Jag läste att en av min barndoms favoritförfattare, Enid Blyton, är nu benämnt som rasist. Jag har alltså läst rasistiska olämpliga böcker som barn. Dock kan jag inte kalla böckerna rasistisk, bara en viss tidsbild från livet på den tiden.
Jag köpte några av böckerna genast till mitt barnbarn innan de försvinner. I den nutida äventyrsvärlden, både i den verkliga på gatorna och den i böcker, är Blyton en snäll västanvind. Nu kallad rasist. Så även Kipling och många fler. Att märka folk bakåt är alltid enklare än städa på eget och nutida liv. Produktivt?
Jag hade läst Blytons Äventyrsserie om de fyra barnen som löste mysterier. De var spännande böcker och vi satt de i en låtsasverklighet. Jag och mina två kamrater undersökte grottor, smög i skogen, låtsades att något hus var ett slott och vi åt ananas direkt från en burk. Jag var elva år. Det var den sista sommaren för mig. Nästa var jag vuxen med arbete. För mina kamrater räckte det att klara skolan.
Min barndom slutade tidigt, om det nu ens var det vi kallar barndom idag annat än sällsynta tillfällen i efterkrigets Finland med allt vad det innebar. Barndomen slutade definitivt vid tolv då jag började arbeta först som barnflicka under sommaren och sedan med att bära ut morgontidningar innan skolan började. Bokmässigt slutade barndomens böcker ungefär samtidigt.
På den tiden var bibliotek uppdelat barn och vuxna. Barn under 15 år kunde inte gå till vuxenavdelning utan den vuxne. Jag hade läst hela barnavdelningen. Bilderböckerna läste jag till mina småsyskon. Jag snodde fars bibliotekskort, som han aldrig använde. Jag neg till bibliotekarien och sa att min far var krigsinvalid – vilket stämde – och jag skulle låna några böcker till honom. De hjälpte mig vänligt. Jag lånade då historia, mitt favoritämne. Efter några gånger med hjälp fick jag gå in själv – duktig flicka – och nu blev det Camus, Kipling, Faulkner, Hemingway… och mera historia. Det var magiskt hur författare kunde skriva meningar så det var lik musik.
De andra flickorna läste på Anne på Grönkulla och Unga kvinnor. Jag var helt ute med min boksmak. Ungdomsböckerna och även Blyton var passerad tid för mig.
Enid Mary Blyton föddes 11 augusti 1897 och dog 28 november 1968 i England. Hennes produktion innefattar över 600 böcker, främst för barn och ungdomar. Hon är översatt till 90 språk. Än ett av de mest lånade författarna i England. Hennes karaktärer är god – ond. Det finns en moral i böckerna. Hon är tidstypisk. Idag kritiserar man hennes stereotypiska karaktärer. Men, vi hade den tiden, det går inte att ändra tiden bakåt hur än vi skriker rasism.
Vi kan bara förstå och kanske göra allting bättre. Förbättra vårt beteende och andras. Gör vi det?
Finns det någonting i vår västerländska historia som inte kan ses som rasistiskt idag, om viljan finns?
Bibliotek har alltid varit som hem för mig tills det blev en värmestuga för allehanda besökare och tystnaden försvann. Böckerna var inte längre de enda som talade.
Jag blev inbjuden som föreläsare och handledare till Finland och även till min gamla hemstad vid flera tillfällen. En av föreläsningarna skedde i det gamla biblioteket som nu mera var en konferenscenter. Jag gick runt i min barndoms lyckligaste plats. Allt kändes nu så mycket mindre trots att stora salen drog över femhundra lyssnare.
Det var en magisk dag. Mina ord i biblioteket som gett mig så mycket glädje och kunskap.
Biblioteksbilden från:
https://fi.wikipedia.org/wiki/Kulttuuritalo_Laikku#/media/Tiedosto:Vanha_kirjastotalo.JPG
Hej.
För att citera Pratchetts karaktär Vetinari: ”History is what gets written down”. Rätt remarkabelt att lyckas formulera en än starkare cynism är ”segraren skriver historien”.
