Bucket list eller ta det som kommer?

Det finns en film om två gamla cancersjuka gubbar liggande på ett sjukhus. De beslutar sig att gå ut och göra något av sin bucket list innan det är för sent.

Jag sökte på ”bucket list”  på Internet och vilka enorma listor det dög upp.

Det handlade mer om  hur man vill leva och vilka saker av världens smörgåsbord man ville plocka och pricka av, inte att göra några få saker som förgyllde tillvaron eller påverkade en positivt, inte heller det man gör för andra. Undantag fanns förstås.

Ett exempel: se hundra djur? Tänk om man bara kommer till 98. Jag har inte ens orkat räkna alla djur jag har sett. Nej, 100 blir det nog inte men kanske 75 -80 om husdjur är  med och insekter borträknas. Räknas fåglar? Då blir det mer än hundra.

Att färga håret hittade jag på någons bucket list. Lite mer hade jag tänkt mig.

En del på listorna var förstås intressant. Mycket handlade om att se världen.

Vad finns på din bucket list, det du ska göra i livet före döden? Hör du till dem som tror att det finns så gott om tid och jäktar inte utan skjuter upp det du önskar? Finns det hinder du inget kan göra åt som barn du har ansvar över? Kanske finns det lite mindre saker man önskar att göra men inte ge sig tid till det?

En dag har tiden gått och en del saker på listan är omöjliga att förverkliga. Man kan faktiskt vara för gammal för fysiska prestationer. Att få till drömyrket har också sin begränsning. Världen förändras och hindren som krig bildar murar. Eller pengarna räcker inte till, ett vanligt skäl till att ens bucket list blir bara en dröm, om ens det.

Jag hade ingen skriven lista men en tanke ”det ska jag göra en dag”. När jag tittar bakåt har det hänt en del men många saker har stannat på önskestadiet, i soptunnan eller bara i en fantasi som aldrig kommer att förverkligas.

På min lista fanns en resa till Egypten. Vi var nästan på väg dit när gubben min blev sjuk. Sedan kom den arabiska våren som inte var en vår utan höstkyla och allt blev kaos. Det känns som om pyramiderna är något en ensam kvinna får avstå från. Gruppresor är inte min grej. Gubben har rest färdig.

Det fanns en del andra historiska platser jag ville se. Rom, Venedig. Avprickad. Grekland likaså. Någon väldigt ursprunglig långt från civilisationen levande stam. 2 stycken avprickat. Andra platser. Ja, många i Asien där vi bodde ett tag. Burma och Pagan. Jag hade drömt att resa dit sedan tioårsålder då min far köpte en bok ”Vår Vackra Värld” och där fanns en bild från Pagan. I ett tempel kunde man se en målning av mongolhärskare som raserade kungariket Pagan 1287, troligen Khubilai khan. Den enda målningen i världen.

Pagan var fantastiskt, alla superlativ krymper. Det var enastående att se bilden  av mongolhärskaren ridande på en liten häst och flätorna flygande i luften. Man fick inte ha mer ljus än ett stearinljus för färgerna kunde blekna och fönstren var igenspikade.

Jag skulle skriva en bok. Avprickat. Publicera noveller som extraknäck. Ja. Men jag ville skriva också något som gav andra hjälp i deras arbete. Jag skulle doktorera. Jag gav upp efter ett år. Jag var tvungen att arbeta heltid och läsa heltid, det gick inte ihop. Undervisningen var inte heller något jag hade förväntat mig, vi höll på att citera andra alltför länge. Jag sörjer inte att jag hoppade av då. Boken jag skrev i stället blev dock en miss. Trots översvallande brev från några förlag fick jag inte den publicerad. De kanske tackar nej så? De skyllde på ekonomin, det går inte att sälja handböcker för socialt arbete.

Jag ville ställa ut mina naturbilder. Avklarat. Men vart hamnar de sedan om inte i soptunnan efter döden?

Jag ville vara en snäll och hjälpsam person. Även det är tveksamt. Det beror på vem man frågar. Kanske min imaginära lista innehöll mer av känslomässiga saker än materiella. Att vara älskad, god mor, bra person, utbilda sig, göra något för samhället, inte en egoist. Jag kan inte bedöma själv om ens något är avprickat, annat än vissa förbättringar för området där vi bodde när barnen var små.

Det finns förstås saker jag önskat göra och gjort som att vandra tour du Mt. Blanc, vandra på Grönland, gå på Inlandsisen, Sarek, vandra med barnbarn, höra vargen yla i naturen, vandringar och bestigningar med sonen, resa med barnbarn, se Eiffeltornet och andra sevärdheter. Men lista som prickades av? Nej, det var mer livet som hände. Det finns överraskningar jag har bjudits på som safari och Kilimanjaro. Ibland är livet magiskt. Ibland bara skit.

