Ombytta positioner?

Jag städar bokhyllor. Packar in en hög böcker ingen kommer att läsa mer och hoppas att någon vill ha de. Hittar en gammal bilderbok om min gamla hemstad, staden jag flyttade ifrån till Sverige utan tanke att bli kvar.  Men så blev det om man borträknar några år i ett annat land.

Sverige var länge ett slags modell för Finland. Det första en finsk utredare gjorde förr i tiden var att beställa en motsvarande utredning från Sverige. Sedan gjorde man en studieresa till Sverige. Jag minns när Finland byggde sin första stora förort. Stadens styre och byggherrar kom till Sverige, av en slump även till den förorten, Orminge, där jag hade nyss köpt en lägenhet. Som representant för bostadsrättsföreningen fick jag svara på deras frågor.

De undrade över det som inte fungerade när vi flyttade in.

Vi radade upp: långt till Vårdcentral, inga affärer utom barack för mataffär, inga arbetsplatser nära, vägarna lervälling och träd noggrant nedhuggna för stora gräsmattor, usel kollektivtrafik, fem kilometer till närmaste daghem, bara lågstadieskola, inget för de större barnen utöver en bollplan.  Ja, vi hade egna planer i gång men de tog vi inte upp.

Kommunpolitikerna som var med tyckte nog att vi boende var pest. Men de byggde sedan ett centrum, skola och daghem, flera hus, mera hus, villor och med tiden svällde orten ut till en liten stad med det mesta i.

Hervanta, Tammerfors.

Av ren slump bodde min syster sedan i den nya finska stadsdelen. Jag kunde se och höra att våra ”det fungerar inte” hade eliminerats redan när de första flyttade in. Även den förorten växte sedan.

Idag åker inte finska representanter hit så ofta om alls för att höra hur vi gör för att ta efter. Kanske ser de vad som inte fungerar precis som då 1969. Vi har blivit mer varnande exempel än förebild. Skola, sjukvård, polis, invandring… Storebror har krympt. Finland har blivit större. Sverige har tappat sin fördel. Är det ombytta positioner?

Kanske bör vi göra som finnarna som var på besök? I stället valfantasier och nya löften,  bör vi ställa oss frågan: vad är det som inte fungerar och hålla oss till det? Kanske inte analysera så mycket utan skrida till verket och åtgärda. Ett slags brandkårsutryckning. Ni vet rädda, släcka, utreda, reparera. Inga långa tidsödande statliga utredningar när det brinner, bara raka frågor till de berörda. Som varför vissa yrkesgrupper flyr jobbet? Vad är det som behöver brandsläckare hos polisen, vården, skolan, den misslyckade integrationen? Jag tror inte vi har tid att grubbla så mycket utan agera brandkår. Det vi redan har måste börja fungera bättre, inte nya fantasier. Vi måste komma till skott innan allt rasar.

Många av svaren finns redan men det är få som bryr sig. Helst vill man täppa till munnen på dessa olyckskorpar vilka säger som det är. Visselblåsare är problemet, inte svårigheterna.

Jag fortsätter att städa mina bokhyllor. Det är inte mycket mer jag kan göra idag. Ingenting jag gör har längre någon avgörande betydelse. Jag är bara en som ibland kraxar lik en olyckskorp.

2 svar på ”Ombytta positioner?

  1. Ja, du!
    Gissa varför jag sitter I biblioteket I J-stad och inte ”hemma ” I sverige…
    Känns faktiskt mer ”vuxet” här.
    Inte bara I Tyskland, således, enligt tifigare ständige I svenska akademien.

  2. La ut några till soprummet och de försvann genast. En låda drabbade jag en bekant. Barnböckerna hamnade på vinden. Till bibliotek kan du inte lämna, det stör deras system. Förresten, går knappt till bibliotek nu mera, det har blivit värmestuga för vissa personer.
    PS. Böckerna var på svenska/engelska. Läser inte finska mer än en bok per år.

Kommentarer är stängda.