Vindfarmer och hemlöshet.

Dag 46 på PCT. Vägen Oak Creek Road till Mojave var blåsig. Ja, det hade blåst hårt i två dagar, hela sträckan med vindfarmer. Området var ett av de blåsigaste ställen på jorden sas det. Det var svårt att hålla sig upprätt. Jag visste inte ens varför jag valde Mojave för att fylla på matförråd i stället Tehachapi som alla andra gjorde. Jag skulle bara gå dit. Staden mellan vindfarmer och begravningsplats för flygplan. Det nya och det gamla.

En bil med en kvinna och ett barn i stannade. Kvinnan frågade om jag hade vatten. Hon gav mig en vattenflaska. Hon hade sett mig vika av mot Mojave och körde efter. Det är varmt, sa hon. Jag var orolig över om du hade nog med vatten. Tyvärr hinner jag inte köra dig för jag skall till födelsedagskalas. Sedan svängde hon tillbaka. Jag var stum av förvåning.

Jag gick vidare på vägen mellan vindfarmerna. Hundratals, tusentals vindsnurror i olika storlekar kantade vägen. Skyltarna talade om vilket företag som ägde dem. Det var en häftig syn men jag ville gärna slippa gå mer i blåsten och på asfalt utan hoppades på lift. Halvvägs stannade en bil.

Jag ska till Mojave, vill du ha lift, ropade mannen. Jag klev tacksamt in. Jag tar aldrig liftare, sa han, men du hade det för jävligt i blåsten.

Jag frågade om han bodde i Mojave. Det gjorde han. Jag skall aldrig flytta därifrån, sa han. Där är jag hemma.

Han var i 30 års ålder. Det var ett tidigt beslut tänkte jag, så jag frågade varför han var hemma där.

  • Jag har allt jag behöver i Mojave, sa han. Min familj, släkt, mina vänner, mitt hem, arbete,  mitt liv helt enkelt, naturen omkring, det är en fin stad. Bara jag ser Mojave från vägen som nu fylls jag av känslan att vara hemma. Jag hör hit.

Han lämnade mig vid ett hotell och sitt telefonnummer ifall jag skulle behöva skjuts ut nästa dag. Han stod kvar tills jag hade fått ett rum. Jag frågade honom om det fanns en bra amerikansk restaurang och han visade vart den låg.

Det har god mat, sa han. Vi går alltid dit. Jag åt senare på den restaurangen. Maten var god. Jag tog äppelpaj till efterrätt och började min inofficiella pajundersökning. Vem gjorde den bästa äppelpajen nära PCT? Nej, de vann inte fast pajen var god.

Familjerestauranger serverar inget med alkohol i. Jag kollade vad de andra drack till maten. Läsk, vatten, smoothies, varm choklad med marshmallows… jag beställde iste.

Dagen efter försökte jag förstå vad som var så fint i mannens hemstad. Jag gick gator upp och ner, satt i ett fik,  försökte köpa mat till fortsatt vandring vilket inte var enkelt för jag hittade ingen mataffär. Dollarstore och bensinmack var alternativen. Ja, det fanns köpcenter utanför stan men dit var det långt. Alla hade ju bil.

Jag hittade inte det speciella med Mojave. För mig var det en trist stad. Vindfarmer. Sand som blåste runt på gatorna. Hård trafik genom staden. Tåg som gick hela tiden. Jag kunde vara ensam gående på en gata, alla var bilburna. Slitna hus. Stängda affärer. Kanske fanns det vackra längre ut? Kanske hade hemmakänslan inget att göra med stadens utseende?

Senare frågade jag några andra om och vart de kände sig hemma. En Trail Angel berättade om området i San Franciscos utkant där han hade bott en stor del av sitt vuxna liv. Hur hemlöshet kröp sakta in, nästan omärkt. När han och hans fru flyttade in var området en stillsam amerikansk förort med snygga hus, välansade trädgårdar, bra skola, alla kände varandra och grillpartyn med grannar var talrika. Barnen gick runt vid Halloween för trick or threat, vuxna behövde inte följa med dem. De gick runt på julen och sjöng julsånger till alla. Bollplan, park,  mataffär med mat folk vanligen köpte. Något hamburger ställe, bensinmack och  familjerestaurang utan alkohol.

Det var  20 år sedan. Nu liknar området slum på vissa delar.

Sakta tätades området, de bosatta ägde ju inte marken utan det var ett slags hyressystem. Nya huslängor tillkom. De äldre husen trängdes nu med nya snabba slarviga byggen. Folk som inte pratade engelska flyttade in. Skolans resultat föll med språkproblem, de engelsktalande började köra sina barn ut till andra skolor. Restaurangen började servera öl, vin och utländsk mat. Den sociala kontrollen försvann. Droger och kriminalitet, klotter och stölder tillkom. Vi kände inte de nya och de hade föga intresse att umgås med oss. De bildade en egen grupp. Det blev vi och dem. Många av de gamla flyttade. Men vart ska man flytta? Vi som inte är anpassbara till den nya multikulturella världen?

  • Vi blev hemlösa.

Han skyllde inte på någon. Han bara berättade torrt hur hans område hade internationaliserats.

Jag lyssnade på några liknande historier till. Men fick också den andra sidans uppfattning. På en campings tvättstuga började en kvinna prata med mig. Hon såg att jag var en vandrare och frågade om det. Hon ville gärna vandra men bara en kortare sträcka. Hur gjorde man? Vilka skor bör man ha? Annat man behövde? Fick hon titta på vad jag hade med mig i ryggsäcken? Javisst. Hennes engelska var till och med sämre än min men vi gestikulerade och kanske blev förstådda.

Familjen bodde en semestervecka på campingen. Barnen älskade det, speciellt poolen. Men sedan fick hon börja packa där hemma. Hennes familj skulle flytta för de trivdes inte på området de bodde i. I skolan måste man prata bara engelska. De hade få mexikanska vänner nära sig. Det var för lite av allting familjen var vana med i det tidigare hemlandet Mexiko. De kände sig inte hemma. Men nu hade de fått tag på ett annat hus och snart gick flyttlasset till ett mexikanskt område.

  • Det blir som att flytta hem. Jag tror vi blir lyckliga där, sa hon.

Hur och varför känner vi oss hemma? Vilka faktorer ingår i känslan att bo på rätt plats? Är det kontinuitet med släkt, bekant omgivning, folk man känner som tillhöriga i ens ”stam”? Eller spelar det någon roll nu mera bara man kan stänga en dörr om sig och grannarna är tysta?

Hur förändras det som var hemma till hemlöshet? Hemlöshet kan vara faktisk, men jag menar inte det nu även om jag känner ilska när jag läser om det ökade antalet gamla svenskar som bor på gatan. När jag ser inkomstkravet för min hyreslägenhet idag, ordinär två rum och kök, skulle jag inte kunna hyra det nu. Ja, jag kan inte bli godkänd för den minsta lilla etta hos min hyresvärd Allmännyttan som den fattigpensionär jag är efter att ha tagit hand om mina barn utan daghem och tappat arbetsår på det. Men nu tänkte jag på den psykiska hemlösheten, att känna sig som på fel hus, fel område, ort eller till och med fel land av olika skäl.

Jag tror vi är fler och fler som är psykiskt hemlösa, både infödda svenskar och inflyttade invandrare. Vi har svårt att anpassa oss till den nya världen, speciellt vi med långt liv i samma land bakom oss. Den odefinierbara samhörighet och outtalade samhällskontrakt vi hade i Sverige finns inte längre. Det är en tid för förvandling och folkvandring.

De förändringar som sker i närmiljön genom inflyttning av andra nationaliteter, seder, bruk och regler bidrar till hemlöshet. Eller tvärtom, de som flyttar in är också på främmande mark med andra uppfattningar om hur man bör bära sig åt. Även de är hemlösa och försöker förändra sin omgivning och ha sitt liv som ”hemma”.