Det finns en sak på min önskelista som börjar bli verklighet. En lång, lång vandring.  Jag har gjort lång vandring förut, Nordkalottleden. Ja, då var 80 mil långt och orsakade tidningsartiklar och intervjuer, nu är 80 mil bara som en träningsrunda. Att korsa Island norr – söder var inte ens värt att försöka skriva om. Idag är äventyr så häftiga att en vandring genom Island är liksom normal semester. Jag tyckte det var en fantastisk vandring.

Så den sträckan jag planerar är inget att prata om, än. Hur långt? Det får jag se när jag går. Jag går så långt jag orkar. Nu ska jag inte planera så mycket som den första gången. Jag lämnar lite mer till slumpen. Jag försöker i alla fall inte överarbeta och besluta hur långt exakt jag måste gå en dag.

Att planera, göra en liten lista om vad man vill åstadkomma under året, liknande nyårslöften är inte så dumt. Jag ska hålla mig nu till den närmaste tiden, inte mer. Att komma i väg och vandra och några få saker som måste till innan jag flyger iväg. En del av detta är smärtsamt som att lämna sambon till ett boende. Men livet väntar inte, inte ens på mig.

Hur är det med dig som läser? Vad finns på din lista? Eller tar du dagen som den kommer?

Några listor slumpat:

http://theeverygirl.com/2018-bucket-list/

https://bucketlistjourney.net/my-bucket-list/

http://www.destinavo.com/bucketlist/

https://www.swedishnomad.com/sv/bucketlist

Pagan, Rom, safari i Tanzania, Nordkalottleden.

18 reaktion på “Bucket list eller ta det som kommer?

  1. Det låter kanske idiotiskt, men den första och enda punkten på min bucketlist är från när jag var 9 år. Jag har ett så starkt minne av mig själv där jag går med hunden och grubblar över varför min mamma så bittert ångrade alla beslut hon fattat i sitt liv och varför hon så intensivt längtade tillbaka till den tid då hon fortfarande var ung, fri och bodde hemma hos sina föräldrar.

    Så min enda önskan har alltid varit .. ångra inget och bestäm dig för att göra det bästa av nuet och vara lycklig över det du har.

    Det har fungerat så här långt, jag har lärt mig mycket av alla mina misstag, klavertramp och har på så sätt samlat ihop ett ansenligt kapital på min erfarenhetsbank. En förmögenhet som gör livet lätt och ger stor förståelse för mina medmänniskor av alla sorter.

    Så, jag är faktiskt lite tacksam mot min inre nioåring. ;-)

    Men på den tiden fanns förstås inte begreppet offerkoftor eller tillgång till offentlig offerbekräftelse.

    • Any, du har en underbar och vettig bucket list.
      Jag hade en som femåring, jag skulle skriva böcker. Men det föll i glömska länge.

      • Du kan ju fortfarande skriva böcker eller ge ut den som inget förlag vågade satsa på, om du gör det själv med hjälp av någon av alla dem som erbjuder den typen av tjänster.

        Det har jag lärt mig efter det att du uppmanade mig att skriva en bok. Att själv ge ut en bok som är sökbar hos bokhandlarna behöver inte kosta mer än 800 kr. Något som fick mig att prova om jag kunde genom att skriva ner min hittekatts gamla blogginlägg på ca 80 sidor.

        I mitt fall blev det lite .. rätt så mycket .. dyrare eftersom jag envisades med att ha med alla bilder, även de i färg, och ständigt missförstod alla instruktioner så jag fick ta extra hjälp med det som förmodligen är superenkelt för alla andra.

        Men resultatet blev en ny erfarenhet och en rätt uppskattad julklapp till nära och kära .. så kanske jag provar på allvar vid något annat tillfälle när andan faller på. ;-)

        Så dokumentera din långa vandring .. med bilder, funderingar, behagliga eller förtretliga upplevelser, längtor och allt däremellan.

