Norrland bjuder på lite sol, några snöflingor och vind.
Är i den norra halvan i Sverige. Norrland alltså. Vart börjar den? Vill påstå att det är landområdet norr om Dalälven. Allt rör sig om Stockholm – Göteborg – Malmö – triangeln med närmaste omland. Här i Norr finns landet där du kan få åka 300 kilometer till förlossningen. Där tågtrafiken kollapsar på grund av uselt spår och välta malmtåg. Där våra pensionspengar satsades på grönt projekt, Northvolt nära Skellefteå.
Dit flyttade folk från stora Världen för arbete, för de arbetslösa i Sverige var fastfrusna i sina bostäder och väldigt ovilliga att flytta mot norr trots arbetslöshet. Och, nu visade sig de ovilliga dra vinstlotten. Den konkursdrabbade batterifabriken bidrog inte till fast arbete, lön, batterier eller räddningen av klimat. Där rök den placeringen.
Allt rann iväg som vatten.
Men jag är ännu längre ut i norr än den nu gråtande Skellefteå. I Norrlands Universitets och det Stora Sjukhusets stad. Jag avstår från att berätta om historier från sjukvården. Kan bara säga att det finns för många administratörer som tror sig veta hur vård bör bedrivas och för lite personal som vet och vill arbeta. Att få ett arbete innebär ju då och då att man varken kan eller vill utföra de arbetsuppgifter som finns. Och den svenska sjukvårdsspecialiteten: brist på sängar finns även i norr. Fast, finns det inte folk som kan ta hand om dem som får en säng kan det inte finnas flera sängar heller.
Det är väl samma story överallt idag, speciellt inom det offentliga vi betalar. Brist på rätt folk till rätt plats. Och evig brist på pengar.
Det viktigaste som har hänt här är dock KAJ som tycker att nästa Eurovision Song Contest 2026, borde kan hållas i norra Sverige, förslagsvis i Umeå eller gruvan i Kiruna. Nu gäller bara att KAJ vinner och att SVT och Malmö inser att det finns både folk och lämpliga platser i norr också för det spektaklet. Och en och annan bastu.
Några halvlånga promenader har det blivit i det norrländska vårvädret. Det är idag sju år sedan jag landade i San Diego, USA. Fortsatte sedan med tåg och buss till den södra starten av Pacific Crest Trail. Och, det blev bättre än jag hade vågat föreställa mig.
Sju är sedan! Tiden går fortare än vi begriper. Ta vara på det.
Bilderna från Tavasten tog Linda. https://www.naturkartan.se/sv/vasterbottens-lan/tavasten-vandringsled
Vandrade i fjällen en del som ung och minns hur bra man mådde av det. Att gå PCT får dock förbli en dröm. Jobb, familj, onda knän… det får bli kortare turer i närområdet.
Har dåliga erfarenheter av svensk sjukvård och gör allt för att slippa använda den. Dyr och opersonlig.
För mig blev turerna längre när barnen blev äldre och sedan utflyttade. Men PCT trodde jag blev bara en dröm när min sambo blev sjuk och jag hade inte hjärta att lämna honom. Men gamla jag med trasigt knä efter fall från is och klättring och knappt något träning äkte iväg efter hans död. Jag tränade mig upp på leden.
Några drömmar måste uppfyllas under livets gång.