Jag har träffat flertal människor jag inte känner men som har bott nära mig eller gjort saker av betydelse för mig, varit med i samma historiens gång. När jag tänker efter finns det flera av dem som har kommit till min väg på ett oväntat sätt när jag har varit ute på vandring.
En av dessa gav mig lift och hjälp på PCT. Vi upptäckte vår gemensamma nämnare, arbete i Vietnam. Han var en av de sista amerikaner som lämnade Saigon, som föll 30 april 1975. Han hade skickats dit i slutet för att ”städa upp”” som han sa. Jag var i Vietnam senare för att vara en liten, blygsam del av uppbyggnad.
Varför råkade just han befinna sig på den platsen, vid Sacramento River, 1502 mile på PCT (bild nedan) när jag kom ut till vägen från skogen?
Det blev det bästa samtalet under min PCT vandring.
Nu på West Highland Way mötte jag två män, något yngre än jag. Det var min första dag, Hade börjat gå snabbt efter resan och en kopp kaffe med smörgås i ett fik på startplatsen Milngavie. Jag hade kanske gått fem kilometer. Det började skymma. Jag satt mig på en bänk vid vägen. Gå, eller vända. Jag hade nyss passerat en lämplig tältplats.
Då kom två män och sa att bänken var för två personer. Vart är ditt sällskap?
Jag pekade uppåt, mot himlen. Sorry, sorry, sa de. Jag sa dock att jag vandrar nästan alltid ensam.
Vi gick följe ett tag. Den ena männen hade bott flera år i Sverige och arbetat för ett Internationellt Kompani. När han sa vart han hade bott hade vi varit nästan grannar i 8 år men aldrig träffats. Sedan hade han återvänt till London och även jag hade lämnat Stockholmstrakten för ett tag. Nu var de båda på ett släktbesök i Skottland. De hade åkt en bit och tagit en promenad på West Highland Way.
Det var liksom magi. Världen var liten.
Vi pratade om utvecklingen i Sverige och i England. Invandring, kriminalitet, den vanlige jobbarens ekonomi. Om skolan. Om pensionärer. Politiker som liksom alltid hänger efter. Allt var tämligen lika i våra länder på många avseenden. I de negativa delarna så att säga.
Det positiva har du framför dig: naturen, sa de. Skottland är så vackert.
De tyckte att jag skulle gå till en camping i alla fall, ensam som jag var. Det fanns en ganska nära. De klev in i sin bil och jag vinkade adjö till dem. Snart kom jag till en plats som passade för tältning. Dimman la sig. Tystnad. Inte ens ett får bräkte.
Mina första timmar på leden var över. Det var så lättsamt att gå, park, byvägar, hage. Det blev mer ansträngande så småningom. Bakom en stenmur, under träden sov jag min första natt på West Highland Way. Stenmurar kom det att vara gott om, de flesta mossklädda, resultat av ett hårt arbete från tiden länge sedan.
Ingenting kommer utan ansträngning och vilja.
