Jag tänkte på en film som gick ett tag sedan: Never let me go, där samhället är ordnat genom vi och dem, vi som tar mot och de som föds upp till donatorer. Se den men jag vill varna att den är obehaglig och vissa kan behöva näsdukar.
Häromåret tog jag bort mig från donationsregistret. På grund av min ålder och på grund av mina anhöriga som jag inte vill drabba mer än nödvändigt när jag dör. Och vem vill ha mina gamla organ? Det lär väl finnas bäst före datum även på våra kroppar? När jag var yngre var jag på väg att donera en njure men patienten dog innan av andra komplikationer.
Skall Staten bestämma över min kropp även vid dödsögonblicket? Staten har beslutat så mycket i mitt liv redan. De har till exempel skattat mig ända in i bara kroppen. Att också reglera våra fysiska kroppar och vilka delar kan användas efter döden känns stötande. En sjuksköterska berättade att hon delade ut P-piller till utvecklingsstörda som bodde i vårdhem. Kvinnorna trodde pillren var vitaminer. Det var nog tänkt som i välmening men idag skulle liknande händelser väcka ramaskri. Men tvång inför döden får namnkunniga att debattera och kräva lagändringar. Alla skall med om inte alldeles extraordinära skäl finns för att avstå.
Sjukvården har svårt att räcka både till mindre och större åkommor. Hur har de tänkt sig att hålla eventuella donatorer i liv? Kanske är jag för gammal för att riktigt gilla det dödsbegrepp som råder. Det känns onekligen levande så länge hjärtat slå oavsett all vetenskap och kunskap om hjärndöd.
En gång länge sedan fick jag utbildning på en informationskurs om hur man pratar med anhöriga så de skriver på när en familjemedlem ligger för döden och kan bli lämplig donator. Alltså, han är hjärndöd eller på väg att dö. Jag fann det obehagligt och var glad att jag inte arbetade med död utan liv, som kurator för gravida. I dödens väntrum är det svårt att neka och lika svårt att tillåta. Anhöriga sitter klämda mellan den döende och operationsbordet om den döende inte har talat om döden och sina önskemål innan, vilket även det kan drabba de anhöriga med annan åsikt.
Men om jag kunde göra en annan människa lycklig och förlänga livet något? Det är en fråga som var och en bör få svara själv, inte Staten. Vi är fega och har svårt att prata om döden och hur vi skulle önska att andra agerar den stunden. Var och en bör ta ett eget beslut innan vi hamnar i den situationen. Låt donation fortsätta vara frivilligt.
I Sverige är det inte tillåtet att inleda intensivvård av en döende patient enbart för att kunna ta vara på hans eller hennes organ. Men många vill ändra lagen. Vill de som ropar donera sina organ? Antagligen, det bör vara så, man kan inte kräva av andra det man inte vill göra själv. Kan inte även det beslutet ligga hos den som har bestämt att donera? Nu i datorns tidevarv är det inga problem för sjukvården att få fram patientens sista önskan.
Vi mixtrar en del med våra kroppar, vårt liv och död. Att hyra livmoder, köpa ägg och sperma är nu mera vanligt. Indien ligger i täten på babyfabrikerna. Är inte detta ett slags nykolonialism? Vi är alltid i fattigare länder och nyttjar dem på något sätt. Att bli gravid hos en läkare som inseminerar i stället en älskare är inget konstigt. Att sälja sina njurar sker i fattigare länder. Att döda någon för organ sker också säkert. En del medicinering ligger klart i manipulationsklassen. Det visar sig att många äter mediciner de borde vara utan. Larm går om skolflickor och värktabletter för att inte ens nämna de allsköns olagliga narkotiska medlen. Vi mixtrar med livet på gott och ont.
Jag tror och tycker att vi skall vara varsamma när vi flyttar livets gränser, oavsett hur smärtsamt det är att inte vara Gud och kunna styra över döden. Att vara nyttig och kostnadseffektiv för samhället från födelse till död kan inte vara livets mening.
