Jag är hemma igen efter nära sex månader i USA. Syftet med min resa var att vandra på Pacific Crest Trail, som går från gränsen till Mexiko genom Kalifornien, Oregon och Washington till Kanada. Jag skulle gå så långt jag orkade eller kanske hela 2660 mil. Kan säga direkt att det gick oväntat bra att gå, inga problem, även om jag aldrig kom till Kanada utan gav upp på grund av vintern bara  2 – 3 dagsmarscher ifrån gränsen. Mer om den dagen senare. Så klart gick jag inte varje mil utan hoppade över bitar på grund av bränder, avstängningar eller att jag ville ta en annan väg och se annat, men så gjorde vi alla. Få av vandrarna gör en helt ren PCT. Jag gjorde min vandring. Jag njöt av ensamhet, 95% av tiden gick jag ensam och tältade ensam. Jag och naturen. Men jag träffade massor av andra vandrare på leden och även människor som slumpen förde till min väg ute i samhällen. Vissa kommer att finnas i mitt minne och i min adressbok.

Jag startade i Campo vid gränsen till Mexiko på kvällen den 3 maj och slutade 9 oktober ca 30 mile (1 mile = 1,6 km) från Kanadagränsen, summa 160 dagar och vandrade sedan vid havet i 6 dagar innan hemresan. Jag hade vandrat genom öken, bergen, skogar, vulkaniska områden, vid sjöar, korsat vattendrag och nu la jag till havet. Allt var helt enkelt underbart.

Jag slog mina egna rekord fast syftet var inte rekord utan att vandra långt och länge, se annan natur än hemma i Sverige, leva tältliv helt enkelt. Vara fri. Naturen var fantastisk. Så var också de amerikaner jag träffade. Jag hade en love story med USA.

Jag kommer att berätta mer om PCT och min vandring i kommande inlägg. Jag gjorde också en egen helt ovetenskaplig Trump undersökning bland folk jag träffade. Hur jag valde dem kommer senare, resultatet var överraskande. Jag fick insikt i vart vi känner oss hemma och varför. Jag träffade trail angels vilka gjorde obetalda insatser för oss vandrare. Jag hade mardrömmar om min sambos död i början men upptäckte att flera andra vandrare gjorde också ett slags sorrow walk. Om det och vikten av vatten kommer jag också att skriva något om. Om hur det enkla livet i tält  har gjort mig mer glad över det jag har.

Jag blev uppmärksammad på leden på grund av min ålder. Det kommer följaktligen ett inlägg om ålder. Vilka ålderssiffror är viktiga? Många får ett hiker namn av andra vandrare. Mitt är Legend, just på grund av ålder. Jag var inte så glad för det utan använde mitt förnamn. Det är lätt att bli en Legend. Lika lätt att bli glömd. Varför kallades jag Legend, inte någon annan som faktiskt gjorde även de sista milen och mer ren PCT? Det var siffran 76. Att vara gammal blev  en prestation i sig.

Så, fortsättning följer. Men först skall jag åka och träffa mina barnbarn. En tackmiddag sker också för dem som hållit i allt här hemma från räkningar och hyresgäster till meddelanden per GPS om förändringar och avstängningar på leden mm för mig som levde utan Internetkoppling nästan hela tiden. Jag har helt missat de viktiga nyheterna som att vem vann Melodifestivalen, prinsbröllopet och var det val i Sverige? Det sista ser ut att vara tveksamt eftersom vi saknar fungerande Regering men sandlådan för de ledande politikerna ser ut att ha vuxit.

Allt är kanske lik sig här hemma?