Eftersom man själv läst Nordisk Familjebok är man väl på förhand dömd till omskolningsläger allra minst. Då ska vi inte ta upp div. hemskheter i hyllorna som Jan Lööfs ”Ville”-serie, eller Don Quixote, Robinson Crusoe, Fanny Hill, vilken R E Howard eller Lovecraft-historia som helst, Samuel Clemens, Chinua Achebe, eller Bordellmammas Visor… det blir nog galgen direkt?
Barn/vuxenuppdelning fanns även när jag var barn och hellre ville läsa häftiga böcker med tanks och pistoler och monster och riddare på omslaget, än ”Sovjetmänniskor i Krokodil” eller någon av bibliotekets vämjeliga didaktiskt tillrättalagda politiskt korrekta barnböcker – tur att man hade en farmor som jobbat på förlag och en mormor som hade ”Bland tomtar & troll” och kunde berätta sagor själv! Vid ett tillfälle, tror det rörde sig om någon av Jules Vernes mer på svenska obskyra titlar, fick morsan t o m skicka med en lapp där hon intygade att jag fick läsa vad jag ville. Varför det nu skulle vara farligt för en tioåring att läsa Varg-Larsen begriper jag inte än idag.
På den tiden jag ännu umgicks med sant troende PK-folk, bl a tack vare jobbet, så blev det standard när ”förbjudna” ord, bilder osv. kom på tal att jag helt enkelt frågade:
”Vad tycker du ska hända då? Se här, på den här boken/skivan/annat, ser du? Skapad av den-och-den (inte sällan folk som var sk. kulturvänster), och full med ord och uttryck som du tycker är rasistiska! Ska polisen gå igenom min bokhylla och beslagta böckerna och bränna dem? Tycker du det? Ska jag i fängelse för vilka böcker jag äger? Ska jag tvingas bränna dem på torget?”
Vilket ingen PK tycker, öga mot öga när de får frågan. De är ju noga tränade att tänka bokbål = fascism = ondska. Inte blev det bra stämning, inte och det var ett utmärkt sätt att sålla bort fega ryggradslösa stackare ur bekantskapskretsen. Lustigt nog (?) hade invandrade kollegor en helt annan attityd: antingen en metaforisk axelryckning av typen ”Jag sk^ter väl i vilka böcker du läser?” eller full tilt taliban-stuk, vilket är jobbigt men i alla fall ärligt.
Som en kompis sa för länge sen och som var en ögonöppnare: ”Vad jag tycker om den musiken du gillar ändrar väl inte på vad du tycker om den?”. Samma med böcker. Har aldrig gillar Blytons karaktärer, för… duktiga på nåt sätt. Beskäftiga. Visst, hör väl till stilen och genren men smaken är som klöven, kluven.
Hoppas jag inte brer ut mig för mycket men böcker och läsande är en hjärtefråga sedan barndomen – böckerna gav en frihet bortom betångesten, lim och mopeder och mellanöl, liksom (formuleringar som den lapar kulturtanterna i biblioteksföreningar i sig som kattan spenvarm mjölk, och inget ont i det).
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Nordisk Familjebok? Det var illa allvarligt. Men mina föräldrar var värre, de hade endast Bibel och Læstadius verk samt några till godkända religiösa böcker. Först i den kretsen jag umgicks med i Stockholm i början -60 talet – filmfolk, fotografer – var min boksmak hastigt rätt, även om för överklassmässig. Sedan svepte vänstern in och – ja du vet hur det blev.
Hej.
:) Aj tusan, jag som har ”Katekes för den evangelisk-Lutherska kyrkan i Finland”, anno 1907, i hyllorna. I den sparde man inte på krutet, det var ordning och reda och herrans tukt och förmaning även till prosten.
Det blir avbön framför KB i Ståkkålm tror jag.
Finns inga dåliga böcker, om man menar böcker som är dåliga för någon att läsa; även om en del (Marklund, Guillou, Rand, Hubbard o.d.) verkligen ansträngt sig för att motbevisa det.
Roligaste fråga jag fått om böckerna vi har är ”Varför har du den boken?” – vad ska man svara på det?
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare