Den misslyckade björnfotografen.

Jag läste om skogsarbetare i Sverige som är rädda för björnar och ville ha björnspray som reserv.. Det har inte hänt något än, men närheten till björnar orsakar psykiskt otrygg miljö.

De fick inte tillstånd för björnspray.

Kanske  björnar också känner sig otrygga när träd faller och elsåg brummar?

Jag träffade många skogsarbetare i Oregon – Washington. Flera var kvinnor. De rensade PCT och andra leder efter bränder med yxa och handsåg. Ingen björnspray eller bjällror, inga vapen heller. De bodde i skogen fyra – fem dagar i taget. Någon frågade om jag hade sett björn och de sa att jag var lycklig som lyckats se björn. Själva var de ju flera, de arbetade och pratade med varandra så björnarna höll sig borta. Många vandrare hade inte sett några björnar. Jag gick ensam och var tyst därför hade jag en bättre chans för björnmöten.

Dag 54, i början av Sierra, såg jag min första björn. Den var den första björnen någonsin jag såg i live trots att jag hade vistats på björnarea i Sarek förut.

Det var skymning när jag slog tält en bra bit ifrån Kern River. Om en stund hörde jag ett brummande, nej, snarare ett ilsket vrål. Jag såg en björn. Den var ca 100 meter från mig, en stor brunbjörn. Den gick framåt tillbaka och  lät som om den klagade. En annan tältare  50 meter från mig tittade också på björnen. Vi konstaterade att det var en stor mindre glad björn.

Jag hade kameran tillgänglig. Ja, björnen var så långt borta att blixten inte skulle räcka till. Jag kände mig inte helt lugn. Hade jag satt tältet på galen plats så det störde björnen? Var jag tillräckligt långt från vattnet? Ja. Jag undrade om jag skulle flytta på mig. Men efter 30 minuter gick björnen.

Jag ställde min bear box långt från tältet.

På morgonen såg jag spår efter björn nära mitt  tält men de var inte färska utan gamla. När jag hade packat ihop mina saker och skulle gå såg jag fem björnar. En mamma björn med fyra barn var på väg mot vattnet.

De gick ganska nära mig i det höga gräset. Men var de björnar? Det skulle ju finnas kor på området. Den stora, mammabjörnen, ställde sig att stå på baktassarna och tittade runt. Inga andra djur står på bakbenen, så det var björn. Sedan gick de alla snabbt iväg. Jag letade efter kameran som låg nerpackad i midjebältet. Björnarna var bara svarta prickar när jag lyckades ta en bild. Jag trodde först att de var svartbjörnar men de var mörka brunbjörnar av storleken och området att döma.

Jag kände mig lycklig, rent av.

Nästa björn var en svartbjörn på Yosemite. Jag och 40 andra åkte buss som gick runt parken. Chauffören ropade: ” Björn klockan fyra. Ska jag öppna dörrarna, den vill nog åka med.” Björnen gick bredvid bussen. Alla ropade nej. Min kamera låg i jackfickan och jackan var knuten till en påse eftersom papperspåsen jag hade mina köpta matvaror i hade gått sönder. Inga bilder.

En dag efter turen till Yosemite tältade jag på camp Aulin. En björn kom och tassade runt våra tält. Den var bara en liten unge. Björnen gick som om den var hemma på området. Den var också märkt med ett halsband. Folk skrek och försökte mota bort den. Mamma björn skulle nog komma efter! Men den lilla björnen var ensam, ingen mammabjörn kom. Kanske föräldralös? En bild!

Som de flesta vandrare besökte jag Lake Tahoe. Jag behövde köpa nya skor och byxor. Där fanns en stor sportaffär. Lake Tahoe i sig var fantastisk syn. Lik ett stort hav bredde den sig till oändlighet med sin gröna yta. Jag valde att åka med trolley till Emerald Bay och gå upp därifrån till Velma lakes och tillbaka till leden.

Det var trafikstockning före oss, meddelade chauffören. När vi närmare oss platsen såg vi bilar parkerade  huller om buller och en massa människor springande med mobilen. Vi var nu nära jättecampingen Camp Richardson. En brunbjörn promenerade vid High Way  89. Björnen kanske ville campa också? Björnen såg inte glad ut. Människor betedde sig som rovdjur även om vapnet var bara mobiler. Jag tog inte upp kameran.  Vi lyckades sedan fortsätta när polisen hade rensat en fil.

Det var länge björnlöst. Först i Washington såg jag två björnar. Den första gick före mig på PCT leden så träffande nära Bear gap ( (2335 mile). Den var kanske en tonårig brunbjörn. Den satt sig och tittade på mig medan jag slet upp kameran från bältfickan. Sedan försvann den snabbt. Ingen bild. Jag gick vidare och spanade länge, men såg inte björnen mer. Den såg rund och välmående ut. En Teddy Bear.

Nästa var en udda björn. Strax före Elk Pass nära ett stängt brandområde såg jag en helt vit björn. Den gick också före mig på PCT. Den vek sedan av till ett snöfält och satte sig på en höjd. Det såg ut som om björnen tittade på branden. Det kanske var björnens hem som brann? En dålig bild. När jag såg den först kom isbjörn i mina tankar men det finns inga isbjörnar i Washington. Sedan mindes jag färgvariationerna på brunbjörnar. Brunbjörnar kan vara lite av olika färg, även helvita. Jag hade läst en del om björnar inför min resa och jag följe reglerna angående björnar till  fullo. Jag ville inte orsaka olycka varken för mig eller  för björnen.

Sista björnen var inte en björn. Den såg ut som en mindre björn när den satt fart och försvann i buskarna. Den var alldeles nära mig en sekund. Den rörde sig sedan längs skogskanten, väl synlig. Så jag såg den tydligt. Men den hade en fin svans. Det var en järv. Jag var nu några mil före Stevens pass. Det ska knappt vara järv där. Jag kollade efteråt fakta om järv i USA.  Ganska sällsynt med järv där på ett skidområde. Ingen bild förstås.

På natten kunde det vara en karavan förbi tältet. Älg, björn, andra fyrfota djur och de små, vad det nu var, som försökte tugga sig in i tältet om jag hade mat där. Senare måste man ju ha en Bear Box för att skydda sin mat från björnar. Jag behöll den ändå till slutet och tog hem den. Jag behövde inte sova mer med maten eller mota bort de små hungriga djuren.

Jag var en misslyckad björnfotograf fast tillfällena inte saknades. Några andra djur lyckades jag fånga på en dålig bild. Jordekorrar sprang överallt (Golden-Mantled Ground Squirrel) de var helt orädda och försökte dela mat  med mig, min mat. Rådjur vilka inte alls var några väna Bambis utan ilskna djur. De sparkade på tältet och försökte jaga bort mig mitt i natten då jag tydligen hade valt deras plats för mitt tält. Djur jag inte visste vad de hette. Ormar. Det var en getingsommar. Humlesommar. Myggsommar. Alla de flygande bitska djuren älskade mig till den grad att jag fick en rejäl infektion av getingbett.

Jag hoppades på att se Puma men fick nöja mig med fotavtryck i snön. Det kanske var tur för två dagvandrare hade  dödats av en Puma. Jag antar att de hade börjat springa. Att något springer är ju byte för Puma.

Jag är inte kunnig i och så intresserad av att fotografera djur. Stillastående motiv är bättre för mig. Kanske mina bilder är ändå lyckade – för att vara  just mina?

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/bjornmoten-gor-skogarbetare-otrygga

Möten med björn har blivit ett arbetsmiljöproblem för skogsbolagens personal i norra Sverige, rapporterar P4 Jämtland.
Ingen har ännu blivit fysiskt skadad men personalen känner sig otrygg. Sveaskog vill därför utrusta personalen med så kallad björnsprej men bolaget har fått nej. Det handlar om den psykiska miljön. Efter ett björnmöte känner man sig otrygg.

4 reaktion på “Den misslyckade björnfotografen.

  1. Under de år jag bodde ute i skogen på Bee Mountain, Ca hade vi svartbjörn i omgivningen nästan varje dag. Svartbjörnar är mindre aggressiva är andra björnar, sägs det och de enda problem vi hade var att de stal mat från grisarna.

  2. Hej.

    Har ränt i skogen så längt jag kunnat gå, och det närmaste jag kommit att träffa en nalle är att halka i… ja, hrrm.

    Rädda för björn – när de går och röjer med stinkande bullrande maskiner; fjoms!

    Björnar i Sverige har en olycklig tendens att bara angripa beväpnade jägare, verkar det som…

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  3. Det känns skönt att se att det finns fler naturfotografer som hellre upplever naturen irl i stället för genom en kameralins. Det är i alla fall min ursäkt för alla misslyckade bilder jag har samlat på mig.

    Och bortsett från björnarna så känns det som hemma att höra din berättelse om djurlivet. Där och då skulle jag gärna ha varit med dig, men vägen dit enligt ditt tidigare blogginlägg upplevde jag som rent förfärlig. Vattenbrist!! Jag kan inte tänka mig något värre, jag blev törstig och utmattad bara av att läsa om det.

    Men jag ser fram emot fortsättningen och är djupt imponerad. Själv överlevde jag nätt och jämt tre nätters tältande i Sörmlandsskogarna och det var dessutom för nästan tjugo år sedan. En ”prestation” som jag för min del är obefogat stolt över.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *