Fem år sedan påbörjade jag min långa vandring på Pacific Crest Trail. Jag var otränad, det hade inte funnits tillräckligt med möjligheter för träning när jag tog hand om min sjuka sambo som behövde tillsyn dygnet runt. Han flyttade in till ett boende efter sju år hemma och dog inom få dagar. Jag slängde ihop mina grejer i en bag och åkte i väg till USA.
Det var dock en planerad tur som jag hade bestämt mig för långt innan. Du måste ha tillstånd för att vandra PCT och det fick jag i januari. Jag gick leden på Google maps och den såg inte så illa ut. Tips, det är inte en bra träningsmetod eller någon säker studie, men kul.
Nordkalottleden ca 800 km var den längsta vandringen jag hade gjort innan. Det var 1995 och väckte då uppmärksamhet. Flera tidningsartiklar och intervjuer. Ensam kvinna och så långt! Ni ser hur tiderna har förändrats i och med Internet.
Jag har sedan korsat Island från norr till söder, bestigit Kilimanjaro och gjort tre Tour du Mt Blanc, vandrat på Grönland samt svenskt fjäll men inga långvandringar. Nu var sträckan 4000 kilometer eller i alla fall något av det jag tänkte försöka mig på.
Noll uppmärksamhet, PCT är som en vanlig promenad på dessa Internettider. Om du vill bli känd måste du slita på någon Internetmedia och inte ens då är det säkert att du får några gilla eller igen pengarna, som jag fick 1995.
Min vän i Illinois som är nu 30 år har gjort Triple Crown. Inte blev hon någon stor kändis för det även om hon hör till en exklusiv skara på ca 525 personer. Triple Crown är alla tre långlederna i USA, var och en gjort i ett streck, PCT, AT och CDT.
https://therovingarrow.wixsite.com/followtheblaze
Att vandra är en okomplicerad hobby, om du borträknar svåra vad och långa sträckor utan möjlighet att handla mat. Att vandra är att gå och bära en ryggsäck. Slå tält och plocka ihop allt igen. Gå, äta, lägga tält. Det kan finnas stugor eller andra övernattningsmöjligheter men för mig är vandring boende i tält nästan alltid. Samma varje dag. Ibland matinköp. Gå oavsett väder. Det är blött då och då. Du blir skitig. Att vandra är inget avancerat men leden kan vara av olika svårighetsgrader. PCT är nog inget man ska börja med. Att vada i djupt vatten kan kosta livet och vad finns det gott om där. Och längden – inte kul att avbryta alltför snabbt.
Sedan är man en grupp – person eller ensamvarg. Det varnas alltid: gå inte ensam. Jag hade Garmin, den var min kompanjon. Jag är en ensamvarg, gick ensam och tältade ensam de flesta nätterna utan andra inom synhåll. Jag och naturen. In to the Wild som dessutom är min favoritfilm.
Träffade en massa andra trevliga vandrare. Några har jag kontakt med än idag. PCT organisationen skickar än info om vad som händer på leden.
Allt var absolut magiskt även om jag tyckte att vissa dagar var skit. Regn. Stenskravel. Inga bra tältplatser. Trött. Maten sinade. Men det var snabbt övergående.
Det blev mitt livs vandring, Kilimanjaro trängs också på första plats. Planerade att resa tillbaka till USA och vandra någon av de andra långa lederna AP eller CDT, kanske Arizona, men det stoppades av covid. Vandringar de senaste åren har varit fjällturer och Sörmlandsleden runt.
Jag bor nära ett skogsområde så jag är ute ofta. Skogarna nära mig börjar ha kaos som kännetecken utanför lederna. Fallna träd. Granbarkborre. Uppgrävt av vildsvin. Jag sörjer med skogen som attackeras och ser skraltig ut.
De förlorade turerna suger. När vänner i USA skriver kom så vandrar vi ihop en bit är jag villig att packa.
Men har du en gång upplevt något magiskt och lyckat är det inte säkert att det går att upprepa igen utan blir bara en flopp. Undrar: hur långt skulle jag orka idag?
Bild överst three fingered Jack, Oregon, mitten: öken Island, nederst skog Södermanland.