  2. Hej !
    Verkligen underbara idéer och kommentar frân ”any body”, som inte alls verkar vara ”vem som helst”. F.n. har jag bestämt mig för att stanna upp, ta det lugnt och reflektera över tillvaron som den varit hittills och vilken inriktning jag kan ge den i fortsättningen, som väl blir som en slags slutspurt innan det är dags att ”flyga iväg”, som du säger Elina.
    Andra större projekt eller bucket listor fâr vänta, för detta verkar vara absolut nödvändigt nu, men det innebär ändâ inte att alla dörrar är stängda för alltid till nya utrymmen, nya aktiviteter och ny inspiration. Jag antar och hoppas genom denna ”re-centering” och reflekterande attityd ocksâ bli och vara mer öppen och bättre förberedd att ta emot framtiden som den kommer och kunna göra det bästa av den.

    • Helt rätt och nödvändigt att stanna upp och summera. Ge utrymme att bara vara och hinna liksom ikapp livet. Men, jag har stått stilla för länge nu.

      • No problem. Jag är helt överens med att man nog inte ska stanna upp och bara summera för länge och att vi behöver alternera med kontakt utât och med andra människor ocksâ !
        Insâg direkt efter att ha skickat inlägg att mitt behov av utrymme och att liksom hinna ikapp med livet egentligen är första punkten pâ min personliga bucket lista sedan barn- och ungdomen och att det i dessa hyperaktiva tider är viktigt för mig som person att inte bara göra mycket utan att ocksâ regelbundet ge tid till att ”bara vara till”, sâ att hela ens väsen kan följa med. I övrigt har jag fortfarande mânga olika intresseomrâden och massor av böcker som väntar pâ läsning och resten tror jag säkert ger sig ! Och vi gör väl alla sâ gott vi kan med vad livet har gett oss och där vi är, eller… Allt gott och god fortsättning pâ 2018 !

  3. Utmärkt fråga!

    Strindberg avverkar Rom på en dag, ofta utan att gå ur vagnen: ”Jag har inte kommit för att se. Jag har kommit hit för att ha sett.”

    Något som kanske hamnar på ”listan” när jag pensionerar mig om tjugo-trettio år är ”höra alla Bachs instrumentella verk framföras av musiker”. I BWV blir det väl ungefär nummer 439 och framåt. 641 stycken, men jag har redan klarat av de sista, Musikalisches Opfer och Kunst der Fuge, så i värsta fall vet jag hur det slutar. (Stämmorna klingar ut i den sista ofullbordade satsen, strax efter att en av dem ”stavat” B-A-C-H.)

    Se min son bli vuxen och klara sig själv. Veta att jag både lekt och förmanat tillräckligt mycket (eller lite).

    Lägga mer tid på verkligheten och fantasin, och mindre på ”nätet.”

    • ”Jag har kommit hit för att ha sett” det stämmer nog för många.
      Lägga mer tid för verklighet än nätet borde vi alla som sitter vid burken komma på oftare. Jag ska bättra på mig – en dag.

  4. Hej.

    Uttrycket ‘bucket list’ får mig alltid att tänka på den vedervärdige Mr Creosote (stavning?) i Monthy Python:s ”The meaning of life”.

    Erfarenheter är som ärr både för kropp och själ. En del förhöjer skönhet och kunskap, en del påminner om sådant man kunnat vara utan. Icke desto mindre är man en helhet.

    Varför göra saker bara för att ha gjort dem?

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

      • Hej.

        Förvisso, om vi talar om saker man faktiskt gör.

        Ramla av en bro med en gummisnodd kring midjan eller ett liknande känns… declassé på något sätt.

        Kanske bara jag som är en snobb i sådana här frågor.

        Kamratliga hälsningar,
        Rikard, fd lärare

        • Snobb? Inte du. Krävs lite mer personligt effort än en gummisnodd för en prestation.

  5. Här bara en stilla undran till f.d. läraren Rickard, om alla vâra er-farenheter alltid bara är ärr-farenheter. Min erfarenhet är att det ocksâ är möjligt att göra starka positiva erfarenheter och fâ dem inskrivna som goda och glada minnen i kropp och själ.
    Som lärare – och bloggskrivare – är det väl nâgot man hoppas pâ och strävar efter, eller….?

    Elinas Iniskogen-minnen och beskrivningar frân vandringar i naturen är ju mycket fina exempel pâ detta.

    • Hej.

      Med förbehåll för att jag kanske missförstår –

      Jag tänker såhär: jag är summan av mina gärningar och mina upplevelser, beskrivna i, av och med mitt språk (alltså mina tankar), men även andras upplevelse och beskrivning av mig – även refererad till mig i direkt tilltal.

      Dock, de erfarenheter som gjort mig till den jag är är de som gett mig ärr; på kroppen och i själen. Inte nödvändigtvis i form av emotionella eller fysiska trauman (vilket kanske är vad ‘ärr i själen’ leder en att tänka) men även sådana bidrar till helheten.

