I den snötäckta skogen finns frid. Inga ljud, så märkligt fast staden är precis utanför. Några människor går på de snötäckta stigarna. Oftast ser jag inga andra i skogen men idag  är en solig söndag. Den bleka vintersolen är dock redan på väg under trädtopparna. Dagen är kort trots att tiden inte har krympt.

Det sista var lögn. Ens tid på jorden krymper på varje sekund. Tiden vi har arbetar sig mot nollpunkten oupphörligen fast vi inte vet – oftast – när sista stunden inträffar. Jag känner starkt av det oundvikliga slutet även om det inte finns någonting idag som talar om för mig att döden skulle  sitta utanför dörren.

Vad vill jag se och göra innan det blir dock alltmer aktuell fråga. Vi ångrar inget annat än det vi lät bli att göra. Drömmar som aldrig blev verklighet fast vi sa: i år…

Jag sitter här med brev från USA. – igen – som ropar: kom låt oss vandra ihop!  De vet inte hur usel jag är att vandra med andra, jag som alltid  tältar långt från andras tältplatser. Jag pratar gärna med andra vandrare. Jag har i minnet flera livs historier och livsfrågor från dem jag mötte på  PCT. Men att grupptälta eller gå i rad, nej det går liksom inte. Jag och naturen vill inte ha mer, annat än i små portioner.

Hade inte covid krossat mina planer hade jag åkt till USA igen, kanske. Men nu har flera år lagts till min ålder och ork. Eller är det brist på vilja? Lite feghet? Den där tanken att det aldrig blir så fantastiskt än förra gången.

Så, vad vill jag göra i år, helst snart, är en öppen fråga som ropar efter svar. Att bli en gamling på soffan passar inte mitt sinne och inte heller mina ben, än så länge.

Har du planer för i år eller väntar du på tillfället  som aldrig kommer?