Bränder och Trail Angels.

Dag 106 på PCT. Allting luktade och smakade rök. Luften, vattnet, maten, kläderna, ryggsäcken, marken jag slog mitt tält på. Röken svävade över området så långt jag kunde se. Landskapet låg som i dimma. Röken skingrades ibland när vinden blåste åt annat håll. Då kunde utsikten vara fantastisk.

Jag hade vandrat genom Castle Cracks State Park i två rökiga dagar. Det var ett vackert område med skog och vatten men rökigt, fast det brann långt borta. Det var inte den första gången jag vandrade i rök. Jag hade gjort en avstickare till Yosemite och på vägen tillbaka såg jag den stora branden (Ferguson Fire)  vars rök jag kom att vandra i efter Tuolumne Meadows. Vinden blåste åt PCT håll. Det fanns inga omvägar att ta. Dalgångarna drog röken till sig. Vinden styrde, så  ibland var det mer och ibland mindre rökigt.

Vid Belden, dag 96, brann det också så en bit av leden var stängt just då och man fick gå runt genom att lifta eller gå. Senare i Washington orsakade några bränder omvägar.

Men nu blåste branden nära Redding (Carr Fire) runt överallt. Jag läste senare att åtta människor dog i branden som började efter en bilbrand orsakad av ett bildäck som exploderade.

Inte särskilt hälsosamt att vandra i rök. Jag hade sett anvisningar på affärer och tältplats hur man bör bära sig åt när det brinner. ”Är du över 65 och inte ser framåt en mile, håll dig inne och stäng dörrar samt fönster.”

Jag hade inget att stänga mot rök. Jag gick vidare.

65 år tycks vara liksom magisk gräns i en människans liv. Tål sämre rök, behöver influensavaccin… Jag hade hört till den sköra gruppen länge men bestämt mig att ändå vara annat än soffsittande gamling i Vårdcentralens hägn. Nu rann ögonen av rök och jag hostade några gånger.

Jag hade nästan slut på mat så tanken var att lifta eller gå till närmaste tätort. Jag kom ur skogen och började gå på asfalten i hopp att få lift till Dunsmuir eller någonstans med mataffär. Då stannade en bil.

  • PCT hiker?

Han presenterade sig som Trail Angel Roy och lovade köra mig vart än jag behövde. Han öppnade bakluckan. Han var försedd med diverse räddningsutrustning och en kylväska. Jag fick en dricka och satt mig i bilen. Han informerade mig om brandläget.

  • Det är inte smart att fortsätta på leden här eftersom det är så rökigt och räddningsinsatser pågår för de bosatta på området. Det vore bäst att hoppa över en bit.

Nej, jag ville inte gå genom ett brandområde eller i närheten av det. De som bodde på området behövde att hjälp, inte jag som kunde välja. Men många vandrare gick ändå vidare fast röken mötte dem.

Det ringde i hans telefon. Någon ville få hjälp att komma ur det rökiga området. Han lovade att åka dit senare. Först skulle han köra mig någonstans.

  • Vandrare ringer hela tiden och vill bli hämtade. Har du ätit frukost?

Han körde förbi Mc Donalds och beställde dubbel frukost för mig. Mc Donalds ville få en bild på den gamla vandraren. Jag satt med juicen i handen och kände mig dum. Sedan körde han genom röken längre och längre bort från leden. Det var säkert vackert om man kunde se annat än konturer av bergen.

Vi pratade om vad vi hade gjort i livet. Vi hade flera beröringspunkter, märkligt.

Jag hamnade i Ashland. Först där var luften ungefär klar.  Roy körde en runda, visade den bästa mataffären, sportaffären och annat sevärt. Sedan placerade han mig på ett bra hotell och betalade. Jag protesterade med kreditkortet i handen till ingen nytta. Han lyfte in min ryggsäck till rummet, lämnade sitt nummer om jag behövde mer hjälp eller skjuts tillbaka till leden och gick.

  • You made my day, sa han och försvann.

Jag var stum av förvåning. Jag skickade senare ett tack SMS till honom och vi hörde av varandra några gånger.

Vid mataffären träffade jag flera andra som också hade skippat röken. Dagen efter skulle vi ta oss tillbaka mot leden. Men nu var det mat som gällde. En frukost till först. Sedan matinköp. Jag handlade mat både till leden och till hotellrummet. När man var i stan gällde det att äta något mer näringsriktigt än nudlar.

Jag gick runt i stan. Sedan åt jag en lyxvariant av hamburgare att grunda med. I hotellrummet åt jag sushi, frukt, ost, jordgubbar, chips … till nyheter. Jag växlade mellan CNN och Foxnews,  mellan de Trumphatande och Trumpvänliga.

Dagen efter fick jag lift efter att ha gått 3 mile genom staden.  En Trail Angel stannade och lovade köra mig om en timme. Han hade ett bokat möte så han kunde inte tidigare. Men då såg han en bekant bil och stoppade den. ”Elina behöver skjuts.” Hur visste han vad jag hette? Var Trail Angels i kontakt med varandra?

Väl vid leden fick jag ett meddelande: Glad att höra du är på leden igen. Det var Roy.

Några gånger till var luften rökig men bara så man kunde ana att bränder pågick. Dag 114 kom jag till Crater Lake (bild ovan). Jag hade tur. Jag hörde folk skrika av glädje. Den sista veckan hade sjön inte ens gått att se. En hel månad hade Crater Lake gömt sig under rökmattan och dimman av olika grad. Men idag var det helt klart. Vandringen runt sjön var en av höjdpunkterna under PCT vandringen. Så magiskt!

När jag skriver detta härjar flera bränder, den mest omfattande är i Paradise med 50 döda hittills. https://projects.sfchronicle.com/2018/fire-tracker/

https://www.bbc.com/news/world-us-canada-46211514

Olika teorier finns för de  stora brändernas orsaker. Anklagelser haglar.  Är klimatförändringarna orsaken till ökat antal bränder? Infrastruktur som elledningar vilka krackelerar? Dåligt skötta skogar? Åsikterna går förstås isär men  torka, varmare väder och låg fuktighet får elden att sprida sig oavsett grundorsaken. Så man kan säga att klimatförändringar och ökade bränder är länkade till varandra.

Åska är en orsak vi knappt kan påverka. Om vi kan påverka klimatet är jag också tveksam till. Att vi kan påverka vårt agerande i miljöfrågor är däremot klart men vi är för lata och politikerna har annat att syssla med i sin sandlåda. Kanske är vi också för många för vårt lilla planet? Kanske är jag skyldig för att jag flyger? Det är kanske av mindre betydelse för det hela att jag sorterar sopor och lever enkelt? Kanske har tåget gått för vår planet, precis som tåget här hemma som jag inte har råd med utan tar flyget?

En del av bränder är resultat av enskilda människors agerande. Man tänder lägereld ute i den torra naturen och har inte vatten nog att släcka den. Ett bildäck exploderar och brandsläckare finns inte i bilen. Något elfel med gnistbildning i vanskötta ledningar. Och torkan är brandens vän. När det är så torrt sprids elden med fart och den kan brinna år.

För att få tända eld i naturen i Kalifornien bör man ha ett tillstånd och den får man efter en Internetkurs. Att elda var oftast förbjudet på hög höjd. Jag hade ett tillstånd. Jag tände aldrig lägereld. Jag använde gaskök och var extra noga med vart jag ställde den. En gång fick jag visa upp tillståndet för en Ranger.

Att gå genom de tidigare brandområdena var både trist och magiskt. Som en spökskog med fallna träd, svarta stammar och växtlighet som åter tog fart. Allt kommer åter fast i annan form. Naturen hittar alltid en ny utväg. Gör vi det?

Brandbilder överst: Ferguson Fire, Yosemite Nationalpark.

https://www.dailymail.co.uk/news/article-6399991/California-searches-1-000-missing-deadliest-fire.html

https://www.nps.gov/crla/index.htm

https://en.wikipedia.org/wiki/Carr_Fire

https://en.wikipedia.org/wiki/Ferguson_Fire

https://www.sfchronicle.com/california-wildfires/article/Camp-Fire-death-toll-acres-burned-paradise-13397165.php

 

 

En reaktion på “Bränder och Trail Angels.

Kommentarer inaktiverade.