I filmen The Duchess säger Geogiana,  Duchess av Devonshire, som spelas av Keira Knightley, att kvinnor uttrycker sig med kläder medan män kan uttrycka sig med så många sätt. Hon får anpassa sig, 1700 talets kvinnor fick anpassa sig. Trycket från ens egen mor var lika tung som trycket från en make att finna sig i sin roll som anständig hustru och mor. Georgiana överskred reglerna men fick jämka hårt. Hon var en modedrottning men också den som påverkade i politik. Hennes senare släkting, prinsessan Diana överskred också det liv hon var avsedd att ha som hustru till en kronprins.

Är inte den tiden passerad? Har kvinnor inte både och? Eget liv och egna val och även själv valda kläder? Vem styr kvinnors liv och vem bestämmer deras kläder? Det beror nog på i vilket land du ställer frågan. Vita män, skriker feministerna. Jag tror tvärtom att feministerna begränsar sig själva med sitt eviga gnäll.

Vem klär du dig för är en bra fråga. Vad vill vi markera och uttrycka med våra kläder och vårt sätt att vara? Eller är det bara något vi täcker och värmer kroppen med? Kläder har faktiskt makt. Mode är en stor svensk exportindustri och omsätter 264 miljarder i året. Tänk om politiker klädde sig bara svenskt på statsbesök!  Kläder kan skicka betydande signaler till omvärlden. Som här när svenska ministrar besöker Iran:

Eller när First Lady Melania Trump besöker Saudiarabien:

Mode och ”rätt” klädstil har alltid funnits. Kläder av olika slag kan markera vår tillhörighet till en grupp eller arbetsplats. Även barn kan ha klädregler. När jag var i tonåren bars duffel och långbyxor av de tuffa tonåringarna. Inte jag. Den skolan jag gick i var ett flicklyceum. Vi hade klädkod och uppförandekod.

Enligt skolans regler var långbyxor förbjudna annat än på idrottsdagen. Flickor  skulle klä sig i kjol eller klänning. Make up var förbjudet. Inga höga klackar. Jag bröt mot det en gång och det gick ett sus i skolan. Vi hade uteidrott vart fjärde vecka och då fyra timmar i taget. På vintern fick vi ha långbyxor. Gymnastik, dans och idrott som gick att utöva inne räknades inte in i de timmarna. Då gällde blå gymnastikdräkt med volanger och några duschar fanns inte.

När det var riktigt kallt hade vi långbyxor under kjolen och skyndade ta av de så inga lärare såg försyndelsen.

Min mor såg ut som kvinnor brukade på den tiden. Till vardag när det var kallt hade hon en sjal knuten under hakan, gärna något blått och vitt. På söndagar hade hon en hatt. Jag tror inte att hon ens ägde långbyxor någonsin. Vid hennes död gick hennes klänningar – de var många, hon sparade allt – till de behövande i Ryssland, till den tidigare finska Karelen. Kvinnor slogs om hennes klänningar. Så modernt! Hm.

(Det området, Karelen; har helt missats av ryssarna annat än för militära ändamål.)

Jag har tänkt på mitt flicklyceums klädkod när jag ser de muslimska flickorna gå till skolan. Det ligger en skola nära mig där majoriteten är av invandrarursprung eller ganska så nyinkomna. De flesta är dock killar. Många av flickorna har sjalar, oftast svart. Några få är helt beslöjade, vissa tar av  sjalen när de kliver av bussen och den åker på igen under hemvägen. Jag blev lite förvånad när jag såg det några gånger. Ögontjäneri eller frihet?

Klädmodet kan visa kvinnans smak, arbete, pengar, frigörelse eller förslavning. Långa klänningar med korsetter lik tortyrredskap på 1800 talet är ett exempel av kläder som begränsade tillvaron. Det var den tiden. Så klart fattiga har alltid fått klä sig mer arbetsvänligt. Uniformer av olika typ ser man varstans, fast de inte kallas uniformer. Svarta lösa byxor och vit, ljus skjorta var kvinnornas klädsel i Vietnam när jag bodde där. Nu ser det mer västerländskt ut i bilder. Man ser också ens sociala ställning i kläder, även de muslimska kvinnornas. Dyra tyger mot billigt. Form i stället tygsjok. Diskreta dekorationer.

