Vinter -58 hade Elvis Presley filmen ”Jailhouse Rock” premiär i min hemstad. Förväntan var stor bland tonårsflickor och biografen var fullsatt samt slutsåld hela veckan. Jag var inte någon beundrare av Elvis Presley, inte heller av Paul Anka vilka två var idoler bland mina skolkamrater.

Jag hade en bokad plats på Konserthuset och gick på operan när de hade premiär två gånger i året. Men jag gick på bio med mina två bästa vänner. Ja, vi tre hade smitit ut med en lögn.

Våra föräldrar var redan förskräckta fast de inte visste något om Elvis annat än skvaller om hans höftrörelser. Så jag  sa inget hemma om bion utan ljög att jag skulle läsa läxor hos en kompis. De två andra sa en liknande lögn. Jag tog på mig min duffel och långbyxor som ansågs lite opassande. Kläderna visade att man hörde till de vilda tonåringarna. Vi som gick i flickskolan använde långbyxor bara under vinteridrott .

Jag hade dock ingen uppfattning om vad det vilda bestod av. Rökning kanske? Jag rökte inte. Jag hade köpt duffeln och långbyxorna med min lön och då var min tonårsprotest över. Sedan fortsatte jag bära tidningar på natten, gå i skolan på dagen och hjälpa mina föräldrar med hemmets skötsel och småsyskon, precis som åren före.

När vi närmare oss biografen möttes vi av en liten polisstyrka och brandkår. Nej, det brann inte. De var där för att hindra eventuella kravaller. Kanske blev vi alldeles vilda av Elvis? Lokalpressen, det vill säga två fotografer, var också där. Vi tre undvek att hamna i bild.

Filmen var så där. Elvis sång var behållningen. Många grät och tjöt lite under filmen. När vi kom ut sjöng vi alla på Jailhouse rock trots att vi fick passera polisen.

The warden threw a party in the county jail
The prison band was there and they began to wail
The band was jumpin’ and the joint began to swing
You should’ve heard them knocked-out jailbirds sing

Let’s rock everybody, let’s rock
Everybody in the whole cell block
Was dancin’ to the Jailhouse Rock

Dock hände inga kravaller. Alla skyndade sig hem. Jag antar att inte bara vi tre utan flera andra hade ”läst läxor” hos en skolkamrat.

Jag tänkte på Jailhouse rocks premiär när jag läste om slagsmål med 100 yngre personer i Stockholm, om sprängningar, skjutningar, våldtäkter på skolbarn, brinnande skolor, barn som rånar barn, nätövergrepp, lik som hittas i diket… allt det som också beskriver Sverige på denna soliga vårdag. Våra fängelser är fulla men det rockas knappt där med Elvis stil. Jag tänkte på våra föräldrar  på den gamla tiden som var rädda att Elvis höftvickning och sång kunde locka oss till fula tankar och omoraliska göranden. De ville skydda oss från det – och mycket annat också. De var fostrande föräldrar, inte våra vänner.

Nej, min ungdom var ingen idyll men skillnad till världen idag är betydande.

Det är dock lätt att tycka om Elvis. Det finns några sångare som är i klass för sig som Maria Callas, Frank Sinatra och Elvis. De kunde sjunga. De hade passion för musiken. Deras röst går in i märgen och berör, även efter deras död och ganska så halvdana inspelningar. Den teknik som finns idag får vilken blond medelmåtta som helst låta som om hon vore en sångare av högre klass.

Det är dags för annan sång. Fåglarna sjunger i skogen. Våren blommar. Men det är tomt på skogsvägar. En barnvåldtäkt och ett hittad lik i närheten gör skogen till en enslig plats. Som om jag vore den enda i världen utanför allt som händer.