      En devis jag använt inom yrket lika mycket till kollegor som till mig själv eller elever är:

      ”Lite bättre än igår; lite sämre än i morgon”

      Den summerar både skönheten i erfarenheter gjorda och mål uppfyllda (eller upplevda) samtidigt som den manar till fortsatt… liv, i brist på bättre ord.

      Naturvandringar har även jag ägnat mig åt sedan jag lärde mig att gå – min kära maka har understundom halvt på skämt oroat sig för att om hon släpper mig fri till fjälls eller skogs så kommer jag inte tillbaka; att återvända till ‘civilisationen’ känns som att krypa in i en bur.

      Jag må framstå som cynisk och bitter, men det är snarare lakonisk och bister – med den humor som karaktäriserade Diogenes av Sinope (om jag får likna mig med en sådan tänkare). Detta väcks särskilt när jag ser människor som ‘gör en grej’ av olika aktiviteter – t ex klättra i träd. Inte på barnets vis, med lust och liv, utan på den förvuxne tonåringens; ständigt på jakt efter den där upplevelsen som skall vara äkta och därför bättre än alla andra spökar man numera ut sig i särskilda kläder med särskild utrustning i särskilda klubbar – för att klättra i träd. Inte på det vis trädgårdsmästare gör i sitt arbete, utan med rätt skor, rätt mössa, linor och karbinhakar och tackel och tåg – som vore det Kilimanjaro man sökte äntra, och inte en bok i Pildammsparken i Malmö.

      Det äkta, likt det eviga, kan inte sökas utanför människan. Allt sådant sökande skapar är ett tomrum från vilket rädslan, ångesten och osäkerheten över att man kanske inte är tillräckligt rätt, hipp med senaste och före kurvan som anser sig böra vara för att vara äkta, på riktigt.

      En rädsla för att se sig själv – gnothi seauton.

      Kamratliga hälsningar,
      Rikard, fd lärare

      • Den där känslan att man kommer från civilisationen, inte till har jag varje gång jag kommer från en vandring. Desto längre desto svårare att ta de sista stegen.

      • Hej igen Rickard och hjärtligt tack för innehâllsrikt svar !
        Jag samtycker nog till det mesta du skriver, speciellt det om att mânga nutida mänskor ofta bara lever ”virtuellt” eller pâ ytan och samlar pâ aktiviteter, resor och yttre upplevelser, nâgot som Owe Wikström bl.a. skrivit om i sin mycket intressanta bok ”Ikonen i fickan”, som finns i pocket.
        Vikten av att kunna ta sig tid och orka/vâga ”se sig själv – gnothi seauton” inser jag ocksâ pâtagligt i dessa tider och svârigheter man kan ha att kunna ge sig utrymme nog att försöka vara sig själv och sâ ”gâ mot strömmen” likaledes…
        Olika samhällskrafter verkar ju numera gâ i riktning att fâ oss att konsumera mer och mer och sâ bidra till ”blomstrande” ekonomi överallt och människans plats i detta har i stor del tappats bort.
        Vad beträffar frâgan om vad som ska eller kan skrivas in i kategorin ”ärr” är jag ännu inte riktigt övertygad. Själv kan jag inte sätta in glada och positivt starka minnen under begreppet ”ärr” och detta även om jag vet att vissa mycket positiva evenemang, som t.ex. bröllop, kan ge mycket stress…
        Det finns säkert mycket annat att säga om hur minnen och upplevelser m.m. pâverkar oss, men det fâr bli en annan gâng, nân annanstans…
        Vänlig hälsning

  6. För flera år sedan toppades min lista av längtan att segla i varma vatten. 1986 gjorde jag slag i saken, sålde mitt hus och företag i Karlstad för att ta ett sabbatsår och segla i Västindien. Året blev till 8 underbara år med många äventyr på öar i Karibien och Venezuela.
    Vi har blivit lärda att frukta förändring. Tänk om vi förlorar det vi har? Tänk om jag misslyckas? Tänk om jag måste skämmas?
    Alla dessa förbehåll och tveksamheter är förståeliga och även befogade. Men när allt kommer till kritan finns det faktiskt ett val.
    Sök hjälp om det behövs, ta en risk om det är nödvändigt, förändra där det inte fungerar. Min erfarenhet visar att de människor som vågar har funnit mer lycka än de som inte gjort något.
    Det finns inga garantier. De goda människorna kan förlora, risktagarna kan snubbla, men valet finns alltid. Risk gentemot försiktighet står där alldeles framför oss.

Kommentarer inaktiverade.