Afghanistan 70 tal

När man ser på bilder av iranska, egyptiska och afghanska kvinnor från tiden före islams övertagande av samhället bar många kvinnor västerländskt mode. Det är bekvämt, lämpligt för arbetsuppgifter i ”männens värld”. Men sedan spred islam sig. Jag undrar vad kvinnorna tänkte om förändringen? Plagg som burka gör kvinnan nästan oförmögen att röra på sig utan någons ledning. Vilket arbete kan man utföra klädd så? Med heltäckande klädsel är kvinnan en ägodel som inte skall betraktas av andra än ägaren.

Men i Sverige? Kvinnofrihetens land!

När jag såg den första kvinnan med heltäckande kläder tillsammans med sin manlige kostymklädde följeslagare på gatan i Stockholm länge sedan kändes det exotiskt. Ja, jag tänkte inte på religion eller kvinnoförtryck. Det var bara en besökare från annat land och annan kultur. Sedan blev de svarta slöjorna vardag i Sverige. Ibland är det fler med sjalar än oss utan på torget.  Då försvann det exotiska och byttes till förtryckande, sedan hotfullt. Varför känner vi så just för muslimer? För att vi börjar ängslas över hur islam brer ut sig?

Är det tvång  att vara beslöjad? Vad vet jag om det? Kan jag ställa den frågan? Muslimska kvinnor kanske väljer att bära  dessa plagg?

Den muslimska kvinnliga klädedräkten signalerar något vi inte vill ha. Religion. Tvång. Avvikelse. Krav. De är också opraktiska att arbeta i, jag vill inte att någons kläder blir ett hinder för egen försörjning. Hur var det med islams regler för kvinnors kläder? Om jag förstått rätt måste kvinnan klä sig anständigt så hon inte väcker männens lustar. Hm. Slöja eller inte? Det handlar om så mycket mer än ett plagg. Det handlar om ens position i samhället. Lika värd eller inte.

Afghanistan idag.

Hur känns det att vara instängd i en heltäckande klädsel, kanske så att man inte ser mer än ögonen av personen? Någon skribent kallade det ”walking prison”.  Hur känns det för barnen? Vad blir det för kontakt? Och tvärtom, hur känner sig kvinnor som visar sig i väldigt tajta och avslöjande kläder med mycket naken hud? Under sommaren var superkorta shorts populära och jag måste säga att de inte klädde alla. Men, måste man vara smal och snygg för att ha vissa kläder? Är det kanske behagligt att gömma sig under  en svart kåpa?

Man är den man uppfostrades till, den kulturen man anammade som barn. Det våra föräldrar och omgivningen har lärt oss. Även i kläder. Senare kan vi lägga in en protest. Eller bara genomgå en vald förändring. Att muslimsk klädedräkt tar över områden gör mig fundersam. Jag är rent av orolig när slöjorna åker på deras döttrar,  födda här, gått i skolan här och även små flickor i barnvagn kan ha en sjal, men inte för värmens skull. Islam sprider sig alldeles tydligt. De unga är till och mer mera radikala än de gamla. Sjalen ger en identitet och den identiteten är inte vårt, det vi kallar den svenska och europeiska kulturen.

Vi är en multikulturell värld där olika kulturer inte integrerar sig med varandra. Oavsett vad politikerna ropar.

Hur klär jag mig själv då? Det är nog Zuckerbergmodellen sedan jag slutade arbeta. Alltid samma sorts svarta eller mörkgråa  byxor och en svart tröja, kort- eller långärmad beroende på årstiden. Jag behöver inte tänka på kläder och vem skulle bry sig om hur jag klär mig? Äldre kvinnor är osynliga.  På den tiden jag än arbetade hade jag dräkt, svart oftast, blus eller tröja och högklackade skor. Jag har några andra kläder i garderoben, även mer färgglada vilka var presenter. Köper jag något själv är det en ny svart fleecetröja och ytterligare en svart T-shirt. Omodern jag? Alldeles säkert. Nej, tidlös kallas det väl?

Ett slags uniform det svarta också. Se dig omkring på gatan.