Tiden som passerar kommer inte åter, så vänta inte.

Det är höst. Den första höstförkylningen kom två dagar efter första gymbesöket. Har hållit paus och bara gått terräng under sommaren och lite övningar hemma. Vem vill träna inomhus när det är fint väder? Inte jag, som har begränsat antal timmar i veckan (2 timmar varannan och 6 varannan vecka) att använda som jag vill, tiden då avlösningen kommer och tar hand om min sambo.

Vad skulle du göra om du hade två timmar i veckan att bestämma över?

Träningen kändes riktigt bra. La upp någon typ av system vad jag tränar på de olika tiderna. Kanske skulle jag boka en tid med personlig tränare igen, han som  gjorde ett program inför Kilimanjaro bestigningen? Jag har haft visst motstånd för att åter börja träna. Jag vet i princip att jag måste och hur jag bör lägga upp träningen men sedan slår lättjan till igen hand i hand med tidsbristen.

Nu fick jag avstå en vecka direkt för näsan rann och jag vill ogärna smitta andra. Det blev promenader i stället. I skogen smittar man ingen. Det är tomt. Någonstans läste jag att detta med förkylning är typiskt när man börjar träna.

Skogen är än vacker. Det märks av skuggorna att solen inte ligger högt längre. Mörkret är antågande.

Jag läste om Lois Pryce som åkte på sin motorcykel från Alaska till Argentina, runt Iran, och mer… Hon skriver klokt: The truth is you will never be ready and the only way to get ready for an adventure is to have one. http://www.loisontheloose.com/

Så sant. Många väntar och väntar på bättre tillfälle för att förverkliga små och stora drömmar. Sedan, när… En dag går det inte längre. Ålder kan vi inte backa.  Situationen i världen kan också sätta stopp. Sjukdom, arbetslöshet, kärlek, plikter… det finns en del som kullkastar ens planer. Jag har också låtit saker bli ogjort eftersom jag trodde på det magiska sedan.

Det blev bara en kort vandring i år, med ett barnbarn. Tiden räckte inte till mer. Men jag planerar att vandra nästa vår, sommar. Långt. Länge. Det kräver en del träning. Hur blir man av med latmasken som ibland angriper en? Det kan vara så skönt att bara slappa!

Vänta inte för länge med dina drömmar. Tiden som passerar kommer inte åter.

Mer om kvinnor som gjorde vad de önskade, även med livet som insats:

http://www.telegraph.co.uk/travel/galleries/amelia-earhart-and-other-great-female-adventurers/

Bild på slöa Nisse från Linda. Nisse kan verkligen bara slappa.

9 reaktion på “Tiden som passerar kommer inte åter, så vänta inte.

  1. Kan det verkligen finnas något bättre än att vandra i skog och mark? Det gör jag en eller två timmar varje dag och ingen dag är den andra lik. Naturen är nog den plats där jag som mest förstår de verkliga värdena i livet.

    Mossor och spindelvävar som ser olika ut och skapar egna verkligheter som du själv kan befolka med valfria fantasifigurer är bättre än konstgallerier, djur som, efter många år, känner igen dig och bara lyfter på huvudet och konstaterar att du inte är farlig är pålitligare än människor som säger att de är vänner så länge de har nytta av dig, träd som funnits under tider som för länge sedan glömts är tryggare än en folksamling eller förening och en stensamling som kanske var en grund till en ensligt belägen bostad för länge länge sedan kan få tankarna att gå till hur ofattbart lite de människorna hade och undra över vad de drömde om..

    Drömmar är fantastiska och kanske nödvändiga ibland, men de flesta bör nog förbli drömmar .. lyckliga och fantastiska .. och det finns nog ingen dröm som varit så stor att jag varit villig att offra min dagliga närhet till naturen för den.

    Att måla fantastiska bilder, att skriva en bok .. det var drömmar som jag drömde och samtidigt visste jag att jag aldrig skulle leva i verkligheten. För om jag utsatte de drömmarna för andras granskande ögon hade jag förändrats till en annan slags människa. Det är jag lika övertygad om som att jag inte skulle ha tyckt om den jag då hade tvingats bli.

    Så att kunna hämta svamp till en viltgryta på mindre än en kvart, att inte bara kunna se årstiderna utan också känna, lukta och leva dem .. det kanske inte så jag levde eller var det jag drömde om när jag var ung. Men den verklighet jag lever i nu borde jag ha drömt om då, även om själva livet kan ta oväntade och ovälkomna vändningar då och då.

    Men så är jag ingen äventyrare heller utan fungerar mer som Nisse, nöjd med att bo så jag kan få gå ut och titta på en fågel eller mus när jag vill och behöver.

    • Ingenting slår riktig skog. Bergen kanske, eller fjällen… men jag heter ju iniskogen.
      Det fanns ett kinesiskt talesätt att en man (man, men den tiden är ju förbi) skall under sin livstid bygga ett hus, skriva en bok och plantera ett träd. Jag har trädet kvar. Kanske i vår…
      Visst kan du skriva en bok Any om du vill. Det går bra att ligga på soffan och skriva.

      • Jag är helt nöjd med mitt hus och mina egenhändigt planterade träd och visst kan jag skriva en bok .. men för vem? Och varför?

        När jag ser dem som skriver böcker eller skapar sina drömmar i bild, ser jag ofta bara olycka. Antingen är det ingen som läser eller ser eller så blir de lästa, hyllade och blir förblindade av längtan efter att bli hyllade igen och igen och igen.

        Jag vill inte bli bedömd, vägd eller värderad .. eftersom jag vet mitt eget värde, har lärt mig förstå vad jag behöver och inser att jag fått mer än många andra, även om det kanske inte ser så ut för dem som bedömer, väger och värderar.

        Jag är rätt trött på mänskligheten faktisk och hoppas innerligt att de som tror på reinkarnation har fel .. ;-)

        • Brukar man inte återfödas till lägre varelse om man har varit usel människa? I så fall blir det många råttor och maskar. Jag tror dock att slutet är slutet men man kan ge näring till en blomma i bästa fall.
          Any, du skriver ju hela tiden! Du har redan en tjock bok. Och många som recenserar med kommentarer.

          • :-) Jag ser det inte som att jag skriver utan som ett samtal där de enstaka svaren betyder mest. Men att jag överhuvud taget gör det beror på att jag lider av en stor brist på människor som intresserar sig för de samhällsfrågor som inte påverkar den egna lilla tryggheten. Att den tryggheten är ytterst bräcklig och kan raseras fortare än de kan fatta är inte populärt som samtalsämne, minst sagt.

            På det sättet fungerar bloggen som en liten säkerhetsventil som gör att jag kan bespara omgivningen från mycket lidande genom att jag kan fokusera på trädgårdsskötsel, hundar, katter, barn, körsång, värdelösa grannar, diverse sjukdomar, krämpor eller upplevda oförrätter. ;-)

  2. Ni är bara för härliga ni två, jag missar nog inte en enda bloggpost och jag kan tillägga att jag också hör till ”skogsfolket”. Jag tycker mig se det nya Sverige med andra ögon än de styrande och gapmedia och sätter mig hellre på min kammare och läser, just nu Selma Lagerlöf.

  3. Tack. Fint skrivet.

    Mark Blyth talade i en intervju om det eländiga politiska och ekonomiska systemet, och hur vi sannolikt inte kommer att få något förbättring de närmsta mandatperioderna eftersom positionerna är låsta.
    – ”Vad sjutton skall vi då göra?” frågar reportern.
    – ”Tja, folk får göra som de vill, klockan tre skall jag köra min dotter till simhallen.”

    I en annan intervju fick han motsvarande fråga om stora filosofiska spörsmål och vad vi kan förvänta oss av framtiden. Han gav det mycket skotska svaret:
    – ”We’ll muddle through somehow. As a species, that’s what we tend to do.”

    Inga stora planer och patentlösningar. Jobba på. Gräv där du står.

    • Gräv där du står. Bra sagt. Många försöker skippa det – också. Alltid lättare att vara längre bort och prata om något man inte kan ens påverka.

Kommentarer inaktiverade.