Blir vi automatiskt multikulturella med inflyt av andra nationaliteter och kulturer? Jag tvivlar på det. Den processen är betydligt långsammare eller sker inte alls. Jag träffar än finnar hitflyttade på 60- talet som knappt pratar svenska. I USA, som ofta felaktigt sägs vara melting pot för alla nationaliteter, finns kinesområden, little Italy, mexikanska områden, andra med den tidigare nationaliteten eller språket som ”inträdesbiljett”.

Förändrar de politiska besluten våra liv även med det vi inte önskade att få? Svaret är obevekligen ja. Är politiker före i utvecklingen av vårt land och vi andra halkar efter? Eller har politiker visioner och planer de vanligen inte själva behöver bli drabbade av? Är de gripna av vinden som blåser i den stora världen och de försöker vara bäst av allting och alla, oavsett priset?

Det sistnämnda? Inte känns det som om politiker gör analyser om sina besluts följer utan öser ofta på mer av samma vara. De har låtit delar av vårt samhälle bli ett slags klan samhälle där de olika ”stammarna” för ett krig mot varandra med regler, levnadssätt, kläder, rätt religion eller tillhyggen, vapen och utstötning. Den där integrationen som politiker och PK media så varmt pratar om finns knappt. Assimilering ännu mindre.

Ja, vi kunde diskutera dessa förändringar länge. Det negativa har alltid starkare inverkan än det positiva.

Är jag hemma någonstans? Att fortsätta gå och bo i tält lät som en bra tanke. Jag kände mig hemma. Det trånga utrymmet och de fåtaliga saker jag hade och behövde (jag lägger ut min utrustningslista senare) var tillräckligt för mig. Tältet var mitt hem. När mörkret föll över mig var jag som den enda i världen, omgiven av naturen och djur vars läten gjorde mig sällskap. 95 % av tiden tältade jag ensam, långt från synhåll för andra. När jag väl var hemma igen och försökte packa upp mina privata saker – vilka var instuvade i klädkammaren och vinden så mina hyresgäster kunde göra hemmet mer som sin – tänkte jag över vad behövs, vad inte. Jag äger väldigt lite. Allt kändes som för mycket.

Vilka saker gjorde lägenheten till min? Böckerna? Tavlorna? Att jag har betalat hyran i tid? Dörren jag kunde stänga ut yttervärlden med? Hur känner jag för platsen jag bor på där slumpen gav mig en lägenhet 29 år sedan?

Den stora förändringen i mitt liv har dock skett genom döden. Jag bor ensam efter 12 års samboende. Hur blir det att leva ensam? Ibland rycker jag till och undrar en kort sekund vad min sambo gör men han gör garanterat ingenting. Han finns bara i mina tankar eller i en reflexrörelse med oro. Trots att jag har varit borta från lägenheten och Sverige nästan sex månader finns det invanda i hjärnan och kroppen. Det poppar upp i den så tysta kvällen. Ångesten över hans död hemsöker mig ibland. Jag borde kanske flytta, men vart?

Är jag hemma någonstans? Det känns inte så just nu. Jag är redan trött på ”civilisationen”. Jag försöker anpassa mig igen, träffa mina närmaste, göra det jag inte kunde göra när jag skötte min sjuka sambo. Jag går runt ute och ser vad som har förändrats eller inte i vårt centrum. Oavsett, jag känner en inre tomhet. Skall jag ta mitt tält och gå? Jag saknar ödemarken, där är jag fri och hemma.

https://detgodasamhallet.com/2018/11/15/hur-nya-samhallskonflikter-kan-skapas/#more-13883

https://en.wikipedia.org/wiki/Mojave,_California

Metro har sällan något läsvärt men nu har de haft några artiklar om svenska gamla hemlösa.

https://www.metro.se/artikel/över-10-000-äldre-är-hemlösa-61-årige-adolf-det-värsta-är-att-det-är-kallt

https://www.metro.se/artikel/var-tionde-pensionär-på-2-000-kronor-i-månaden

 

 

 

6 reaktion på “Vindfarmer och hemlöshet.

