsäcken vägde en del eftersom den var full av mat, vatten och gas. Tur att jag tog med mig extra vatten för Cascade Canal, som borde ha varit en vattenkälla, var torr. Jag satt tält vid den torra kanalen högre upp på leden och kokade en kopp te. Jag hade ätit middag på Fish Lake men fyllde nu på med några kex. Jag var alltid hungrig.

Vandrare pratade ofta om mat och drömde om något de skulle äta hemma. Så även jag.

Maten var enformig på leden. Den byggde på två grundstenar: kort  koktid och låg vikt. Nudlar, frystorkat, potatismos, tonfisk, grötflingor eller müsli och sportdryck var basen. Däröver tortillabröd, nötsmör, jerky, kex, nötter, torkad frukt. När jag passerade en mataffär köpte jag choklad, äpplen och apelsiner, tomater och avokado för några dagar. När vädret blev kallare utökades min mat med ost och kokta ägg. Jag fick mycket mat och snask från olika dagvandrare, de som skulle avbryta, hundrastare  och även en hel del från en restaurang vid White Pass gratis eftersom de skulle just stänga.

Jag bar vad jag orkade. Jag åt massor när jag passerade någon tätort. Frukost, lunch, middag, mellanmål ibland trängd ihop på få timmar, ändå var det inte tillräckligt för den mängd energi som behövdes. Jag tappade totalt 14 kilo från min helt normala vikt. Vill du banta gör en långvandring.

Jag åt äppelpaj som efterrätt när jag fyllde på mitt matförråd. Äppelpaj är USA, inte bara hamburgare.  Alla pajer var inte förstklassiga. De serverades inte snyggt, var kalla eller glassen smakade inte grädde. Någon hade äppelmos i stället äppelbitar. Degen kunde vara geggig. Men andra var frasiga med goda äppelskivor och serverades med glass som smakade äkta vara eller lagom vispad grädde. Det fanns även små pajer i pappförpackning i några affärer. Jag tyckte de var så delikata vilket förmodligen var inte sant utan det var sockret och fettet som talade.

Den enda bärpajen jag åt var paj med Huckleberries. På Trout Lake (dag 139) var pajer med de bären en specialitet. Jag köpte en hel paj. Det var min middag ute i den brända skogen med utsikt mot Mt Adams när mörkret föll. Området hade massor med bär på brandareor och så klart hungriga björnar. Jag hade spanat efter bär tidigare i skogen, men torkan hade tagit alla hallon och smultron. Nu, i Washington som var ett regnigare område kunde man äta Huckleberries så man till sist mådde illa.

Så till min ”pajtävling”. Vinnaren blev Fish Lake Resort  där jag åt en persikopaj. En annan vandrare åt äppelpajen den gången. De båda pajerna var himmelska. En frasig botten, ovan den frukten snyggt inlagd i halvmåneformade skivor, inte för mosiga utan lite tuggmotstånd kvar. Inte för söt så något av syran i frukten var kvar, svag kanelkryddning och ett tunt lager nötcrunch. Locket var av deg remsor, puffiga som av smördeg. Lagom varm. Till det hemgjord vaniljglass. Först när jag hade glufsat i mig pajen kom jag på kameran. Sorry! Det var en himmelsk paj.

https://fishlakeresort.net/

https://oregonencyclopedia.org/articles/blueberries_and_huckleberries/#.XDthRM1G3IU

 

2 svar på ”Men den viktiga frågan – pajen då?

  1. Hej.

    Gröt på korn och råg, med bitar av torkat äpple och en matsked russin, var frukost varje dag på den längsta vandringen jag gjort. Tror det var 1dl korn/råg, fem eller sex äppleskivor, och två matskedar russin uppblötta i 4dl vatten värmt på T-sprit i ett gammalt kokkärl från armén.

    Till lunch choklad gjord på kakaopulver och torrmjölk och vatten från närmsta bäck.

    Till kvällsmat hemgjord torrskaffning: mycket fett, mycket protein och ingen vätska kvar.

    Mat till två personer för fjorton dagar (vandringen var planerad till som längst tio) inklusive torkad frukt för snabb energi, vägde mindre än tio kilo – men visst är det en utmärkt bantningskur! Jag vägde över 105 kilo när vi startade och knappa åttio när vi var framme – även om en hel del säkert var vätska. Med selar kunde hundarna bära sin egen mat: 2 hekto torkad nötlever per dag.

    Om allt går som jag vill skall frun och jag försöka vandra från Njupeskär och så långt norrut vi hinner över sommaren; om inte denna så i framtiden.

    Vandra i USA låter väldigt lockande, men ekonomi och hundlogistik tillåter inte detta inom överskådlig framtid. Tur då att man kan ta del av dina erfarenheter och upplevelser. Tack för det.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    • Njupeskär var vackert. Har gjort några rundor dit, tältat ovan fallet mm. Området är ju fritt från renar sen länge så mossorna är fantastiska.
      Hade inte kunnat göra USA turen om jag inte hade hyrt ut min lägenhet. Som tur hade jag toppen hyresgäster.

Kommentarer inaktiverade.