  1. Under de 10 år jag levde ombord på en 34 foot segelbåt ägde jag varken hus eller lägenhet. Båten var mitt hem. Mina enda ägodelar fick plats i ett par segelsäckar och fanns inom räckhåll ombord.
    Det var en underbar, fri och samtidigt trygg känsla.

    • Jag förstår känslan, men själv är jag så sjösjuk att jag tappar förståndet. Sonen däremot seglar och hoppas bo på sin båt senare i livet.

  2. Tänk vad du har gått och gått och gått … och här sitter jag och vågar inte ens gå ner till stan (7 min. promenad) efter mörkrets inbrott.
    Hua mej.

    • Det var tryggt i ödemarken. Inte går jag ut hemma i mörkret om det inte är nödvändigt.

  3. ”Hur och varför känner vi oss hemma?” .. ibland är det nästan plågsamt att inte kunna direktkommunicera. Ett kommentarsfält kan var väldigt begränsande när det handlar om frågor som väcker många tankar.

    Jag känner mig lyckligt lottad eftersom jag bor precis där jag hör hemma. Mindre än tio minuter utanför en mindre stad, allmänna kommunikationer ca 200 meter från dörren, naturen utanför staketet, direktkontakt med djurlivet och skogen och vägar och byggnader som minner om en tid som är för länge sedan förbi. Tystnaden, frånvaron av folksamlingar (utom när det är begravningar och bröllop), kravlösheten och valfriheten, jag tror du skulle trivas här, eller på en liknande plats.

    När det gäller den psykiska hemlösheten är det ju lite mer komplicerat. Jag har en familj som jag älskar men vårdar trots det alla tillfällen till ensamhet som om de är värda en förmögenhet. Förmodligen skulle jag kunna fylla dagarna med socialt umgänge om jag vill eftersom jag har gott om aktiva bekanta som inte vill annat än att bjuda in till diverse aktiviteter som resor, föreningsliv och middagar.

    Problemet är att jag vantrivs oerhört i sådana sammanhang där det ställs krav på ett fastställt socialt beteende/utseende och en förmåga att lättsamt samtala utan djup, kanter eller hörn. Jag kan det, är rätt bra på det skulle jag till och med kunna påstå, men skulle lätt kunna byta ut allihop mot en enda vän som jag kunde vara tyst tillsammans med.

    Att få bekräftelse och känna hemhörighet utan ansträngning och krav. Det är väl bland annat det som du menar med psykisk ensamhet?

    Jag tror att det är väldigt många som känner det så?

    ”De förändringar som sker i närmiljön genom inflyttning av andra nationaliteter, seder, bruk och regler bidrar till hemlöshet” … det är sant, men de skapar också rädsla. Varken ”VI” eller ”DOM” blir automatiskt multikulturella även om vi förväntas bli det.

    Det sämsta med dagens integrationspolitik är att den i sin iver att bortse från kulturella och religiösa skillnader göder den växande oron och rädslan hos alla inblandade. För när du inte vet vem du ska tro på eller misstro, så tror du antingen på alla eller så misstror du alla. Titta bara på hur våra politiker agerar i sina räddhågsna försök att bilda en regering

    Nu har jag raderat mer än hälften och begränsat mig till ett minimum av tecken, hade jag haft din mailadress hade du förmodligen ledsnat helt. Men om du har min så är det helt ok om du använder den.

    • Nej, jag ledsnar inte på dina kommentarer.
      Jag har svårt med stora samlingar. Jag är en till en person. Men att föreläsa för 550 hade jag inga problem med. Det är ju bara en massa.

Kommentarer inaktiverade.